Idag kom den där hemkänslan över mig.

Idag kände jag en djup hemkänsla när jag satt i soffan en stund. Det där långt inombords som inte går att förklara. Jag kan inte förklara det för mig själv på annat sätt än att jag får sån lust att skriva eller måla och att om jag just då hade penna och papper skulle bli sittande någon timme badande i fantasin. Ibland brukar jag tänka att det är en kraft som uppenbarar sig, nästan synlig.  Den finns då inte överallt - det är ett som är säkert. På vissa ställen går det bara inte att krama ett endaste streck ur pennan. Men här ska det nog gå. Titta på ljuset! Ljuvligt!

Nå, nu är det vårt nya hem. Nästa helg måste vi högtidligen inviga huset med finmiddag och övernattning. Sen är det bara att byta adress. Inte utan vemod. Idag har det släpats möbler, skruvats, tapetserats (en vägg, bara!) och så har vi intagit skräpmatslunchen vid det lilla, bruna, fina bordet i den orangea världen. Och till det den där hemkänslan. Det blir bra, det här.

Men ändå tänkte jag i morse när jag vaknade att "hur ska det kännas att inte se bautabjörkens alla växlingar varje morgon?" Jag provade att lägga mig i nya sängen och kikade ut genom fönstret som vätter åt ett annat håll än man är van vid. Vad såg jag? En klarblå himmel och inget annat. Ja ja, det får duga.  Vi har i alla fall minimerat risken av överfall av bautabjörk en kall och stormig natt. Det ska villigt erkännas att den tanken också har funnits.

Vad mer har hänt? Jo, vi klistrade upp den där tapeten. En Beatlesvägg. Mest för att vi ville byta tapet. Och antagligen i ett anfall av sjuttiotalsnoja, nu när vi ändå ska tillbaka till brottsplatsen, så att säga. I början av vår gemenskap delade vi det gamla pojkrummet här... Jaa, livet har sina svängar.
Hej på er!

Bautabjörken i fönsterspringan

Tänkte att rosa gardiner skulle vara ett lyft. Eller jag vet inte.

Abbey Road på Tegelbruksvägen

Hemkänslan och ljuset.

Gnäll över faktum.

Snart ställs jag inför faktum. Vi är på väg att lämna Slingervägen.

Hittills har det gått framåt med flytten. Vi har renoverat lite till, vi har köpt möblerna vi behövde, vi har fyllt klädkammaren i nya huset och snart gjort plats i garaget för hojarna. Här hemma (hör nu:
h ä r   h e m m m a ) börjar det glesna än mer bland alla saker och nu satte vemodet in i kväll på allvar.
Ska vi inte fira jul här? Ska vi inte ha fler stora middagar på altanen - Vår Vita Värld? Ska jag inte vakna till bautabjörkens grenar som hotar att ta över världen eller som lovar att pigga upp oss med ljusgröna musöron varje maj?

Senaste tiden har jag ständigt gått omkring med en gnagande känsla av övergivenhet. Det finns ingen förklaring, men det enda ord jag hittar som kan sätta ord på vad jag känner.  Det är tyst, det är tomt, saker jag tycker om är bortplockade... Förvisso för att dyka upp i nästa hem men ändå. Antagligen är det så att jag hela tiden varit så fokuserad på att komma iväg till nästa bo så att jag inte släppt fram saknaden av detta hus. Nu kommer allt att vara nytt. Soffa, säng, bokhyllor, bord och stolar...allt. Helt enkelt för att inget av det vi har platsar på mindre golvytor. IKEAlasset vi åkte hem med i förrgår blev häpnadsväckande digert. Vi tittade på släpvagnen och undrade hur det skulle gå. Det gick.

Maken skruvar bokhylla, jag är h e m m a och stryker för att slippa släpa med all stryktvätt. (Inte så dumt med lite press på frun, jag som gärna skjuter denna syssla lååååångt fram om det går). På väg ner i tvättstugan, som jag verkligen kommer att sakna, snubblade jag nästan över en hink med diverse rester som inte fått plats i nån låda ännu. Det var då jag kände den där övergivenheten igen. Och inser att det kommer att bli fruktansvärt tufft att lämna över nyckeln.

/E

Från ett vardagsrum...

...till ett annat.

Jag försöker bestämma i vilken ordning allt ska stå i MITT kök.

Vi hittade i alla fall ett gäng coola stolar.

Davids nalle och Staffans katt. De sista som lämnar huset?