Jag har inte haft någon särskild önskan att bosätta mig där, nej, jag trivs där jag är och där vi gjort vårt bo. Men det hindrar ju inte den där ständiga längtan efter något jag inte riktigt kan definiera, något jag hittar där i skogen och vid sjön.
Många gånger har jag funderat på vad det är. Ibland hakar jag tag i det. Men det är olika saker, upplevelser, förnimmelser, som jag kommer till. Det är något som luktar. Något man bara kan känna tidiga mornar. Ibland har jag funderat på om det är lukt av vatten, sjövatten. Eller om det är fjällvind? Ja, det kan bli hur romantiskt som helst, men för mig är det ett mysterium som jag av och till återkommer till. Jag har skämtat en gång och sagt att jag skulle kunna äta jorden med sked från den här platsen, men det är faktiskt nästan sant.
Just den här Valborgsmässoaftonen blev vi inbjudna till ett firande i urhemsmiljön fast i en sportstuga som av och till varit både viktigt högkvarter för yrkesspioner med blå pappväska full med oersättlig rekvisita för jobb av hemlig sort samt tillflyktsort för smygrökare och hångelträning. När en äldre generation fanns med i högkvarteret nyttjades stugan för surströmmingskalas. Detta för att ingen skulle känna doften, eller för den del smaken av fisk, längre än nödvändigt. En smörask som stått i närheten av en surströmmingsburk vet man ju att det bara är att kassera. Nu, hundra år senare, var det trerätters och smörgåstårta.
Vi parkerade husbilen på lägdan och efter en mysig middag och en nattlig rekognoseringsrunda somnade vi gott med utsikt över Välliste och sjön. Fin Valborg! Nu är vi inne i maj - min favoritmånad.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar