Mors dag och violer

Mors dag.

Jag och maken och de två ungar som råkar bo i närheten besökte mor och mormor med tårta och rosor. Precis som det ska vara. Varje mors dag.

Och varje Mors dag säger mamma samma sak: "Jag gillar inte det här med mors dag för det är så många som inte har nån mamma eller som inte vill eller kan fira sin mamma. De e bäre nå dumt e påhitt!"

Det har hon alltid sagt. Även idag fast hon lever i en annan värld nu för tiden på nåt sätt. Det är en ritual. Mamma ska firas med blomma och tårta. Mamma blir jätteglad och talar om att det är ett dumt påhitt. Lite kul faktiskt. Jag tror jag ska ta över sen.

Egentligen skulle jag helst vilja presenta mamma med styvmorsvioler för det är hennes absoluta favorit. Men det är inte helt enkelt att finna några här i stan. Kanske får jag ta mig en cykeltur uppåt ängarna. Det kan det vara värt.

När vi var små var styvmorsviolen helig i hemmet. Så fort det blev läge (mamma spanade och hade dessutom hjälp av vissa markägare som ringde och meddelade när blomning var på g...) då skulle det plockas. Icke en sommardag utan violer på bordet. Mamma förklarade att det skulle vara vit duk, vita gardiner och en SKÅL med styvmorsvioler, då var det på riktigt sommar. När tillgången sinade och säsongen var över var det som om luften gick ur mamma och oss. Man ägnade sig åt andra saker än jakten på en blå viol. En gång ringde en gubbe och sa att han faktiskt var tvungen att slå ängen så om morsan ville ha några sista violer så var det nu, helst samma kväll. Vi kommenderades ut för att göra en så stor insats som möjligt. Det var inte så svårt att gå med på det. Det var sommaren de lux. Och den där doften som fyllde köket på sommarnätter när man kom hem från dans eller tidiga mornar innan kaffepannan sattes på och annat började lukta. Det var värt allt!

Även efter att morsan lämnat ljuva Åredalen och kommit till stan har hon lyckats hålla ställningarna med violer tills det inte gick längre på grund av brist på tillgång och brist på ork av naturliga skäl. Nån gång har jag ersatt styvmorsviolerna med minipenseer men det är inte samma sak. Tänk vad en liten blomma kan skapa både stämning, minnen och ritualer.

Jag tror att jag måste ge mig ut och leta. Det är ju i alla fall mors dag. E dumt e påhitt.
/E

Valborg i urhemmet

Det är något som drar och alltid har dragit i urhemmet. Just på den platsen är det något.
Jag har inte haft någon särskild önskan att bosätta mig där, nej, jag trivs där jag är och där vi gjort vårt bo.  Men det hindrar ju inte den där ständiga längtan efter något jag inte riktigt kan definiera, något jag hittar där i skogen och vid sjön.

Många gånger har jag funderat på vad det är. Ibland hakar jag tag i det. Men det är olika saker, upplevelser, förnimmelser, som jag kommer till. Det är något som luktar. Något man bara kan känna tidiga mornar. Ibland har jag funderat på om det är lukt av vatten, sjövatten. Eller om det är fjällvind? Ja, det kan bli hur romantiskt som helst, men för mig är det ett mysterium som jag av och till återkommer till. Jag har skämtat en gång och sagt att jag skulle kunna äta jorden med sked från den här platsen, men det är faktiskt nästan sant.

Just den här Valborgsmässoaftonen blev vi inbjudna till ett firande i urhemsmiljön fast i en sportstuga som av och till varit både viktigt högkvarter för yrkesspioner med blå pappväska full med oersättlig rekvisita för jobb av hemlig sort samt tillflyktsort för smygrökare och hångelträning. När en äldre generation fanns med i högkvarteret nyttjades stugan för surströmmingskalas. Detta för att ingen skulle känna doften, eller för den del smaken av fisk, längre än nödvändigt. En smörask som stått i närheten av en surströmmingsburk vet man ju att det bara är att kassera. Nu, hundra år senare, var det trerätters och smörgåstårta.

Vi parkerade husbilen på lägdan och efter en mysig middag och en nattlig rekognoseringsrunda somnade vi gott med utsikt över Välliste och sjön. Fin Valborg! Nu är vi inne i maj - min favoritmånad.
/E