Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Efter Yran

tisdag 30 juli 2013

Efter Yran

Det blev tomt och tyst efter Yran. Precis som det brukar, förstås, men i år är det liksom mer påtagligt. Vädret gjorde att till och med den alltjämt sovande vägsnutten Slingervägen fick liv (nattetid) med lite skrål och tjo och tjim. En och annan bil rullade här också. Innanför de ogenomträngliga törnrosahäckarna kunde man höra en del skratt och musik och det grillades mer än vanligt. Vårt eget revir, innanför vår egen törnrosahäck, var även det fyllt av liv då ungdomsnärvaron ökade från ostadig till konstant. Fin vecka, kort sagt.

Festivaldöden har stört mig mer än jag vågat säga. Men att det skulle bli slut på Yran skulle vara förödande inte bara för stan utan även för min sommar. Jag är inte särskilt sugen på att delta i yranvimlet på natten längre, även om jag gjorde det i år, bara för att spä på patriotismen och uppleva tusentals människor som sjunger jämtlandssången vid midnatt. Det är liksom största behållningen och den lever jag på länge, om nu alla dyra artister vill vara så goda och ursäkta mig. Jag lockas inte av det lika mycket som festivalstämningen hela veckan innan: hänga lite på krogstråket, strosa runt på gatorna och lyssna och se på gatukonstnärer av olika slag, köpa nån struntgrej och gärna besöka olika utställningar. Allt detta har skett och lugnet behövs för att smälta upplevelserna.

Jag har sett tre fotoutställningar denna yra vecka, men Patti Boyds var naturligtvis intressantast. Inte så mycket hennes foton som hon själv. Livs levande satt hon bara där på en pall i ett litet galleri på Storgatan fast hon varit gift med båda George Harrison och Eric Clapton och sett ALLT. Hon, som jag klippte bort en gång från en bild på George, då jag var idolkär i honom.

När det gäller artisterna så kan jag ju bara säga att det liveuppträdande som berörde mig var på gågatan under fredagseftermiddagen då David spelade och sjöng sina egna låtar under en knapp halvtimme. Naturligtvis höll han högre klass än Ulf Lundell. Tre kvinnohjärtan klappade lite extra och hängde längst fram och filmade: syrran, flickvännen och morsan.

För övrigt sitter jag lika gärna hemma i trädgårn kvällstid och lyssnar på Yran som faktiskt hörs ända hit trots häckar och huslabyrinter. Och hoppas att alla andra går dit, så att inte vi lider någon festivaldöd.

Nu har lugnet återkommit. Några har åkt hem, andra har gått hem och vardagen tar vid. Jag och maken delar på tystheten och jag sitter på farstubron med en balja lut för att bestämma om jag vill klippa gräs, häck eller ta hojen till någon obestämd plats. Det är naturligtvis fullt görligt att fixa alla tre sakerna, men häcken kommer då inte att bli klar idag. Och jag ogillar starkt halvklippta häckar. Törnrosastuket får vara någon dag till. Gräsklippning alltså och hojtur. Jag har det bra, jag.

//E.