Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Och då for jag "hem"

Nu kände läste jag mig som de där romanerna "Vi for upp till mor"... osv som jag ännu inte helt tagit mig igenom. Det kan ju vara något kommande projekt.

Men i alla fall, jag åkte upp till barndomshagarna med ärendet att placera ut några julgranar bland kära familjemedlemmar som vilar i jorden. Ja, det var inga stora granar, bara några små. Men kulor och sånt, det finns med. Gulligt och en hälsning till morfar som ockuperat min hjärna ett par dagar. Han gör det ibland. Det finns säkert skäl till det. Förutom att dela ut julglädje bland de döda träffade jag en högst levande kamrat som bjöd på chaité, stut och bullar på stranden.

Det luktar något särskilt där i Åredalen. Frisk luft kanske, helt enkelt, men jag bor ju i samma friska luft till vardags. Mer eller mindre i alla fall. Jag tror ändå att det är fjällen som luktar. Och blandskogen. Vi traskade i skoterspåret och mammas röst hördes i huvudet "Je tyttje de e bra ma skoterspåra för då kan man ju gå ätt schön lättar". Håller med. Så många gånger jag ringt hem och undrat hur mamma haft det i sin ensamhet och då hon svarat att det varit en fin dag och att hon promenerat lååångt i nåt skoterspår på sjön, så har jag liksom slappnat av. Alla har det bra. Promenad på sjön. Skutan i fonden. Skogen på ena sidan och byn på den andra. Tryggt.

Vi gick till ett vindskydd och fikade. Löste alla nya världsgåtor som dykt upp sen vi sågs sist i denna pestens tid som skiljer oss åt onödigt mycket. Eldade lite så vi skulle bli lite lagom inrökta och tittade på solen som balanserade på grantopparna på väg mot Välliste för att gömma sig där. Lagom länge för att vi skulle kunna babbla en timme. Sen gick vi "hem". Eller ja, det vill säga jag hade ju bilen i närheten av mitt gamla barndomshem. Vi rundade en liten bit av byn, funderade lite över vem som bodde här och där och vem som tagit över ditt och datt. (Ålderstecken, var lugn, det händer även dig) Och så kommenterade vi något nybygge och undrade över sånt som borde ha rivits, kanske. Inom mig hörde jag samtidigt med en tolvårings lite uttråkade öron samma resonemang från promenader eller fikabord med mamma och tanterna runt om i byn.

Jag kan inte förklara den där känslan av harmoni som alltid kommer över mig både nu och alltid då jag var hemma som liten. Det är samma känsla. Det finns nog en förklaring till det som jag i alla fall inte tänker gräva i, bara gotta mig i. Men visst, ibland har jag förundrats över de foton jag tog efter att jag en jul öppnat den oerhört lyxiga julklappen innehållande en instamatickamera. Jag kan ha varit fjorton år. Det viktigaste jag fotograferade under ett helt år var fjällen runt om och ängen bakom huset och morgonhimlen sedd från det rum jag delade med brorsan. Att jag skulle smuggla med kameran till skolan och tjuvknäppa nån bild på snyggingen som gick andra ring på gymnasiet kom jag aldrig på.

Kanske har jag min familj att tacka. Mamma har alltid varit generös med att berätta hur otroligt ljuvligt ett sommarregn är och hur det luktar, talat om att hon levt för sina aspar som brusar, poängterat ljudet av vårens första stare, suttit på bron i evigheter med kaffekoppen därför att sjön varit spegelblank och alltid suckat över Åreskutan, "den kära gamla skutan". Årets verkliga höjdpunkt, lärde jag mig, är när man kan sitta på gräsmattan och dricka kaffe eller långa sjöstrandspromenader ljumma sommarkvällar för att se och höra lommens rop. Och mina dagböcker från 69 och 72 är fulla av kommentarer om björkars musöron, regn på plåttak, aspar som susar, jordlukt och snölukt och sjölukt.

Jag är innerligt tacksam för det liv jag råkar leva och för den start jag hade. Förhoppningsvis har vi spillt lite på våra barn också, vi som har varit med innan vi sögs upp i den digitala världen. Nåja, tillbaka till nuet. Vi satt där och drack chaité och mumsade på saffransbröd vid sjökanten. Tittade på solen och Välliste och vände och vred på vardagens frågor. Plötsligt kom den där känslan över mig igen, att jag skulle vilja äta jorden med sked på nåt sätt. Jag brukar inte prata så mycket om det, skriver hellre, för det går inte att förklara för den som "int begrip", som bekant. Men jag delade med mig till min kompis pyttelite av det jag kände och berättade samtidigt att jag släktforskat lite lätt, i syfte att finna ut något mer om mormorsfars och mormorsmors ut- och invandring, USA tur och retur. Det jag funnit i min släktforskning på alla sidor är att flera generationer härstammar från västjämtland. Tror jag kom ända till 1600-tal innan jag hittade en som kom från Örebro.

- Då är det därför!, slog hon fast, min kompis. Du har en ständig längtan infödd sen Hedenhös.

Det kändes bra, liksom. Sen försvann solen bakom Välliste och vi makade oss som sagt runt halva byn mot min barndoms boplats, tog några bilder som om jag vore fjortis igen och sen for jag hem till stan. Och för dig som undrar: nej, jag vill bo i Östersund. Det finns en poäng med det också. Fundera på den, du.

/E.