Livet här hemma i stället för ute i världen

 Efter nyheterna behöver jag försöka tänka på att ta vara på livet och fokusera på min och vår vardag. Jag kan inte göra mer. 

Idag jobb. Min vardag en del dagar någon månad till, sen kanske det får vara nog. Eller inte. Jag tar bussen. Ett miniäventyr i sig i en liten stad mitt i Sverige där största problemet är hur mycket pengar region och kommun ska spara. 

Det är kul att åka buss, jag behöver dessutom göra ett byte på stan med en dryg kvarts väntetid mellan. En bortglömd vardag som blev aktuell då jag investerade i ett årskort. Bussåkarna brukar företrädesvis vara i min ålder eller äldre, i alla fall de tider jag åker. Jag funderar över dem ibland, vart de är på väg och vad de är för några. Oftast sitter alla i egna tankar med blicken i fjärran. Det är rätt mobilfritt i det här åldersspannet, så jag brukar undvika att ta upp min egen annat än för att kolla varför bussen är sen eller vad klockan är. Då kan jag bli föremål för ett visst intresse och få frågor. Oftast om vad klockan är eller varför bussen är sen. Intressant. De vet vad jag gör. 

Dagens resa innehöll en del spännande upplevelser utöver de vanliga.

Halvvägs ner till stan klev en dam på som såg glad ut när hon såg mig. Ingen jag kände. Hon satte sig bredvid mig och efter en stund började hon fnittra. Vardagspräktig som jag är i vissa stunder undrade jag om hon var full. Jag vände mig mot henne och synade henne bistert. Hon förklarade att hon skrattade åt att alla var i samma ålder på bussen. Jaha? 

- Pensionärsbussen, sa jag. Då höll hon på att skratta ihjäl sig. Lättroad, tänkte jag, men sen tystnade hon tvärt och berättade att hon hade problem med ryggen och hade köpt skor som nu skulle bytas. Ryggjäveln hade ställt till det så att hon stadigt gick på Ipren och ett stort antal olika skor som.skulle underlätta livet. 

-Samma här, sa jag, och berättade om artroshöften. Sa att jag funderade på operation. 

-Nej, för fan, jag har jobbat som sjuksköterska i hela mitt liv på lasarettet och när dom inte kan garantera att nåt blir bra då väljer jag Ipren. Dom ska fan inte skära... Det kan bli fel på både bajseriet och kisseriet. 

Nu hade vi fått åhörare, det såg jag. 

-Hm, sa jag, jag äter nog för mycket Ipren, typ tre i veckan...

-Ät en om dan, ingen fara, slog hon fast. Jag äter två, har gjort många år sen det började jävlas. Jag är 74 och det funkar fint. Nu ska jag på skoaffärn men först cigg! Jag känner dig inte men hejpåre ändå. 

Sen gick hon.  Och jag kände mig lugnare när det gäller smärtstillande. Hon var ju sjuksköterska. 

Jag gick till busshållplatsen nedanför Kyrkparken. Där är det livat ibland. Livat som det kan vara i Östersund. Genom Kyrkparken strömmar ständigt gymnasieelever mellan ICA och plugget. Parken ligger liksom i vägen. Och i parken huserar även det så kallade a-laget. Den här dagen valde dock två att sitta på bänken i busskuren bredvid mig. Tjugo minuter skulle vi få ihop. 

-Röker fröken? frågade den som satt närmast. Han var orolig över om jag skulle misstycka ifall han tände en fimp.

-Nä, sa jag, men rök du. Det gör inte mig nåt. 

Då sa han att han var tvungen att blåsa röken åt mitt håll, för det gjorde han alltid. Han brydde sig inte ifall jag hade nån åsikt utan halade upp en öl ur ryggan och vände sig mot sin kompis för att berätta om ett möte han varit på. 

- Det var ett jääävla bra möte, jag blir aldrig nekad nåt. Fast han är ju bög. Det ser man ju. 

Kompisen höll med, jo, det såg man nog. Jag funderade på om jag skulle protestera men bestämde mig för att vara tyst. Mötet ventilerades ordentligt och lite mer högljutt i takt med att ölen sjönk i burken. Alla uttryck som inte lämpar sig i skrift i min blogg fick plats i samtalet mellan de två innan bussen kom och jag, väl inrökt och med öron som krullat ihop sig av svartlistade ord, kunde fortsätta resan. Jag hade inte listat ut vilken sorts möte det var, förmodligen ligger jag sömnlös i natt över det.

Nästa buss var tom så när som på en farbror som på något sätt tittade åt två håll samtidigt och jag kom att tänka på min barndoms gubbar. Den fortsatta resan var rätt händelselös men jag kände mig vardaglig och vanlig och hade fått lite ro i själen. Livet pågår i min lilla stad. Tack.

/E.

-