Den här sommaren går till historien (också) då vi varit borta en hel del och resklådan liksom aldrig stillas. Nu lär det bli lugnare, eller mindre svängar ett tag, då en hund flyttar in. Allt för lite tid har funnits till ritandet och skrivandet och kanske också eftertanken, som jag ibland hett förespråkar men inte alltid efterlever själv.
En kompis tror att jag har en diagnos, att alltid måsta vara på väg för att må som bäst. Jaha, då njuter jag väl av den diagnosen i så fall, eftersom jag är så lyckligt lottad att jag KAN vara på väg så ofta. Dessutom borde maken ha en meddiagnos, för han är inte sen att komma med egna förslag eller alltid hänga på mina. Sen infinner sig något magiskt - hemlängtan. Den kommer alltid i slutet av våra tripper. I alla fall hos mig. Att öppna dörren till sitt hem och känna välbekant lukt och sova i sin egen säng....
Nu är jag här i soffan i alla fall och har gått igenom en del bilder från resan och återskapar minnen. Husbilsresan var viktig ur flera synvinklar. Prio ett var ju att få pussa Prinsen. Sedan skulle husbilen lånas ut till Prinsens familj som skulle ta en liten provtur ett par dagar. Under tiden bodde vi i deras lägenhet och passade på att ta en tur till Köpenhamn. Suget efter att röra sig var och är stort, särskilt efter stränga restriktioner. Och här kommer ju poängen med en husbilssemester in - man är verkligen i sin egen bubbla. Otroligt hur bra det går att undvika både det ena och det andra. På köpet kan hända vi har blivit lite folkskygga utanför familjesfären?
Jag väljer att låta bilder berätta igen. Och jag vill verkligen påminna om att Sverige är fantastiskt, något jag alltid upplever starkt då vi reser genom landet. Så många platser att besöka och så olika natur från norr till söder. Det finns så oändligt mycket att se!
Resans första riktiga stopp blir i Åmål. Så fort man närmar sig Brunflo måste ett beslut ske om inte det har gjorts - vilken sida ska vi åka på? Alla vägar bär ju nästan till Rom men vi behöver besluta om det ska bli Los eller Sundsvall, Rättvik eller Malung och sen vilken väg ner förbi de stora sjöarna, osv. Jag vill alltid åka där det är minst skog, maken vill åka där det går fortast att ta sig ut i världen (= nedanför Los ungefär) och då brukar vi alltså turas om att bestämma. Vi lunchar i Åmål på en osannolikt obekväm matplats, se bilden, men med god mat och utsikt över en liten bit av Vänern. Bloggerskan skrattar sig igenom sittplatsen medan son nummer tre, som också är med på resan, väljer att flytta sig till slut för att inte hamna under bordet.
Åmål. En bit av sommarsverige när det är som bäst.
Borås. Övernattning i ytterligare en fin stad som skulle kunna vara ett utflyktsmål i sig. Att käka frukost med utsikt över Viskan som är spegelblank denna morgon är helt i sin ordning.
En favoritvy - Skåne ligger utslätat framför en när man kommer på västsidan. Landskrona långt borta, Malmö ännu längre bort och där bor Prinsen!
Vi kör direkt till Limhamn där vi parkerar husbilen. På fel ställplats. Vi hade en annan i åtanke, men orkar inte förflytta oss och leta en ledig plats nån annanstans. Jag undviker därför att visa bild på platsen eftersom vi står precis på en vanlig bilparkering just bredvid sopboden. Ja, det blev ingen middag ute i kväll med uppfälld markis och vitt vin i plastglas medan vi spanar på folk. (Det är så man gör när man campar har vi lärt oss). Så vi stannar inne men tar ändå en sen promenad i solnedgången över Öresund. I morgon Prinspussning.
Öresundsbro i skymning. Utsikt från husbilsplats i Limhamn. När vi flyttat bilen, alltså....
Här är han. Resans viktigaste och käraste mål - Prinsen! Han välkomnar farmor, farfar och farbror med att sörpla i sig påsgröt. Vi lovar bättring när han växt på sig; plättar med jämtländska blåbär och gräddglass i stora lass. Just det!
Sagt och gjort - Prinsfamiljen tar över husbilen och drar lite söderut och vi sticker till Danmark. Ja, alltså man provar att överleva hettan och sover bitvis insnurrade i våta lakan. Lägenheten är stekhet, luften står stilla och vi önskar oss snö och kyla där vi står i coronatestkön för att T ska få tillstånd att resa till Köpenhamn. Vid det här laget känner vi gamlingar oss äntligen lugnare eftersom spruta två har verkat nästan två veckor.... Det är lite lättare att andas. Men som sagt, en aning folkskygg har man blivit. Köpenhamn är inte kallare men vi använder en heldag till att först och främst hamna i tågkö beroende på något tekniskt fel och får vänta i över en timme på att nå staden. På hemvägen är det samma sak men då har eländet åtgärdats med bussar och de som vet att vi är i Köpenhamn messar och beklagar hela tiden eftersom detta tydligen är så stort att det rullar i alla nyheter.... Jahaja. Vi sitter bara där vi sitter vi.
Vad gör vi då? Flanerar på Ströget hela dagen. Ser någon utställning om Guinessrekord, äter gott på T:s förslag om berömd texmexrestaurang som vi hittar i skumma kvarter, bara går och är och strövar. Tar en öl. Njuter.
Lilla familjens helgtripp är över och vi pussar på Prinsen igen. Fortfarande påsgröt. Nu med blåbär till. Färska. Vi lovar också älgbiff med råstekt potatis och kantarellsås. Så småningom.
Vi lämnar T i Malmö och beger oss på dagsutflykt med husbilen, maken och jag. Fascinerad som jag kan bli av naturen kastar jag mig över kameran för snabba klipp ifrån bilfönstret. Fantasin skenar ibland, jag samlar bilder till mina egna bilder som sen ska komma ut ur pennorna. Visst är det nåt särskilt med den där dungen på kullen?
Som sagt.
Vi beger oss till Kåseberga och tar en promenad upp till Ales stenar. En magisk plats, men regnet och åskan hotar så vi blir inte kvar så länge. Bilderna nedan få tala för sig själva.
Efter vår lilla tripp återgår vi till middagsbordet med Prinsfamiljen. Somliga blir tvättade om munnen och fötterna samtidigt och är nöjd med det. Påsgröt har en tendens att även fungera som hudlotion.
Utflyktsdag till bokskogen har farmor önskat sig särskilt. Det blir fint. Vi tar med matsäck och åker till Torup. Att gå i bokskogen är något speciellt. Som en sal och ett hav av grönska i stället för himmel. Torup är nu ett stort friluftsområde som tas om hand av Malmö stad, det är fint att det finns stigar för promenader och barnvagn. Men någon gång ska jag gå i en bokskog utan stigar, det som jag minns från min barndom då vi hälsade på släktingar i Skåne. Det gjorde ett djupt intryck på mig redan som 10-åring. Det blir en fin dag för oss.
En heldag i bokskogen blev det.
Vi har fina kvällar i husbilen i Lagunen i Limhamn, Det är mysigt att sitta och titta på solnedgången över Öresund och njuta av livets goda, lite vin, ritblocket och en bra bok.
Prinsfamiljen ska på andra uppdrag och vi tar en ny sightseeingtur till Kivik och runt Österlen. Vi har massor som vi ska se men allt får inte plats denna gång så vi nöjer oss med Haväng där vi strövar lite i backarna och tittar på havet.
Jaha, så det ska bli Kiviks marknad. Grejar dom det trots pandemin som ligger kvar? Vi tar flygande bilder och åker vidare. Ett snabbt besök i Tomelilla för inköp av god mat.
Och så hem och pussa Prinsen som nu börjar fatta vitsen med att farmor och farfar är på besök - dom försöker reda ut huruvda han vill ha älgfilén well done eller rare. Han funderar på det ett par dagar.
Tyvärr måste vi åka hem när det är som roligast, men det är fullt möjligt att åka tillbaka så varför klaga.
Vi passerar
Jakriborg. Om du inte vet vad det är så kolla länken. För min del såg jag detta som hastigast förra gången jag var i Skåne, trodde det var på låtsas då jag såg allt från ovanstående vy. Men nu vet jag bättre...
Man behöver alltid avsluta storstilat och det gjorde vi trots att det bara är en husbilscamping. Vi hamnade (inte enbart av slumpen ) i Enviken. Men det är en annan historia....
Husbilssemester är lyxigt. Men det allra lyxigaste är alltid att komma hem, åtskilliga antal minnen rikare.
/E
