Nyss hemkommen från Malaga har vintern återvänt till min trädgård och stan med för den delen. Vi har haft en veckas sommar, känt på hur det är att gå barbent på dagarna och med långkalsingar på kvällarna. Som svensk normalsommar. Enligt min åsikt perfekt.
Som traditionen bjuder gruvade jag mig tillsammans med "alla andra" i buss och flyg för att komma hem till kylan igen. Men faktum är att så fort jag klev ner från flygplanstrappan och var rädd att halka i mina springskor så kände jag ärligt och innerligt att jag gillade lukten av snö och vinter. Och samtidigt kom jag på mig själv med att fundera på om jag inte alltid gjort det egentligen? Jag menar EGENTLIGEN.
Jag har växt upp med en mamma som alltid hatat vintern och snön, vilket jag förstår eftersom det orsakade henne så mycket möda och besvär där vi bodde. Jag hjälpte till att hata vintern och snön och sympatisuckade över skottning och mörker. Faktiskt så tyckte jag det var skitjobbigt med vinter på riktigt i de ögonblicken. Men jag har också klart för mig att jag gjorde vilda krigsdanser när äntligen snön kom som "alla andra" barn och jag har lika många vackra foton av vintern som sommaren i mina album. Det känns skönt att ha kommit till den insikten. Att jag gillar vintern också, alltså. Faktum är att jag fick motstå en obetvinglig lust att rulla mig i snö idag. Det som hindrade mig var att jag var på väg till mamma och hade en tid att passa och att jag inte var klädd för detta från midjan och neråt liksom.
Fasen vad det är skönt att bli äldre och klokare. Nu blev liksom livet ytterligare ett snäpp lyxigare. Tack.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar