Tacksam och förundrad

Julen har vandrat vidare och i backspegeln ser jag en dryg vecka med två vuxna hemvändare som bott här i föräldrahemmet ("ja, det här är mina föräldrar och det här är deras hem, alltså är det mitt föräldrahem", sa nån.) Som sig bör har ju även de två som finns inom räckhåll till vardags hängt i föräldrahemmet dagligen. Bra det.

I förra huset hade vi tre plan inredda - räddningen för en tonårsfamilj med många önskningar och viljor. Att nu tränga ihop sig i en enplansvilla, förvisso med två extra små sovrum, kan ju vara en utmaning för alla. Men faktum är att det går bra, mycket bra. Man får njuta i kubik bokstavligen. Och ju längre tiden går ju mer förundrad blir jag över våra fyra barns olikheter. De har ju alltid egentligen varit olika, men när man är unge och bor hemma gör man ändå liksom samma saker i en viss utsträckning och har på nåt sätt ganska lika vanor av praktiska skäl. Men hur det spretar nu är så fascinerande. Jag kan inte låta bli att undra hur framtiden, efter oss föräldrar, kommer att se ut. Kommer de att ha nytta av varandra som jag tänker att syskon ska ha? I min värld är man ju liksom bundsförvanter, sittande på ett gemensamt lager av värderingar och minnen om man växt upp tillsammans. Allierade i svåra situationer och beredda att ställa upp i kris.

Jag vet att olikheter ger styrka i ett välfungerande team. Jag stödjer mig på det, så känns det bra. Jag har ju inte velat att de skulle vara annorlunda ändå, bara glada och lyckliga, vidsynta och empatiska personer, beredda att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med saker och ting även om det kräver tålamod.

Men en sak har de gemensamt: det digitala flödet som aldrig lämnar deras händer och ögon. Hur kunde det bli så här? Tekniken har alltid haft en oöverträfflig lockelse, det vet jag nog. Minns TV-spelsdebuten och hyra av box på Videoteket när man skulle ha barnvakt. Minns en unges tioårsdag då vi föll till föga och tänkte ok, han får ett TVspel, vi bestämmer ju ändå än så länge hur mycket det ska spelas. Efter det var det som att öppna en flod för farsan kom hem med en dator. (En väninna till mig som också hade en man som släpat hem en dator sa trött att "det var en sak till att dammtorka" och så skrattade vi åt vårt gemensamma öde.) Ja, jag säger att det inte enbart är av ondo, jag klarar mig troligen inte utan min digitala park själv, eftersom jag alltid bär på den och jobbar med den i en skola som håller på att helt digitaliseras. Men ändå, OM inte detta hade varit så utbrett, VAD hade vi då sagt till varandra under en dryg veckas samvaro i en enplansvilla fylld av långa armar och ben och skägg och tatueringar? Hade vi spelat Monopol och högläst ur nån julklappsbok? Byggt en snögubbe bara på kul eller åkt ut i skogen och grillat korv? Jag bara undrar.

Nåja. Jag är glad att vi har det här gänget. Det är bara att gilla läget och vi har ju skrattat massor åt galna filmer som visats via någons konto i sajberspejs och delat roliga klipp och foton. Vi har lyssnat på musik som kompositören stolt presenterat och hållit kontakt samtidigt med vänner som inte är i närheten. Men ibland längtar jag till skogen. Levande ljud och vyer, samtal och lite övningar som kräver andra rörelser än fingrarnas.

Julen har som sagt passerat och jag är lycklig över hur det blev. Och mitt i allt flippande och blippande och skrollande fick jag till det: Jag röt att alla skulle vara tysta och fokuserade för det var Kalle Anka på TV. Lite suck och stånk var det allt, men ett och annat öga bytte skärm och själv fick man fick gosa ner sig i soffan med skägghögen och finna rätt julstämning med rätt personer omkring sig till Allapappapappapappapadiaaa.

/E.

Fattas några familjemedlemmar, men dom ser ju att ha trevligt i alla fall :)

Ingen jul utan paket och gran

Känn lukten av snö!

Bild som genererat ett messengerhjärta från en hemvändare. Känns fint.

Lilla mamma

I går var jag på besök hos mamma. Anhöriga skulle få information. Och fylla i en enkät. Vi var inte många själar där och efter en deciliter glögg och en pepparkaka och en ifylld enkät letade jag reda på mamma. Hon satt i en fåtölj en bit från sina "grannar" och sippade på glöggen.

- Husch! sa hon och reste sig och tog mig i armen. Hon ville hem. Sa att hon fått nån äcklig sockerlag och att det var alldeles för mycket folk ute.
- Det är glögg, mamma, sa jag. Och dina grannar har väl besök, kan ju vara trevligt med lite liv och rörelse.
- Nähäädu, det vare då int!

Sen gick vi "hem" till mammas lilla lya. Satte på TVn för hon ville se om det var nån deckare och så kom en tjej in med en skinkstut och kaffe. Skinkstuten delade mamma systerligt med kattan. Jag föreslog att vi skulle ta fram julgran och några tomtar. Granen för att kolla om belysningen funkar även i år (gran och belysning köpte vi i ett behändigt allt-i-ett-kit förra året), och tomtarna för att  pryda en lite gråtrist kommunal lägenhet anpassad för åldringar som behöver passning och service. Men mamman satte sig på tvären och då ploppade den gamla, rätta morsan fram för en stund. Hon röt att jag fick väl inte ta fram julgran och tomte förrän dan före dan. Punkt! Så har det alltid varit och det är ingen ändring nu! Sådeså!
- Fast jag tror nog vi kommer att pynta lite tidigare i år hemma hos mig, försökte jag. Det blir ju så ljust och fint...
- Det är DU, ja, röt morsan. Du är som en julskyltning, allt ska fram i september! Men näääääserru, här ska det va som på MIN tid och förresten DIN också så var har du fått dom där idéerna från att allt ska fram NU? Två veckor innan jul? VA?? Du och bror din fick då klä granen kvällen innan julafton och DET var stämning, det!

Jag höll ju med och tänkte att julen är för barnen. När det är barn och allt är så där bullerbyjuligt då är det på riktigt jul. Faktum är att vi har varit likadana och sparat allt tills det nästan inte går att vänta längre för då är julen över och så har vi frossat med gran, paket, tomtar och ungar dygnet runt under juldagarna. Kastat ut julgranen i bästa fall fram emot slutet av januari. Men på sistone har det varit tvärtom. Julen smyger in i huset i slutet av november och åker ut till trettonhelgen. Inte så dumt. Men det är ju inte småungar med längre, som sagt, så det är inte så noga. Bara det är jul.

Upplivad av att den gamla, rätta morsan dykt upp för en stund passade jag på att babbla lite om julklappar och Jansson och kolakakor och undrade vad hon ville ha hjälp med. 
- Vi gör som vanligt om du har tid, sa hon, du hämtar mig och så far vi på stan en dag och så hjälper du mig att vara smakråd när jag köper ungarnas klappar. Sen fikar vi. Ska vi säga fredag innan jul? Då har jag kanske hunnit dra av golven och bakat lite?
- Perfekt, sa jag, det gör vi.
Och så nickade den gamla, rätta morsan nöjt och frågade om jag ville ha kaffe så att jag tog mig ända hem, så lång väg jag hade att resa.

Jag påminde om att jag bor tio minuter bort. Gångväg. Men nu var mamma tillbaka i sin värld och sa att jag fick lov att ta det lugnt om jag skulle springa över lägdan.

Ja, ja. Hon har det nog bra i sin värld. Katten spinner, mat serveras och det görs saker för att det ska vara lite trivsamt i vardagen. Men jag tänker att tillvaron är så långt från min gamla, rätta morsa som det bara kan bli. Tur då att hon i sin värld handlar, lagar mat och drar av golven en gång i veckan minst. Och träffar släktingar. Hon trivs med att "grannarna" tittar in med fika, att dom bjuder hem henne på mat och att dom kommer med tidningen. Det är konstigt att ha en mamma som inte längre är mamma och jag funderar ständigt på när det började egentligen. Men dom där stunderna när gamla, rätta morsan dyker upp är kul. Och vi skrattar rätt ofta, faktiskt, både med den nya och den gamla morsan.

Käraste mormor och morfar. Troligen en julafton då morfar klätt granen och vi har klätt upp oss. Vi har tomte i blick. Snart ska det bulta på fönstret... Huset doftar hyacint, barr och lutfisk. Morfar doftar rakvatten och mormor vitlök. Och vi har fått dricka julmust eller enbärsdricka och öppnat ett paket var som fanns under granen på morgonen.

/E