Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Tacksam och förundrad

Julen har vandrat vidare och i backspegeln ser jag en dryg vecka med två vuxna hemvändare som bott här i föräldrahemmet ("ja, det här är mina föräldrar och det här är deras hem, alltså är det mitt föräldrahem", sa nån.) Som sig bör har ju även de två som finns inom räckhåll till vardags hängt i föräldrahemmet dagligen. Bra det.

I förra huset hade vi tre plan inredda - räddningen för en tonårsfamilj med många önskningar och viljor. Att nu tränga ihop sig i en enplansvilla, förvisso med två extra små sovrum, kan ju vara en utmaning för alla. Men faktum är att det går bra, mycket bra. Man får njuta i kubik bokstavligen. Och ju längre tiden går ju mer förundrad blir jag över våra fyra barns olikheter. De har ju alltid egentligen varit olika, men när man är unge och bor hemma gör man ändå liksom samma saker i en viss utsträckning och har på nåt sätt ganska lika vanor av praktiska skäl. Men hur det spretar nu är så fascinerande. Jag kan inte låta bli att undra hur framtiden, efter oss föräldrar, kommer att se ut. Kommer de att ha nytta av varandra som jag tänker att syskon ska ha? I min värld är man ju liksom bundsförvanter, sittande på ett gemensamt lager av värderingar och minnen om man växt upp tillsammans. Allierade i svåra situationer och beredda att ställa upp i kris.

Jag vet att olikheter ger styrka i ett välfungerande team. Jag stödjer mig på det, så känns det bra. Jag har ju inte velat att de skulle vara annorlunda ändå, bara glada och lyckliga, vidsynta och empatiska personer, beredda att ta reda på hur det verkligen förhåller sig med saker och ting även om det kräver tålamod.

Men en sak har de gemensamt: det digitala flödet som aldrig lämnar deras händer och ögon. Hur kunde det bli så här? Tekniken har alltid haft en oöverträfflig lockelse, det vet jag nog. Minns TV-spelsdebuten och hyra av box på Videoteket när man skulle ha barnvakt. Minns en unges tioårsdag då vi föll till föga och tänkte ok, han får ett TVspel, vi bestämmer ju ändå än så länge hur mycket det ska spelas. Efter det var det som att öppna en flod för farsan kom hem med en dator. (En väninna till mig som också hade en man som släpat hem en dator sa trött att "det var en sak till att dammtorka" och så skrattade vi åt vårt gemensamma öde.) Ja, jag säger att det inte enbart är av ondo, jag klarar mig troligen inte utan min digitala park själv, eftersom jag alltid bär på den och jobbar med den i en skola som håller på att helt digitaliseras. Men ändå, OM inte detta hade varit så utbrett, VAD hade vi då sagt till varandra under en dryg veckas samvaro i en enplansvilla fylld av långa armar och ben och skägg och tatueringar? Hade vi spelat Monopol och högläst ur nån julklappsbok? Byggt en snögubbe bara på kul eller åkt ut i skogen och grillat korv? Jag bara undrar.

Nåja. Jag är glad att vi har det här gänget. Det är bara att gilla läget och vi har ju skrattat massor åt galna filmer som visats via någons konto i sajberspejs och delat roliga klipp och foton. Vi har lyssnat på musik som kompositören stolt presenterat och hållit kontakt samtidigt med vänner som inte är i närheten. Men ibland längtar jag till skogen. Levande ljud och vyer, samtal och lite övningar som kräver andra rörelser än fingrarnas.

Julen har som sagt passerat och jag är lycklig över hur det blev. Och mitt i allt flippande och blippande och skrollande fick jag till det: Jag röt att alla skulle vara tysta och fokuserade för det var Kalle Anka på TV. Lite suck och stånk var det allt, men ett och annat öga bytte skärm och själv fick man fick gosa ner sig i soffan med skägghögen och finna rätt julstämning med rätt personer omkring sig till Allapappapappapappapadiaaa.

/E.