"ALLA KAN!!!" ryter jag så taket lyfter sig. När taket landar igen och eleverna sitter förstummade i dammet ryter jag en gång till "ALLA ÄR BRAAAAAAA!" och sen lugnar jag ner mig och säger med len röst att det gäller bara att vara envis, träna och bearbeta och tro på sin förmåga.
"Bara och bara", säger ofta dom äldre, som vågar ifrågasätta mer. Men den här unga damen var just för ung för att morra åt mig, hon frågade bara mig om jag alltid hade ritat mycket. Och då sa jag som det var, att jag nog har ritat lite varje dag om jag slår ut det på dryga femtio år. I alla fall har jag nog ritat NÅGOT, typ telefonkonst under långa samtal med bästis eller pojkvän, på servetten vid tråkiga middagar, under konferenser, under lektioner och på resor...ritat på lappar eller medhavda block. Jodå. Men det har inte betytt så mycket mer än att saker har runnit ur pennan. Bättre har då perioderna varit då jag haft uppdrag, både i utbildningar och från allsköns människor som förväntar sig att jag kan. Det är då jag blir mest kreativ. Och det säger jag till eleverna också, att jag förväntar mig att ni kan fixa det.
Min elev undrade vad jag gillade mest att rita och då blev jag liksom satt på pottkanten. Jag fick förklara att jag gillar att fantisera och rita det jag tänker. Hon såg oförstående ut och det gjorde nog jag med, för jag undvek att utveckla mina tankar. Däremot berättade jag att jag hade en affischperiod, när jag och alla andra ritnördar i klassen, gjorde bilder med slogans eller symboler på. Det var 70-talsperioden. Det tog aldrig slut på neonfärgade papper i teckningssalens förråd. Håltimme efter håltimme satt vi där medan vår snälle magister förberedde lektioner (antar jag) och gjorde affischer, stora som små. Jag hade redan då insett att Creedence Clearwater Revival var suveräna och gjorde en hel del skivomslag till singlar och EP:n. Foton från mitt rum på 70talet skvallrar om dessa skivomslag som alltid hamnade på väggen. Och ibland hos nån kompis i form av miniaffischer. Som den här.
Ja, jag visade min elev bilden och förklarade att jag var bara nåt år äldre när jag höll på med det här precis hela tiden.
"Vilket jobb!" sa hon. Jag höll med och inbillade mig att jag kom precis ihåg hur jag hittade på mönstret på bokstäverna. Och samtidigt kom jag på något annat som jag gillar med att rita, så jag tänkte dela med mig av det också, eftersom hon nu frågat.
"Man liksom hamnar i en annan värld, man blir som besatt av att göra klart, allt annat försvinner, man ser liksom bara pennan och papperet och hur det växer fram, det är en magisk känsla, det är nog det jag gillar mest, jaa, det är det..." babblade jag på och insåg snart att hon såg trött ut och kvävde någon gäspning.
"Men den är ju fin..?" sa jag malligt och höll mobilen under hennes näsa för att hon inte skulle missa en detalj. Hon suckade lite och sen sa hon:
"Jorå. Men nu vill jag göra nåt riktigt." Och så vände hon mig ryggen för att se om det fanns någon annan som kunde inspirera henne till stordåd, inte nån mossig gammal lärare som pladdrade om affischer från medeltiden och besatthet av att rita.
Jaa, det var det, det. Men kul är det att det finns nån som sparat mina gamla teckningar från 70-talet. Jag gillar den, jag, för den står för en mycket viktig period i livet när det inte var nån som helst hejd på fantasin.
/E
