En summering av året som gått.

Nu är det tyst i huset. Alla har åkt hem, helgerna är över, maken arbetar och jag ska ÄNTLIGEN efter höstens flytt och stök ta mig tid att ta i pensel och penna. Men först en titt på bilder från kameror, tidsdokumentation, ett klipp ur det jag upplevt.

2015 firas in med nyårsdagslunch hos mamma. Tulpaner och hyacinter samsas - ute är gräsmattan grön....

Skål, farsan! I januari bjuder vi yngste sonen på födelsedagsfest. Den längsta vintermånaden har alltid betytt fester, dels våra två januaribarn men också en tradition från mor att ha gräddtårta varje sista januaridag. För att fira att eländet är över och man ser ljuset... 

I februari tar jag en tur till Stockholm för att kursa. Passar på att hänga i stallet med Ester och Luna, hänga med det andra födelsedagsbarnet och fira i efterskott, och njuta av vintern som faktiskt kom så lagom. 

85-årskalas för mamma i februari. 

I mars är det bråttom att få färdig presenten till den där 30-åringen som bor utomlands. Han ska få en bok om sitt liv med bilder och minnen. Många roliga saker har jag hittat i mina och andras lådor och skåp. 

I april firar vi födelsedag igen och i vårljuset går vi på finkrog med pappan.

Vårstädningen och bidraget till majbrasan blir extremt digert i år. Det gäller att röja för nu är husförsäljning och flytt verklighet snart.

I maj lämnar min morbror jordelivet och det blir dragspelsmusik i himlen i stället. En stunds eftertanke på en viktig plats.

Juni och sista gången vi ser bautabjörkens musöron när vi vaknar. Förhoppningsvis ska någon annan få njuta av detta snart. Nu är det klart med fotografering och annons.

Vi pimpar huset för alla visningar. Det är midsommar och vi hoppas det ska gå fort.

Det är en kall och grå sommar. Men vi gör våra små utflykter ändå. Vi till exempel lunchar på Tivars på Norderön....

...och äter envist middagar på altanen - Vår Vita Värld. För att skicka fina bilder på hur varmt och mysigt vi har det i Östersund fixar maken till termometern i potatiskastrullen först.

I juli gör vi vårt livs roligaste resa på hoj hittills. Vi ska överraska min bror på hans vernissage på Öland där även vår som ska spela. Ingen vet nåt. Vi stiger upp tre på morgonen och åker dryga 90 mil. Vid åttatiden på kvällen äter vi i Färjestadden innan vi åker till Ottenby för att bo på vandrarhemmet.

Det blir en lyckad tillställning. Vi smyger in och överraskar alla. David underhåller och vi njuter av konst, musik och umgänge.

I början av augusti tar vi en tur till. Vi väljer Åland eftersom vi är så sugna på en solglimt. Vi stannar i Mariehamn där tiden ibland står stilla. Flashbacks från sena 60-talet i Rättvik får jag av denna fina pappersbutik.

Det är fler som vill se solen på Åland....

Det blir ingen grillfest i år eftersom vi hela tiden har visning av huset. Men på min födelsedag kommer några nära och kära till trivsam samling i Vår Vita Värld - den sista sittningen på denna sköna plats. Nu närmar det sig.

Augusti bjuder på en solig helg. Upp på hojen och fika i Ristafallet - hem och förbereda jobb och flytt.

Man måste vila sig från husen. Vi åker till Höga Kusten en helg och andas sensommarluft.

Ingen bautabjörk på Tegelbruksvägen men massor av smultron i september

I oktober börjar vi ana hur vi ska få det.

Ett par dagar innan Allhelgona tömmer vi huset och överlämnar nycklarna till en glad trebarnsfamilj.

Klart! November firas in med brakmiddag och orange stajling i höstens tecken.

December. Julgranen fick plats på den gränslösa platsen mellan kök och rum. Kakor i ugnen - julstök på gång.

Och hem kommer alla grabbar och vill umgås. (FNISS!)
Det blir en fin jul med massor av paket, skratt och middag med båda mammorna. Lyckat!

Nytt år kommer. Lite nysnö. Kanske lite kallare. Vi har våra planer för året - vi ska bygga en ny Vit Värld och vi ska ha ett par rejäla kalas. Minst!

Gott nytt år på dig!
/E

En saknad själ.

Mitt i julen då alla åkt hem och jag just satt och funderade på vad jag skulle göra nu så åkte jag till en plats jag inte besökt sen 1994. Jag tog liksom mod till mig.

För många år sen kom min mammas livskamrat (för han var just livskamraten trots den korta tid de fick ihop) in i våra liv. Jag hade flyttat och min bror var på väg. Inte var det så kul att tänka på hur ensamma mamman skulle sitta ensam i ett tyst och ödsligt hus om mörka vintern, bli insnöad och inte ta sig till affärn för att köpa mjölk förrän plogen behagat röja. Typ så tänkte vi. Det var just då han dök upp, herr A. Och på något underligt vis bara passade han in som om han alltid varit där.

A presenterades för oss på mammas födelsedag. På sitt speciella sätt att inte göra så stor affär av känsliga saker sa mamma liksom i förbigående att vi skulle få träffa en speciell person. Vi hade ju redan fått veta det på omvägar, att mamman hittat en vän, så vi var lika fåordiga tillbaka:
"Aha..."
"Han är konstnär!" sa mamma och tittade på mig.
"Ahaa..."
"Han är den snällaste jag träffat nånsin!" sa hon.

Mamma hade liksom vigt sitt liv åt oss helt och hållet, så nu när vi lämnat boet och hon hittat någon att dela livet med så var det som om hon måste förklara sig. Fast vi var verkligen lättade och glada, för att inte säga så nyfikna så vi höll på att dö. I alla fall jag. Nåväl, han dök upp och sen gick det som det gick. Han blev liksom bara en av oss. Mammas fästman, barnens fuskmorfar (som han kallade sig) och en knuff på min bror i rätt riktning mot hans begynnande konstnärsbana. Mamma var så lycklig som vi aldrig sett henne och det var dans och resor och fester och vernissager. Vi rycktes med i allt detta, allihop. Jag, som gillar stora bullriga familjefester, fortsatte att mysa då vi trängde ihop oss antingen hemma hos min morbror eller hos mamma eller i hans hus som också var hans ateljé. Dessutom var han ju pappa till en tjej som då och då var med. Att vi ofta var tolv när respektive var med var inte så ovanligt på våra sammankomster.

Att jag engagerade mig så mycket i allt detta måste bero just på att alla omkring mig var så sorglöst lyckliga då. Det var som om en massa knutar lösts upp under åttiotalet. Ännu hade inte cancersjukdomar skrämt livet ur oss, vi gifte oss och fick barn, vi var odödliga flerbarnsföräldrar som höll på att bygga upp ett nytt socialt nätverk, vi hade fått bra jobb och allt var en salig julgransplundring året runt. Så hände det saker som förändrade allt.

När det var som bäst blev A sjuk och dog. Jag fattade inte hur mamma skulle överleva det och ingen annan heller för den delen. Det blev ett sådant ofattbart jättehål i familjen. Jag minns glasklart hur det var den dagen. Solen sken, världen var gul för det var påsk och ungarna var glada och sprang omkring i pyjamasar och lekte med påskägg. Jag minns färger, dofter, ljud och ljus. Allt i slow motion. As dotter i telefonen: "jag tror ni måste komma..." och jag skrek "men vänta"! Vi var förberedda men ändå inte. Och jag funderade mycket på livets orättvisa.

Men livet går ju vidare. Det blev tyst om konsten. Ja, brorsan höll ju ställningarna med vernissager och utställningar, men det var ju i en annan del av landet, det. Mamma stod ut i ett par år i sitt hus sen drog hon vidare. Vi hade ju ett gäng ungar och nya utmaningar. Och helt plötsligt är det 2015. Hela tjugofem år har gått. Men jag har inte varit till stugan och ateljén på mer än tjugo år, kanske mest på grund av mammas ovilja att resa tillbaka. Varje gång jag passerat har jag tittat efter ljus och varje gång det lyst har det blivit 80-tal igen. Där har det stannat.

Men ibland vaknar jag upp och frågar mig varför jag inte gör saker, som t ex tar kontakt med As dotter och besöker henne någon av de där gångerna då det lyser i det där huset. Vi möttes i cyberspace som alla andra och stämde träff. Jag sa att det nog skulle bli jobbigt. Det gör inget, sa hon, kom hit ändå. Och så for jag. Vi träffades över en fika i köket. Allt var som vanligt och ändå inte. Men det var som att titta in i 80-talet. En liten rundtur och lite prat. Vi fördjupade oss inte i minnen, det var som att balansera lite på en lina för min del för att inte råka in i något okontrollerat känslosvall. Vi hade nog kunnat prata hela natten och lite till. Det gällde att avhandla dryga tjugo år av våra liv över en kaffekopp. I ateljen blev vi förevigade av en ny generation med konsten i blodet.

Och när jag for där ifrån på snirkliga, hala svängar och tungan rätt i mun minns jag hur jag körde samma väg från en nyårssupé som A bjudit hem oss på. Jag var den enda som inte druckit champagne, i magen låg vår första bebis, bredvid satt min make sedan ett drygt år tillbaka och bak satt konststudenterna min lillbrorsa och hans flickvän. Mamma vinkade av oss med order att köra försiktigt. Och så fortsatte livet sorglöst några år till.

I atlején, äntligen, allt är nästan som vanligt...

...och köksdörrens visa ord.


/E