Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: juli 2015

Resedagboken är inte särskilt diger detta år. Vi satte en gräns på en vecka, alla anledningar till detta vet ni: hus, mammor osv. Allt har sin tid. Nästa sommar åker vi kanske långt. Men även om sommarens resa blev kort hade den ett alldeles särskilt syfte. Vi skulle överraska. Ingen, utom några få vänner, visste vad vi skulle göra.

På Öland skulle min bror ha utställning med sina fina akvareller från samma ö och där skulle även vår son spela sina egna ballader på vernissagen. Genast, när vi fick veta det för ett halvår sen, bestämde vi oss för att överraska med ett oanmält besök. Dels visste vi ju inte om det skulle gå på grund av rådande omständigheter och ville inget annonsera. Dels är det ju kul att just överraska. Vi gjorde en reseplan, den roligaste delen av semestern. Vi skulle ta oss till Öland i smyg på en dag. 106 mil hade vi framför oss i vår rutt.

För er som åker motorcykel kan vi säga att från Östersund åkte vi E14 till Ånge, väg 83 till Bollnäs, väg 272 till Sandviken, väg 68 till Avesta, väg 70 mot Heby och därifrån 56an via Västerås, Eskilstuna, Katrineholm och Norrköping. Från Norrköping E22an Västervik, Oskarshamn och Kalmar. Sen Öland, raka spåret ner till sydspetsen på västra sidan mot Ottenby där vi landade på vandrarhemmet i Näsby. Start 04.16 och mål ca 22.00. Inte en enda vägsnutt att klaga på. Bästa (= roligaste) hojvägarna längs den här sträckan finns tveklöst i Gästrikland. Värt att åka dit bara för att åka...

Här är resan i text och bild.

Klockan 03.00 ringer väckarklockan. Efter en liten frukost drar vi på oss rustningen samtidigt som solen går upp. Det är magiskt! Så vackert och så stillsamt. Bara vi och någon enstaka morgonpigg fågel.

Hojarna är packade sedan ett par dagar tillbaka. Bara papperskartan som ska ligga på plats i tankväskan, GPS som ska startas upp och Gopro-kamera som ska justeras.

I Sandviken kan vi inte låta bli att stanna och ta en bild på mig och min fina hoj som jag snart känner mig rätt hygglig kompis med. (Jo, det händer att jag saknar någon av Hondorna, svårt att säga vad eller varför.) Vi stannar på samma plats som för två år sen då jag körde hem den efter inköp i Stockholm. Storsjön bakom skvallrar om en del regnstänk på vägen och just här åker makens regnställ fram. Inte mitt - jag är redan vattentät :)

Färjestaden. Här intages middag i solnedgången. Det blir ju rätt mörkt här nere och vi (jag, i alla fall) är inte särskilt glad över att åka i mörker. Vi har ca fem mil till Ottenby vandrarhem på Ölands södra udde.

Det är ett mycket fint vandrarhem och vi har två km gångavstånd till Carlas i Näsby där utställningen är. Ottenby vandrarhem är fint, det rekommenderar vi. Efter en natts tung sömn är det skönt att låta hojen stå stilla och promenera en hel dag - det behövs efter 106 mil. Vi promenerar bort till Carlas Café och smyger runt hörnet.

Jo, då var vi framme då. Spännande.

Vi tänker hänga här resten av dagen och kvällen. David och hans Astrid bor på plats, dessutom.

Vi står och tittar på konstnären när han langar in lite fler tavlor. Vi vinkar till och med. Han vinkar tillbaka utan att se vilka vi är. Kul.

Det går nog inte att beskriva hur kul det var att överraska. Det finns inga bilder eftersom vi ju skulle kramas till höger och vänster av mer än förvånade och glatt överraskade familjemedlemmar. Nu kan vi titta på tavlor med konstnären själv och alla andra godingar som tillhör oss.

David levererar och bidrar till stämningen omkring utställningen och alla vackra bilder.

Vernissagefest

Vi går den där tvåkilometerssträckan flera gånger mellan Carlas och vandrarhemmet. Det är mysigt att promenera mellan hus och trädgårdar och se havet hela tiden. Jag gillar Öland mer och mer, helst södra delen där landskapet är så unikt.

En strimma kvällssol

"Där är havet... Jaha. Det är som på Louvren..".

En trevlig kväll på Carlas med nära och kära. Johan Johansson och Kettil Medelius underhåller med sånger av Kjell Höglund. Riktigt bra!

Dagen efter åker vi hoj igen och far hem till brorsan i Skärlöv och lunchar med alla. Här är katten Astrid Skärlöv, räddad till ett gott liv av Ester. Hon har fått följa med på semester till Öland, de andra katterna är hemma i storstan.

Wille förser oss med melon...

...och hästen Snurre får smaka.

Efter lunchen sticker vi iväg runt ön på upptäcksfärd, jag och maken. Vi stannar i Byxelkrok längst uppe i norr för att ta en fika och se på havet. Där ute ligger Blå jungfun, omsusad av sägner. Under 1600talet började man prata om ön som Blåkulla och om häxsabbaten som hölls här. Det får allt bli ett kommande projekt att ta sig dit. Om inte annat för att titta på vackra stenar. Bara titta - det är en nationalpark.

Efter frukost nästa dag påbörjar vi hemresan. I lugnare takt än nerresan. Nu ska vi inte köra på en dag. Vi stannar till mitt på Alvaret. Möckelmossen.

Kisa. En stad där livet stått stilla sen 60-talet? Som så många andra lite anonyma ställen i landet. Gamla neonskyltar på butikerna, lite gråtrist och händelselöst.(Förlåt alla Kisabor...)

Nora. Ännu en liten stad men absolut inte anonym. Vi stannar för en natts vila och för att se lite på Nora som faktiskt är berömt för att det är en av tre trästäder och så för deckardrottningen Maria Lang som bodde här. Och även såg till att alla mord skedde i närområdet. Här kan man känna Christer Wijks ande smyga omkring, kanske. Det är en mysig stad att spatsera runt i. Är man i Nora måste man också äta Noraglass, en specialitet. (Ja, den är god, stor och gräddig... men mer märkvärdig är den inte. Tycker jag.)

Vandrarhemmet Nora Tåghem är en upplevelse. Inrymt i gamla tågvagnar med all gammal utstyrsel kvar inklusive resdamm. Vi dinerar medhavd mat i en resturangvagn med träbänkar och dricker ett glas vin efteråt i salongen. Såg det ut så här i gamla första klassvagnar? Nåja, trångt i sovvagnen men vi skulle ju bara sova. Men när vi pulat in all packning coh våra rustningar så var det liksom fullt sen...

Salongen

Känner mig som någon i en Agatha Christieroman. Eller Hitchcockfilm.

Vi landar sedan hos goda vänner i Fäbodarna, Söderfors och blir kungligt mottagna med gomiddag med utsikt över fjärden.
En natts sömn till och vi åker hemåt. Denna gång njuter vi av små vägar i Gästrikland, som jag sa i början så fina hojvägar.

Middag i Årsunda och sen är vi redo för att ta oss an ovädret. Nu längtar jag hem lite, trots att vi bara varit borta en vecka.

Innan ovädret kom. Ett stopp inför fin åktur genom ett fint landskap, Gästrikland. Vi åker över Kårböle hem, vilket visar sig vara ett lyckokast då vägen är enormt fin. Tur det, med tanke på att vi tillbringar sista trettio milen i ihållande regn och mörker.

Mitt i natten, allt, precis allt, är genomblött. Till och med min vattentäta rustning. Men inget står emot skyfall i trettio mil i 100 knyck. Sista tio milen kände jag mig hypnotiserad av allt vatten, tilltagande mörker mitt i allt det grå och dessutom kyla. En het dusch, pannrummet fyllt av sura plagg och en kvarglömd Amarone i skåpet - så avslutas en kanonresa.

//E.

Hur kan det bara regna och vara sånt infernaliskt skitväder???
Jag bryr mig inte om hetta och steksol, men ljuset, det livsviktiga ljuset, det saknar jag. Och nu är det snart för sent. Visst, några dagar står man ut för då kan man röja i huset och baka och tvätta och stryka och sånt som tydligen hör semestern till (enligt nån övercheck pajas i radio). Jo, jag bakade bullar, hör och häpna, och kände mig som mamma till fyra busungar igen. Sen tog energin slut. Jag har rullat tummar, suttit stilla och tänkt, gått en timmes rask promenad och tittat till mamma. Börjat på en deckare som inte vill hugga tag i mig riktigt än. Antagligen är detta den ultimata vilan. Men ändå. Att inte kunna njuta ute mer än vad som skett hittills det tär på humöret, känner jag.

Ingen hojåkning, heller. Aldrig, sen jag skaffade min första motorcykel, har jag kört så lite fram till denna datum någon sommar. Snart ska vi iväg på en tur (om det funkar för mammor och hus) och då blir det åka av. Planerna är att ta ut svängarna på så liten tid som möjligt. Med körovana. Det sa jag till maken också. Suckade tungt. Han svarade inte, suckade också. Nå. Så fort solen tittar fram ska jag köra fram och tillbaka till Trondheim. Typ. Se på havet. Köpa en chokladkaka och en påse räkor och åka hem. På samma dag. Det är en bra rutt, bra plan. Den kör vi på.

Det positiva ändå med detta väntande (för väntan är det, på bättre väder, att huset ska bli sålt, att vi ska få flytta och att man ska få träffa några av dom där bortflyttingarna nån gång snart) är att jag ritar MASSOR. Jag skyndar mig att ta vara på dagsljuset. Från 6.00 är jag uppe, frukosterar och planerar nästa bild. Det gillar jag. Trots väder och väntan. Och när jag letar bildinspiration bland alla mina tusentals foton så kan jag samtidigt drömma om äventyr på hojen och allt jag upplevt och känna mig rik. Och lycklig.
Sånt här, till exempel: