Ljuvliga sommar och en Ålandsresa.

Men alltså, handen på hjärtat, visst kan det bli för mycket av det goda? Jag är ingen 30-gradersfantast. När jag säger att det är aning föööör hett brukar omgivningen blänga och ibland be mig sluta yttra mig nu när det äntligen blivit sommar. Ja, jag böjer mig. Men för mig är sommar ljumma kvällar, ljusa nätter och semester, möjligheten att göra ingenting eller allt.

Jag har faktiskt struntat i kylan i år, men regn är svårt att stå ut med, även för mig. Särskilt om det aldrig upphör så man får gå torrskodd i trädgården åtminstone.

Hur det nu än är så ville vi se lite mer av ljuset och tittade på väderkartan över de där sista dallrande semesterdagarna och såg att på Åland är det ju sol. Så vi stack iväg några dagar. En kamrat hade dessutom påmint mig om Åland tidigare och plötsligt fick jag en sådan längtan dit. Att det sammanföll med väderkartan var ju ett jätteplus. Vi steg upp i gryningen igen. Jag gillar det, det kommer inte att bli sista gången. Att åka genom ett sovande sommarsverige är en upplevelse. Jag brukar passa mig för klyschor som en del hojåkare kör med, det där med "sån frihet" och "uppleva alla dofter" och så brukar jag tänka att seriöst - nog är det väl motorcykelkörningen som är kul, skit samma vad det luktar och man är inte mer fri på en hoj än nån annastans, snarare tvärtom eftersom koncentrationen är fem snäpp högre än i andra fordon om man vill överleva.

Nå, tillbaka till min upplevelse. Jag bara säger det en gång. Alla luktintryck förstärks klockan fyra på morgonen när ingen annan är vaken, när solen just gått upp och daggen ligger kvar i det som växer. Tyvärr fick de där första två timmarna ett abrupt slut när vi övergav skog och äng för motorvägen till Gävle för att det skulle gå undan och för att vi hade färjetid att passa. Det är ok, men inte mer.

Åland är utomlands, i alla fall känns det så när man flyttar klockan. Vi har några besök att minnas, dels med barn som lärt sig simma och lekt sjörövare på Pommern, tonårskalas med fika på Svarta Katten och så vi med hojarna nån sommar. Vi har alltid tältat. Nu körde vi med liten packning och hittade ett hotell i centrum. Kunde inte bli bättre. Vi hade fyra kanondagar inklusive åkdagarna. Det enda som jag har att ogilla med stora bokstäver är hemresan, då vi valde att ta en färja som kom till Sverige klockan 14. Då är det så att man får förbereda sig på mörker på hemvägen. Och älgar. Vilket vi mycket riktigt också upplevde. Inget regn denna gång, som när vi kom från Öland. Men kolsvart. OCH älgar. Allt gick bra, ändå.

Nu är jag hemma. Arbetet har kört igång. Sommardagboken är välfylld och mamma är ok.
Lite bilder...

ÅÅÅlandshavet blå....

Jag får en märklig känsla av att tiden stått stilla... 

Natt i Mariehman

Som sagt - tiden står stilla. Affären är full av gosaker för en pennskrinsråtta som jag. Men ett draperi av getingar gjorde att vi inte riktigt trivdes i affären. Om man nu tog sig in för alla getingar, vill säga. Eller ut... Vi tipsade innehavaren om Anticimex.

Sist vi var här (några år sen ) fanns inga SALEskyltar. Bara REAskyltar. Nu börjar det krypa in lite utrikiska i skyltfönstren. Synd.

Ingen hattrea tyvärr.

Och Svarta Katten finns kvar.

Fast den här gången blev det lunch på fiket. Inga kakor eller glass.

Pommern ligger där den ska ligga och bakom möts färjorna i en evig skytteltrafik.

Trevligt hak. Vi landade här en kväll och hade det så bra att vi gjorde en repris kvällen efter. Jag till och med åt exakt samma mat. Inte tråkigt. Tradition.

Hotell med upplysta trappor. Rum med egen ingång, liksom.

Dags att ge sig av på en utflykt till Geta. Där blev vi shanghajade av en tant som tvingade in oss i det lilla hembygdsmuseet som visade hemmet åt en lots. Intressant men komiskt. Jag var mer intresserad av tanten, erkänner jag. Hon fiskade upp oss på vägen när vi stannat för att orientera oss. Frågade var vi kom ifrån och bad oss att inte ha ihjäl ormen om vi såg den, för den var fridlyst. Kopparslå. Maken kom att tänka på en Mohlinfilm, sa han, och det är en perfekt beskrivning av situationen tanten, eventuell orm och vår inschasning i lotsstugan. 

Det var visst nån mc-träff som vi missat. Båten slukade oss alla, dock.

Jag har tyvärr inga bilder på älgarna.
Allt väl.
/E

Det är bara att fortsätta njuta av livet, man vet aldrig vad som händer i morgon!

Vi pratar om det ofta. Att vi har det bra och att vi bara gör roliga saker. Vi pratade om det vid middagsbordet igår med David och hans Astrid. Om man har allt, som vi har, jobb och hem och trygga, friska liv med fina ungdomar så kan man faktiskt stanna upp och se det också. De unga vid bordet nickade och så pratade vi vidare om mindfulness. Är det inte det vi gör när vi njuter av nuet och livet?

Det blir alltid tomt efter att familjemedlemmar har rest som besökt oss. I tomheten satt vi på altanen och filosoferade.
- Vi måste väl ta en sväng till, va? sa jag till maken som bara haft ett par dagars semester och inte riktigt det heller.
- Ja, för fan, sa han som vanligt och nu sitter vi med Ålandskartan och färjetiderna. Hur kan man klaga på livet om man har den möjligheten?

På Ålands hav ska solen skina har vi hört och vi har varit på Åland ett antal gånger och vet att det är trevligt att åka omkring där, fika i Mariehamn och mysa på stranden i röd sand. En helgtripp till Åland, det låter som om vi bor i Stockholm. Men vi får ta smällen, det kostar att bo lyxigt mitt i Sverige. Nu ska man sova en stund och suga på karamellen. Den där åkkaramellen. Suget efter att fara på vinst och förlust.

Gonatt - på återseende.