Det finns guldkanter

 Ibland gör jag korta besök på mitt gamla jobb för att vikariera lite. Jag erkänner, det blir en guldkant på tillvaron som inte alltid pensionen täcker. Se det på två sätt: pengar är det ena, umgänge med tonåringar det andra. 

Dom dräller in i rummet, rätt ofta i tid, med olika åsikter om lektionens innehåll innan den börjat. Det händer att jag får vänta med mitt för att först ta hand om deras. Som till exempel svara på när bilskroten stänger, avgöra ifall en möjligen fått hjärnskakning av en badboll i huvudet, avslöja min åsikt om sista Idoljuryn och så klart berätta vad det är för mat till lunch. Sen kan jag få köra mitt. Oftast uppfylld av det vi klarat av innan. De frågade faktiskt MIG om bilskroten och Idoljuryn och lyssnade på mig sen, både på upplysning och undervisning. Det är den lilla guldkanten, samtalen med ungarna. Och alla gånger jag fått gapskratta. Bara det. Senast i fredags då jag försökte få ordning på en halvklass åttor. Medan jag noggrant försökte pricka av närvaro på rätt unge (jag känner ju inte alla längre) så frågade en av de än så länge namnlösa om jag hade varit strippa när jag var ung. Några grabbar fnissade generat och någon började ursäkta den tuffa brudens framfusiga fråga. Men jag då? Jag vek mig dubbel av skratt. Som vanligt. 

Jag ville så klart veta anledningen till just den frågan när jag hade hämtat mig. Den framfusiga fjortisen log stort och sa att jag bara såg ut så, som att jag hade jobbat som strippa när jag var ung. Hon var helt säker. 

Jaha, jag kan välja att ta det som en komplimang. Dagen till ära hade jag ett par säckiga men bekväma gamla jeans, en överdimensionerad, noppig reatröja från Lager157 och var dessutom totalt osminkad.  Inget som på något sätt kunde avslöja en avlägsen karriär som strippa, jag lovar. 

Det är den där sortens fantastiska samtal som gör att det är fruktansvärt svårt att tänka sig att man aldrig mer ska jobba i skolan. Skulle bli väldigt färglöst då, i tillvaron.

/E.

Växthuset.

 Jag har alltid velat ha ett växthus. Nu har jag ett sedan min man försåg mig med ett för snart tio år sen. Förarbetet var enormt med borttagning av något träd och sedan gräva grund och stenläggning att förankra det hela i. När jag kom hem från jobbet en dag stod det klart. Inuti fanns ett litet runt bord och två stolar och en flaska bubbel. 

Tankarna snurrade om allt som skulle göras och odlas. In med ett gammalt träbord och fyra stolar för romantiska middagar eller frukostar, ett litet träbord för att plantera på och jorda ner. En jättegammal stol som gått genom släkten, handgjord med träspikar, fick hedersplatsen i ett hörn som piedestal för slingrande krasse i jättekruka, stora krukor köptes in och fröpåsar utan urskiljning och eftertanke. 

Första våren och sommaren var mitt växthus nästan oframkomligt. Allt möjligt växte där. Till min förvåning, ska tilläggas, då jag inte var så noga vare sig med gödsel eller gallring. Vädret bör ha varit ovanligt gynnsamt den sommaren, dvs inte för varmt. Jag bara njöt av att tränga mig in bland växterna och att fundera på om jag borde införskaffa en machete till nästa gång. 

Efter den första sommaren har jag gradvis dämpat mig eftersom vi behöver anpassa oss efter blomvakter under semestertiden och dels för att jag planerar växtligheten. För det mesta blir det en oas för att njuta av blommor, doften av jord och kryddodlingen. Ibland sitter jag och målar på någon sten. Ibland njuter vi ett glas vin någon sommarkväll, ibland fika med kaffe och bulle. 

Växthuset har varit mötesplats för roliga sammankomster. Till exempel grannarna som klättrade över staketet med en flaska med något blodrött väldigt starkt och fyra små pytteglas en solig våreftermiddag då jag och maken just tinat och fått upp glasdörren och pustade ut i varsin stol bland lager av krukor och torkade spindellik.  En högsommardag dukade jag för bokklubbens sex damer och vi åt lunch i stark jordlukt med långbeningarna kravlande mellan tårna. Den som ville ha en extra gurka eller mer basilika på salladen försåg sig själv i grönskan. En annan ljus sommarkväll satt jag, min bror och maken ute länge för att lösa livsgåtan över några glas absint - märklig upplevelse. 

Någon kolsvart höstkväll har vi suttit i växthuset med hunden i famnen och bara njutit av kvällen. Jordlukten, grönskan, knotten.... 

Vad ville jag säga med det här fullkomligt ointressanta inlägget? Ja, bara att jag är tvungen att skriva om något som har med att ta vara på livet. Vår vardag. Nåt vanligt. För utanför är världen upp och ner med all galenskap och ondska och på mitt (förra) jobb är dagarna ofattbart tunga av sorg över en elev som dog under sitt äventyr. 

/E.