Helgens begivenheter

 En dockkropp och lite vattenfärg. Köpte upp halva Hobbyboden på prylar. Min favoritaffär.

Varje gång vi kom till kassan med prylar så kom vi på att vi måste gå en runda till, till chefens stora glädje. Ibland är jag dödligt rädd att Hobbyboden ska dö butiksdöden, alla fysiska affärers corona. Ibland låter det som om vi ska få se en spökstad här med tomma lokaler och allt samlat i en klick i Lillänge. Tror jag inte alls på. Vägrar. 

Men alltså, Hobbyboden. Ja, nu är det ju pestens år så man får sålla hårt i butiksbesök. Därmed var det ett uppdämt behov, så att säga. Men hur lyckliga var vi inte när vi tågade hem med docktrikå, långa nålar, penslar, akvarellblock, fineliners, färgpigment, spatlar, vadd, snören och band, you name it. Eftersom det var väldigt lite människor i butiken kunde vi göra några extrasvängar och insupa doften av allt som hör till både min och mina barns barndom. I nästan 50 år har vi handlat färger och penslar och pyssel på samma plats. Ungarna har inhandlat julpysslet och barnkalaspresenterna och jag har köat för gammeldags röda adventsstjärnor i papper och påskbonader och virvateller.... Är inte det trygghet, så säg?

Ja, väl i hemmet satte jag igång projekt waldorfdocka, dock utan ull. Minnen från kooperativa tiden ploppade upp och jag minns att dockorna vi sydde till dagiset när vi var unga och ville vårt förstfödda barn det bästa av allt det bästa var blodfläckiga. Prova att sy fast ett dockhuvud på en dockkropp när nålen knappt kommer åt för den tjocka lilla hakan och armarna som fäktar överallt. Man sticker sig minst en gång. Lovar.

Nu ligger dockan och blocket i min lilla verkstad och väntar på fortsättningen. Själv ska jag arbeta en vecka till. Framför skärmen. Inte underligt man kastar sig över färgpennor och nål och tråd när helgen är inne.

Ha de.

/E

Nu har jag lyckats spara nästan en månad från sista skriveriet.

 Jag vet vad det beror på. 

Jag har flyttat in i en digital värld utfattig på mänsklig närhet. Inga smygparfymerade tonåringar i min närhet, inga kroppsspråk att förlita sig på eller bråk om insmugglade mobiler i fickan eller bh:n. Inga diskussioner om att man sitter på fel plats. Nu jobbar vi i cyberspace och uppropet sker via ett "hej" i lärplattformen Classrooms privata kommentarsfält. 

Visst. Vardagstjafset är borta, förutom några nya tjafskommentarer som "slå på kameran!" och "stäng av micken"! Mer blir det inte. Borde vara rätt skönt. Man kan liksom koncentrera sig på undervisning hela lektionen. Jo, ja...men mördande skittråkigt och dessutom - arbetsinsatsen för en lärare är nära nog dubbel. Det har vi nog alla bittert fått erfara under oxveckorna efter jul då vi skickade hem ungarna i syfte att minska risken för smitta efter lovet. Naturligtvis andades vi i personalstyrkan ut men ungarna protesterade efter redan två dagar. Det vet man ju, skolan är ju rasterna med kompisar och hånglandet och en fika i cafet. Prio ett, liksom. Svårt att göra sånt digitalt. 

Idag har vi lättat lite på locket och elever kommer på ett rullande schema, och det finns faktiskt inget värre än tomma skolkorridorer. Trots detta är vi lika mycket inne i den digitala undervisningen i alla fall. Det kanske till och med är ännu tjorvigare. Från en livelektion med ett gäng åttor till att nästa minut koppla upp sig mot ett gäng nior. Hoppas att det inte är nån fördröjning på lektionen och materialet jag delat och schemalagt för 9.55. Hoppas att jag gjorde enskilda elevkopior i stället för ett dokument som ingen kan skriva i, bara läsa. Hoppas att jag minns hur man skapade grupper i hangout....

Alla är på plats exakt när vi börjar, då bör jag vara där före för att se till att Meetlänken öppnas av mig först, att jag har blockerat för andra att dela skärmen och att jag har lagt ut en länk till Hangout också samt länkar till lektionsinnehållet. Jag ska öppna lektionen i Meet, öppna systemet för närvarohantering, öppna Classroom och öppna Hangout. Bra också att öppna mailen, samt Drive där jag har mina planeringar. Allt ska vara planerat i detalj innan, improvisation finns inte mycket utrymme för.

Jag måste noggrant gå igenom min plan, som är omgjord för att förstås i minsta detalj ifall jag skulle bli sjuk och en vikarie måste ta över min fjärrkontroll. Efter genomförd lektion där eleverna nu på några veckor skaffat sig nya vanor och vi har skaffat oss ett nytt språk, måste jag anpassa nästa lektion utifrån hur långt vi hann, skriva i classroom för eventuella sjuka och kontrollnördar som vill minnas exakt vad vi gjort (jag, till exempel) och sen schemalägga den. Helst på rätt dag och rätt plats, är ungarna här eller hemma? 

Konstigt vad vi anpassar oss ändå. Man startar en lektion, alla står och stampar i farstun i Meet. Hoppar kvickt in när jag öppnar, en av tio skriker hej och sen samtalar vi på ett nytt språk, liksom.

Skriv in er i privatakommentarsfältet i classroom, säger jag. Sen tittar vi på uppgiften som ligger i bilagan. 

Kan du dela? säger eleven och så delar jag skärm och vi läser tillsammans. När uppgiften är klargjord kommer frågan när de ska vara tillbaka. Som en självklarhet. Lika självklart skapar de grupper i hangout och diskuterar som de skriver till mig i chatten eller smsar, om det så skulle vara. De rör sig lätt i cyberspace och fixar hit och dit och så säger nån att "jag kommer strax, ska hämta kaffekoppen" och nån annan vill att jag omedelbart ska läsa vad hen gjort och ge feedback och jag säger att jag ska göra det så fort jag hinner eftersom jag har 22 andra dokument öppna samtidigt och så skriker nån hej och en storasyster som gick ut för fem år sen tittar in i vårt classroom och vill veta hur vi har det och så får jag hemliga meddelanden i hangout om nåt som hänt i klassen och sen måste nån få upprättelse för att hen minsann hade skrivit in sig i närvaron i chatten och jag säger att det ska göras i classroom och då vill eleven att jag ska läsa i hangout för hen vill prata ostört med mig och då skriver an annan i chatten att lektionen är väl slut nu så vi kan väl lämna. 

Oftast har man en lätt huvudvärk efter varje lektion och tröttheten börjar tära nu. Eleverna gör det bra. Förmodligen vi också, med tanke på att vi inte jobbat på det här viset förr. Jo, vi är en digitaliserad skola och alla känner plattformarna väl. Men att använda på lektioner är en sak, att helt förlita sig på systemet är en annan. Aldrig har jag väl saknat smygparfymerade tonåringar som trängs i dörrarna och smugglar mobiler så mycket som nu. Och när jag är hemma är det några timmars planering och utvärdering att sitta med, allt digitalt. Jo, det är det annars också, men inte alls i denna utsträckning. 

Det känns inte så lockande att knappa sig in i en blogg. Skärm är arbete. Tur man är pensionär snart.

Kanske kommer lusten tillbaka att skriva och berätta när pesten dragit sig tillbaka och papperet och pennan får vara med i leken igen. Men eftersom jag tror att allt har en mening får jag tänka att det är nog något jag ska lära mig av den här perioden. Tycker bara att det är den hårda vägen, liksom...

Återkommer.

/E