Gnäll över faktum.

Snart ställs jag inför faktum. Vi är på väg att lämna Slingervägen.

Hittills har det gått framåt med flytten. Vi har renoverat lite till, vi har köpt möblerna vi behövde, vi har fyllt klädkammaren i nya huset och snart gjort plats i garaget för hojarna. Här hemma (hör nu:
h ä r   h e m m m a ) börjar det glesna än mer bland alla saker och nu satte vemodet in i kväll på allvar.
Ska vi inte fira jul här? Ska vi inte ha fler stora middagar på altanen - Vår Vita Värld? Ska jag inte vakna till bautabjörkens grenar som hotar att ta över världen eller som lovar att pigga upp oss med ljusgröna musöron varje maj?

Senaste tiden har jag ständigt gått omkring med en gnagande känsla av övergivenhet. Det finns ingen förklaring, men det enda ord jag hittar som kan sätta ord på vad jag känner.  Det är tyst, det är tomt, saker jag tycker om är bortplockade... Förvisso för att dyka upp i nästa hem men ändå. Antagligen är det så att jag hela tiden varit så fokuserad på att komma iväg till nästa bo så att jag inte släppt fram saknaden av detta hus. Nu kommer allt att vara nytt. Soffa, säng, bokhyllor, bord och stolar...allt. Helt enkelt för att inget av det vi har platsar på mindre golvytor. IKEAlasset vi åkte hem med i förrgår blev häpnadsväckande digert. Vi tittade på släpvagnen och undrade hur det skulle gå. Det gick.

Maken skruvar bokhylla, jag är h e m m a och stryker för att slippa släpa med all stryktvätt. (Inte så dumt med lite press på frun, jag som gärna skjuter denna syssla lååååångt fram om det går). På väg ner i tvättstugan, som jag verkligen kommer att sakna, snubblade jag nästan över en hink med diverse rester som inte fått plats i nån låda ännu. Det var då jag kände den där övergivenheten igen. Och inser att det kommer att bli fruktansvärt tufft att lämna över nyckeln.

/E

Från ett vardagsrum...

...till ett annat.

Jag försöker bestämma i vilken ordning allt ska stå i MITT kök.

Vi hittade i alla fall ett gäng coola stolar.

Davids nalle och Staffans katt. De sista som lämnar huset?