Va ske je mae n'daenn te?

 Ja, de kan man fråg se.

Alltså - vad ska jag med den där till? Någon frågade då motorcykeln kom på bild. Det skulle man väl kunna fråga sig. Vi som har så många fordon. Särskilt på två hjul. Nå, nu är det ju så att jag fortfarande vill dra runt på hojen några år ytterligare, om huvudet tillåter. Då behöver fordonen anpassas. Jag har alltid tyckt att sidovagn är coolt. Men bara tänkt det. När nu artrosen härjar i ett större antal leder och därmed skapat osäkerhet i balansen så behöver jag tänka om. Gubben fann på råd:

Vafan vi bygger väl en trajk?

Ja, lät ju som en toppenidé. När är den klar? Vi insåg ju att livet är kort… och kanske var det då gubben fann på nya råd:

Va skulle du gilla motorcykel med sidovagn, då?

Ja, det var ju bara att tacka ja till livet. Roligare för doggen, klart hon också vill åka med i sidovagnen. Sen gjorde vi som vanligt: köpte en och for över halva Sverige för att hämta upp. Resan… ja, jag har ju tjatat om det förr, att när jag är på väg då mår jag nog som bäst. Mot nya platser. Eller gamla, men alltid med nya ögon. Det är väl nåt fel på en. Men så har det alltid varit. Den här gången blev det Kinnekulle (där stod den, hojen) och vi åkte raka spåret till Mariestad. Jag hade en bild av var vi skulle bo…på en camping, i en liten stuga där vi varit förr. Nära bron till Torsö. Kanske hade vi tur och slapp all snö ett tag. 

Var jag hade fått det ifrån kan man fråga sig. För det första så var det ”fel” camping, men ändå mycket fin stuga. Som vi mödosamt tog oss fram till med bil i djupsnö. Vänern såg översnöad ut. Det var drivor överallt och jag kunde besviket konstatera att Västgötaslätten såg ut som en jämtländsk lägda i vinterskrud. Är det så här att turista i februari? Inte ett endaste lilla vårfrö? Snålblåst och tio kallgrader.

Nåja. Vi hastade iväg mot Kinnekulle dagen efter, lastade på vidundret och insåg att det skulle bli lite mekande föga överraskande, men halva nöjet med den här hojen är väl gubbens skruvande. Själv ska jag bara köra. Funderar på lädermössa och goggles. Åt både mig och hunn. 

Sen for vi till Dalarna. Man måste säga att hunden är enastående snäll. Hon hänger med, mil efter mil. Snäll och glad och tålmodig. Belöningen skulle komma i Dalarna. Lösspring på inhägnad gård, sova i mysigt hus och få sitta i famn hos värden vid matbordet. 

Just nu står vidundret, en Dnepr, i tryggt förvar på släpet. Gubben läser på om motor och elstart och lite annat smått och gott samtidigt som han servar min fina röda BMW inför försäljning. Man ska ju snarast ha igen kosingen. Dessutom, som vän av ordning redan konstaterat, man kan ju inte ha hur många motorcyklar som helst…. För övrigt håller jag mig till min egen ordning: en sak in, en ut.

Återkommer med ny information om det stundande pensionärslivet. Under tiden kan du tänka ”va fan ska hon nu hitta på?” som det står på dom där broderade tavlorna om hur man vill att folk ska se på en som pensionär. Lite bilder:

På camping vid Vänern

Översnöad västgötaslätt

Lastad och klar

En liten Stårsa på promenad i snöigt Dalarna

/E

Nytt kapitel?

 Idag pratade jag med min chef om pensionen. Berättade att i september får det vara nog. Hon frågade hur det kändes.

Fattigt, borde jag ha svarat. I fall jag hade varit ärlig och mer krass, alltså. Men i stället satt jag och undrade om hennes fråga visade på ett seriöst engagemang i min livsförändring. Hon bubblade glatt på om fritid, barn och barnbarn och aktiviteter och vänner och tid och mer tid. 

Jag hängde inte riktigt med. Det låter som nåt man ansåg att pensionen innebar för hundra år sen. Idag är det nog allt för ofta annorlunda. Ont om pengar, dyrt att leva. Vad svarade jag då?

Hur det känns...tja, som vanligt när jag byter fot. Man får se vad som händer nu. Jag är inte funtad så att jag saknar en arbetsplats så att det skulle innebära nån mindre depression. Jag bara går vidare. Tänker att livet bjuder det väl på nya möjligheter. Det har varit kul och jag har trivts oerhört bra annars skulle jag väl inte ha stannat i mer än tjugo år. Det är arbetskamraterna, alltid dom, som haft största påverkan i alla mina arbeten. Bytt jobb har jag gjort många gånger och aldrig känt någon saknad mer än att vissa personer från olika arbeten har funnits kvar i mitt liv efteråt men att umgänget glesats ut av fullt naturliga skäl.

Nej, jag är nog färdig med det här. Dessutom börjar kropp och knopp att protestera. Jag har inte riktigt ork att argumentera för lärandet, vilket jag tycker att jag gör varje dag. Inte heller tycker jag det är så hippt att knappt hinna på toa, slänga i sig lunchen och springa upp och ner i stentrappor. Näpp, tackohej - leverpastej. 

Vad ska hon hitta på nu då? Tja, jag lär börja med att sälja hojen. "Nej, åh, nej",  eller "äntligen" tänker du som känner mig. Men då kan jag glädja/förskräckta dig med att jag funderar på en med sidovagn. Återkommer, för nu blev du nyfiken, va? 

Allt för djuret - min hälsocoach.

/E