För att få lite skogslukt i näsan och kolla läget runt lilla stugan vid sjön for vi på utflykt. Inhandlade inte utan besvär en engångsgrill ("Grilla nu? Då får vi leta på lagret...") och några goda korvar och så var det bara att åka förväntansfullt genom den novembergråa bygden mellan Storsjön och Näckten.
Jag behöver inte tjata om rofylldhet, stillhet, tystnad, vattenkluck, korpsång och tallsus, för det har ni hört så många gånger. Men efter alla dessa år brukar det alltid hända något nytt, stort eller litet. Det är magiskt. En gång var det till exempel att vi hittade makens pipa mystiskt bortrövad och inkilad mellan plankor under altanen, en annan gång öppnade jag locket till lådan där vi har gasoltuben och ett getingbo följde med. Det som hände idag var att vi gick en tur i skogen och passerade ett miniberg, en jättesten som formats till ett klippigt landskap i miniatyr. Och precis just då, när jag fick syn på stenen, fick jag det där suget som kunde komma när man var liten och fick lust att leka. Det som jag sörjer och förundras över att det bara kan försvinna.
Saken är den att jag för en millisekund fick lust att hämta några dockor eller andra figurer och låta dem leva och agera i det steniga landskapet. Fler möjligheter for genom min hjärna, kanske några som har en utflykt i en skärgård eller på ett berg där man inte får vara, kanske indianer och cowboys i Klippiga Bergen eller en äventyrlig klättring. I samma sekund hann jag fundera över vilka dockor eller figurer och vad fick jag det ifrån? Sen var det över. Jag stod kvar en stund, men känslan försvann.
Jag har pratat med andra om när och hur förmågan att leka försvinner. Ingen kan riktigt sätta fingret på det. Men jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad.
Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne, till exempel mensvärk, finnar och heta förälskelser. Och det tog nog väldigt många år innan jag egentligen förstod vad jag blev ledsen över. Det finns bara ett enda ord som passar in på känslorna den julkvällen: besvikelse. Men som sagt, idag kunde jag faktiskt förnimma den där känslan. Magi.
/E
