Ont. Och Gott. Mycket gott.

 Jag räknar noggrant dagar jag intar Ipren mot min ständiga värk i artrosdrabbade ben. Jag vägrar bada i smärtstillande och hävdar att det blir bättre efter att jag gjort min träning. Vilket det oftast blir. Men inte alltid. Nu är det inte bra och jag är arg på alla och vägrar prata och vill bara proppa i mig choklad och dricka en halvliter rödvin. Vilket jag inte heller gör. Eller jo, ibland. Men det är mer sällan förekommande och det påverkar inte min smärta (ondskan, kallar jag den) men det blir ju roligare. 

Bortsett från ondskan behöver jag verkligen säga något om Bergenresan. Att vår äldste son hamnade där känns som allt mellan enorm tur och meningen-med-livet-a-la-alexanderssons, dvs resa till vacker plats, äta gott och umgås med nära och kära. 

"Jag trivs här!" sa han plötsligt, ungen, när vi gick förbi Bryggen på väg hem till hans mysiga tvåa i Skutviken. Jag fattar. Jag är uppriktigt glad för det. Eftersom alla är friska och har sina goda liv så tänker jag inte "att det vore mysigt att ha alla ungar närmare". Jag har slutat med det. I stället är jag tacksam för att de bor där de bor och vi har mål att resa till och att det alltid, tack och lov, hör ihop med känslan av semestertripp. 

Vi landade sent i Bergen efter att ha bott hos vänner i Leksand en natt. Där lämnade vi av hunden. Möjligen till Staffans stora glädje för nu skulle vi kunna gå på de matställen han ville utan att tänka på hunden. (Att lämna henne ensam i Staffans lägenhet någon timme är inte att tänka på, då risken att hon skulle yla skulle kunna innebära en sämre ställning för en hyresgäst som för allt i världen vill ha kvar sin lya). Jaa, jag erkänner att vi också tyckte det var rätt skönt att inte behöva tänka på doggen hela tiden. 

Den lille ljuslockige sonen fyller fyrtio. Det är alltså fyrtio år sen jag klämde ut honom på Östersunds BB och min första tanke var att jag hade överlevt och att vi skulle skaffa fler ungar. Det är sant. När jag senare låg på avdelningen tillsammans med fyra andra nyblivna mammor längtade jag hem så man fick sova ut och inte bli väckt hela tiden... Tills jag kom på vad jag tänkte. Efter det förvandlades jag till lejonmamma och vaktade noga alla andra som kunde tänkas komma och peta på honom på fel sätt. 

Ungen var hett efterlängtad, trots att jag blev överraskad över att jag var gravid. Precis som att det inte kunde hända mig, bara alla andra. Mina fyra närmsta vänner hade barn sedan minst ett år tillbaka och läget var rätt i tiden. Hur glasklart minns jag inte barnmorskan som visade mig ett litet handskrivet papper där hon ringat in bokstäverna "pos". Först blev jag rädd, sen sa maken "Hej mamma" och då skrattade jag. Att det var en kille visste jag redan fast vi avböjde att få veta kön i förväg. Och han skulle heta Stefan, enades vi om efter en rad förslag. Nu såg han mer ut som en Staffan när han tittade ut, lite rundare liksom, så det fick det bli. Jaha. En glad unge med energi för fem, dubbelstorebror innan han fyllt fyra och en fantastisk sådan. 

Fyrtio år senare bor han i Norge. Medan mamma levde och minns hyllade hon valet att bo i Norge, en plats som för alltid var förknippad med hennes allra bästa vänner från krigsåren. Hon sa alltid att hon förstod att han ville bo i Norge. Värre var det för lillebrodern som bor i Skåne, enligt mamma. Det ansåg hon vara en nitlott. Oklart varför, egentligen, men jag väljer att inte fördjupa mig i en analys av det nu. Nu handlar det om Staffan.

Vi har skämtat många gånger då vi "kört soffor" landet runt och sagt att det kommer en "paybacktime" när vi blivit gamla och ungarna inte längre behöver våra flyttjänster. Nu är vi nog där. Att komma till Staffan innebär fullständig service med hotellstuk på bäddning och lyxigt lagade måltider. Dock skulle vi ju några dagar i förväg fira fyrtioårsdagen och det ville han göra med en middag på finkrog. Så det gjorde vi och gick på Basso Social för att äta deras smakmeny med elva rätter och utvalda drycker till. Det var det värt och födelsedagsbarnet var nöjt. 

I övrigt släntrade vi runt på stan och tog en biltur ut till Gamlehaugen, sommarslottet, ena dagen och skärgården och ön Herdla andra dagen. Och nej, det regnade inte mer än en halv dag och på nätterna. 

Nu byter jag babbel mot bilder. Ute snöar det lugnt, det är april, scillorna blommar i rabatterna och vi har fyllt på fågelfrö för att behålla småfåglarna några veckor till. 

Över Hardanger denna gång. 

Men titta - ett slott!
Gamlehaugen i Bergen.

Gamlehaugen

Fotoutställning av och med naturfotografen Stien Olsaker. Vi hade ett intressant samtal om naturupplevelser som jag vill berätta om senare. 

Om Herdlas historia - på de flesta små museer finns alltid något om kriget. Den här maskinen drogs upp ur havet utanför Herdla. Jag backade för den luktar krig.

Kvällsprommis i Bergen

Bryggen

Tillbaka i Sverige och Leksand. Stårsas semesterboende. 

Siljan. Vårkänning. 

/E

Vårkänning

 Visst är det härligt att erkänna våren. Det är det jag gör nu när april har nått oss. Att däremot gå i sandaler i trädgården i början av mars och tycka att ylletröjan är för tjock, det stressar mig. Mars är min gamla hatmånad och ska så vara. 

Ja, ja, hat är ett starkt ord. Men jag gör som dom jag jobbar med, fjortisarna, och använder ordet ändå. Varför är mars min hatmånad? Jo, för att jag har ärvt mammas olust för vintern (läs mörkret) och när man äntligen börjar ana vår och sommar så har man nått in i mars. En och annan stare, en pytteliten tussilagoknopp mot en husvägg bakom en driva snö... Kanske en dag med en grad varmt. DÅ gör sig vintern påmind igen, minus tjugo, ytterligare en meter snö och hoppet försvinner trots att ljuset är tillbaka. Så håller det på. Eller HÖLL på. Förrut. Min hatmånad. Man tror att nu, nu kommer den, våren. Men icke. Kasten mellan hopp och förtvivlan. Den där prövningen innan man når april och kan andas ut. Som något barn uttryckte sig för trettio år sen: " nu har dom gjort vår här också". 

Jag vill ha det så. Jag har alltid trivts med att gruva mig för mars och veta att jag tar mig igenom den bara för att den ändå är en ljus månad. Jag har haft en kam en gång där jag slet av en "pigg" för varje dag för att räkna ner till muck, dvs när jag tagit mig igenom prövningen mars. Men nu är allt annorlunda. Jag känner mig lurad. Det finns inget annat att säga än att "ur led är tiden". 

 Så nu vet du det. Naturligtvis ska jag skriva en rad om norgeturen också. Men först lite lördagspyssel. 

/E