Nya tag för att ta vara på livet.

Bloggen tillägnas i första hand nära och kära. Här ska jag dela med mig av tankar och erfarenheter jag har gjort och gör. Förhoppningsvis för att någon i min närhet ska få fundera över livet också. Men det märks helt klart att skrivandet mattats av ordentligt.  Jag går tillbaka i blogginläggen och ser på vad som skett tills idag.

Ca 40 inlägg 2009, för tio år sen. Mellan fem och nio i månaden lite hastigt räknat. Jag tänker inte att skrivandet ska vara ett jobb, men det är kanske så man ska se det om det ska bli gjort. För samtidigt som det är en källa till funderingar adresserad till nära och kära så är det för mig nödvändigt att skriva för att tänka. När jag var som mest aktiv i skrivandet hade jag ett citat av okänd författare klistrat på skissboken "Jag skriver för att veta vad jag tänker". Det är väl så det är. När det blir tjorvigt omkring mig kommer också skrivandet i kläm, det händer mycket och orden springer runt i huvudet och kommer inte ner på tangenterna trots att det är då jag borde skriva ner. I stället är min telefon proppfull av anteckningar om vad jag måste ventilera.

Ja, men vart vill jag då komma? Jo, jag var just och tränade. Råkade träffa på min coach som alltid har tid att vara coach även utanför våra gemensamma träffar. Människan är som ett energipaket! Just idag eldade hon på alla möjliga saker som jag funderar på och skickade ut mig i solskenet med orden: "Ut i solen och var rädd om den där livsglädjen du har!"

På vår lilla stund i receptionen (barhäng med peptalk) hann vi avhandla nödvändigheten av mindfulness, nödvändigheten av att bromsa, att skratta, att våga, att göra, att skita i... Och att vi inte måste och dessutom utbytte vi erfarenheter av att råka ut för energitjuvar och erfarenheter av att ta vara på just livet. Tack!

På vägen hem tänkte jag mycket på det där och en del frågor hon hann ställa till mig. Jag gick förbi mamma med ett paket kattmat till kissen. Där och då rann en sådan saknad över mig. Klockan var nio drygt och mamma satt i solskenet i soffan och läste ÖP. Hon såg ut som vanligt. Som hon alltid gjort. Och ändå, hon är liksom inte där. Eller så beror det på att jag säger "Hej mamma" jämt. För att försäkra mig att hon vet vem jag är. Hon letade lite i minnet och hittade orden som borde höra ihop med mig: Skolbarn som är friska? Är det lov snart? Hur orkar du ha det där jobbet? Och slutligen något om katten - det är katten som är mitt liv. Ja, det ser jag ju. Dom lever i en symbios. Morsan och hennes katt. Den sköter hon om, ger mat och fräsch sand. Allt annat är kaos. Det är det som jag saknar -  att det inte spelar nån roll om vi fikar eller babblar om jobbet, för det minns inte mamma samma sekund som orden är sagda och kaffet uppdrucket. Och då dyker genast nästa tanke upp: vem är jag nu? Dotter känner jag mig inte som, direkt, om du fattar vad jag menar. Och ungarna har klivit ur boet så ibland undrar jag om jag är morsa själv längre eller bara en förvaltare av det kollektiva familjeminnet. Alla lever i nuet. Morsan minns inget och inte ungarna heller för den delen. Va? Fyller han eller hon år? Va? Bytt jobb? Vem? Va?

Ja, det är tider att leva i. Kollektivet är inte viktigt längre, alla bara har sig själv att sköta. Och då funderar jag på vem jag är nu? Mitt kollektiv har lösts upp. Nu är det bara jag och min man, vilket inte är så bara men jag är VAN vid många röster och viljor och glädjetjut och drömmar runt om mig. Då funderar jag också på skrivandet och ritandet. Jag går direkt i fällan: Varför gör jag det här? Vem bryr sig? Och den känslan är liksom ny.

Men jag är nog inte ensam om den, för med tanke på allt oviktigt som sociala medier fylls med bara för att få en applåd (ja, det händer att jag också lägger dit saker men har tröttnat på sistone eftersom det tar energi och tid från annat). Ingen har ju tid att applådera en IRL. Eller hur?

Så där ja. Då var det klart för denna gång. Jag har tänkt och kommit fram till att om jag inte ser på allt detta med humor kommer jag att bli något jag för mitt liv INTE vill bli: Bitter. Tack, det räcker.

Men nog var allt mer äventyrligt då vi var några som bodde ihop. Tackar min egen lust att skriva när jag hittar blogginlägg från 2008, på den tiden jag skrev flera gånger i månaden. Det här är en av meningarna med livet: att minnas alla guldkorn. Det ska jag göra på hemmet. Se till att jag får med mig en dator med bruksanvisning för en med minnesluckor!


en 25 juni 2008
Hejmkokemejkover? 

När det stormar och regnar kan man ju alltid göra om sig för att förgylla tillvaron. Det tyckte i alla fall familjens prinsessa (vår tjej) och manade på hårfärgsinköp.
Jahaja, sa jag och protesterade inte. I tonårssammanhang är det en tämligen harmlös handling - hon kunde ju ha velat göra hål i läppen...

Vi styrde mot butiken.
- Jag skulle vilja vara ljus nu, sa hon.
- VAAAA???!! skrek jag och tvärstannade. DU? Blond? ( Jag sa till och med fjortisblond, förlåt alla som bryr sig).
- Jaa, pep hon. Men så tog hennes starka jag över, det som jag beundrar, och så sa hon bestämt att hon visste ju inte direkt om hon passade men hon tänkte prova.

Till saken hör att hon haft en längre period av en kolsvart outfit. Men nu är det alltså från Marilyn Manson till Marilyn Monroe? Tja. Som sagt. Tämligen harmlöst, men det tar ju ett par minuter för en annan att byta bild av sitt barn. Mina fotoalbum visar på ett starkt intresse för att göra om sig, en sorts karta över diverse heimkokemejkovers. Själv har jag gått igenom en del stadier. Rödaste mahogny som artonårig fotomodell, lila som tjugoårig rebell. (Haha! Försökte få mamma att ringa jobbet och säga att jag var sjuk. Långvarigt. Men nix, det blev till att ge sig iväg. Kära vännen och arbetskamraten E skrattade nästan ihjäl sig och har en ovana att fortsätta skratta ihjäl sig åt detta när vi träffas så här trettio år efteråt. Åt mitt lila hår, alltså...). Efter detta har jag gått igenom en hel del. Roligast var min blonda period och därtill en ansenlig mängd kilo mindre. Kul att gå ut, ingen kände igen mig. Jo, en, som frågade ängsligt om jag varit sjuk eller så. Efter det återgick jag till rödbrunt och några kilo plus. Känns lugge, som ungarna säger.

Grabbarna har varit illblonda alla tre i olika perioder. Det har varit lockar, det har varit rakat, det har varit gelé och spray och inrakade tecken i stubbad frilla. Älstingen lovade spara till dreads när lockarna äntligen fick växa ut i Australien, ivrigt påhejad av mor och mormor. Men det sket sig, hemma i Boden kom saxen fram.

Familjens rockstar blev stajlad inför spelningen på Yran för ett par år sen. Kom hem kolsvart och vaxad, välmejkad och söt. Sen blev det lite ljusare igen, men innan han och kompisen drog till Peace & Lovefestivalen i förrgår så åkte svartfärgen fram igen. Mamma fick fixa. Och då ville ju jag inte vara sämre så då drog jag till med Röd Corvette som jag fått av vännen K. Och det tog skruv! Så varför inte göra om sin tuffa punksvarta tjej till en mjuk blondin med vitt läppstift? P skulle älska henne ändå, berättade hon stolt.

Efter tre (3!!!) blekningar och åtta telefonsamtal till pojkvän och flickkompisar för att avge detaljerade lägesrapporter skickade jag henne i säng av pur matthet. Då var håret spräckligt från vitt till illorange. Det kan vara bättre när vi vaknar, försökte bästisen som skulle sova över. Jovisst. I morse väckte jag två blondiner, en mycket riktigt blond, en skrikigt gulvitorange.

- Jag vill vara bruuuun, snyftade den skrikfärgade.
- Ållrajt, sa jag och välsignade att jag bor nära butiken. Och att vi är lediga. Och att man kan göra det själv. För att inte tala om alla goda skratt vi fått sen igår.

Jag är nu morsa till en brunett. Undrar vad det innebär?

Stor kram till alla som gör om sig.