Äntligen har jag fått göra ett antal hembesök efter denna dryga halvårslånga avhållsamhet från personligt umgänge i mammas egen lägenhet. Visst, vi har setts utomhus när värmen dugt. Men att inte få ordna i garderober och köksskåp har varit olidligt.
Jag har lärt mig massor om demens de senaste åren. En sak som varit viktig, har jag förstått, det är att ha saker man känner igen omkring sig och att det mesta fortsätter som vanligt. Att hitta det hon vill hitta i kylen och att kunna koka te och dricka ur sin favoritkopp. Och bara det att mamma har vissa klädesplagg i en byrå och andra kläder ska hänga i en garderob. Ja, det var viktigt när mamma var frisk och som vanligt. Man visste var saker skulle vara. Och detta förvaltar jag nu åt henne och bevakar att nattlinnena ligger i byrån och inte hänger på klädhängaren i garderoben, Vem hänger nattlinnen på klädhängare i en garderob? Tja, det kanske inte är helt omöjligt. Men jag som växt upp med morsan vet ju att det är en styggelse med nattlinnen på hängare i en garderob.
Men det spelar ingen roll hur fantastiska personalen är runt morsan. Det är ändå svårt för dem att veta vad hon är van vid, det är orimligt. Det är stor omsättning på personal och många har ingen susning om vad en gammal människa kan ha för historia och kan sitta och språka om det en stund. Morsan som bara vill prata om barndomshemmen i Såå, gamla Strandbergs affär och beredskapstiden. Lite gammeldans på det så....
Nåja, alla är snälla och hon har ofta talat om för mig hur snälla alla är. Det är ju viktigast. Men ändå. När jag kom in första gången efter dryga sex månaders förbud var det till att gå igenom varenda vrå. Jag har hittat diverse och flyttat en hel del saker utan att gå in på detaljer. Jag har lärt mig att skratta - det har gått så pass lång tid att jag kanske är van på nåt sätt att det är min mamma fast ändå inte. Ja, hon har det ju bra och säger ofta till mig att "titta här, nu ser du hur bra jag har det här!" när hon blir hämtad och lotsad till mat eller medicin. Men ändå. Jag blir upprörd när hennes foton inte ligger på samma plats, när inte rätt kläder ligger på rätt ställe eller när favoritmuggen inte finns i skåpet. Mest för jag inte vet hur det har blivit för mamma under den här perioden.
Jag kan inte låta bli att tänka att jag själv kommer att hamna i samma situation. Och då undrar jag om allt mitt dokumenterande, foton, dagböcker, bloggar..., verkligen har någon betydelse för mig och minnet. Och vem kommer att se till att de finns tillgängliga? Det finns minsann ingen garanti för att nån anhörig finns i närheten och an rodda med foton och nattlinnen.
Men hur som helst - dagens besök innebar bara skratt. Hon skrattade åt att hon frågade om jag var gift, att hon inte visste vad barnbarnen hette och att hon minsann minns den där skvallerkärringen hemma. Vi tittade i ett minnesalbum jag gjort för att hon ska ha sitt liv (starkt komprimerat, vill jag tillägga) lättillgängligt på soffbordet. Där såg hon min man och berättade glatt för mig att han är bra mycket roligare än jag för han är då åtminstone lite mer pratig.
- Jag vet, sa jag surt, han är ett socialt under. Han hade inte tid att följa med idag men nästa gång så...
- Vem då? sa morsan.
- Din svärson. Minns du han?
- Jadå, han har jag koll på, sörrö. Helt borta är jag inte. Men det var då en överraskning att du har gift dig...
Som sagt - lilla mamma. Vi skrattar bra ihop när det blir så tokigt att jag inte kan låta bli. Vi har bestämt tillsammans att en hjärtinfarkt tog hennes minne och att det kommer tillbaka när hon frisknat till. Hon har köpt det och känner sig lugn med det. Jag också.
Bara så ni vet, ungar. Vi ska skratta också, bara ni vant er vid er nya mor, ifall jag hamnar i samma situation. Men häng för farao inte mina nattlinnen på en galge i garderoben. Det är inget att skratta åt!
/E
