söndag 17 februari 2019

Lösryckta meningar. Nästan. Och några bilder.

Jag tänker att vi ska ta vara på livet så vi beslöt oss för att utöka fordonsparken med en husbil anno gammal.

Man har så roligt som man har möjlighet att göra sig.

Nu har vi gäststuga för hemkomlingar. Ingen friggis byggs alltså. För övrigt planerar vi som bäst sommarens äventyr och jag känner mig oerhört rik. Hoppas jag har gjort mig förtjänt av det här livet på nåt sätt.

Husbilen står just nu under lupp för vad som kan tänkas förbättras av min energiske make som behöver ha nåt att göra hela tiden. Själv sitter jag mest och funderar på plast. Jag som plastsanerar så sakteliga vårt hem, får nu ta ny sats och tänka att en husbil inte bör ha så tunga saker i sina skåp. Suck.

Förresten, trodde du att vi ska sälja motorcyklarna? Nej. Vi åker vidare. Men kanske inte Europa runt just i sommar. Återkommer med planer.

Livet rusar framåt och jag har fullt upp att stanna upp och tänka - det som jag tänker är att ta vara på livet. Sen förra inlägget har vår yngsta son blivit trettio år, oerhört konstigt, som vanligt. Men det har han. Vi hoppas han ska gilla en valsafari i nordliga Norge i sommar. Den näst yngste ska flytta dubbelt så långt bort som han bor nu och bli skåning. Vad ska jag göra åt det annat än gratulera? Är ungarna lyckliga är vi lyckliga. Är dom olyckliga får vi hjälpa till på alla vis så det kan bli bättre. Så är livet.

Jag ritar och ritar och tar hand om morsan (nej, jag tar mest hand om hennes katt) och läser böcker. Försöker stanna tiden ibland. Ritandet har snart nått till den punkt där jag tror mig ha mitt bokmanus klart. Idén är flera år gammal så det är på tiden.Sen har jag nästa bokmanus i huvudet, men det handlar mest bara om bilder. Målandet är meditativt, har jag märkt. Ibland kan det vara på gränsen till ett hinder, men det återkommer jag till när jag vet hur jag ska formulera mig.

Blablabla, känns det som, just nu. Men skrivandet är viktigt. Också. Jag skriver för att veta vad jag tänker, sa någon. Helt rätt. Fast just nu känns inlägget som lösryckta meningar. Okej då.

Älskade oas - Näkten. En spontanfika på en kylig veranda. Tyst, alldeles tyst. Men hackspetten hörde vi.

Arbetsrum, från en värld till en annan.

Kul med en traktor i solskenet, mitt i stan på gräsmattan.

Choklad, choklad, choklad.....

/E

Inga kommentarer: