Ibland gör jag korta besök på mitt gamla jobb för att vikariera lite. Jag erkänner, det blir en guldkant på tillvaron som inte alltid pensionen täcker. Se det på två sätt: pengar är det ena, umgänge med tonåringar det andra.
Dom dräller in i rummet, rätt ofta i tid, med olika åsikter om lektionens innehåll innan den börjat. Det händer att jag får vänta med mitt för att först ta hand om deras. Som till exempel svara på när bilskroten stänger, avgöra ifall en möjligen fått hjärnskakning av en badboll i huvudet, avslöja min åsikt om sista Idoljuryn och så klart berätta vad det är för mat till lunch. Sen kan jag få köra mitt. Oftast uppfylld av det vi klarat av innan. De frågade faktiskt MIG om bilskroten och Idoljuryn och lyssnade på mig sen, både på upplysning och undervisning. Det är den lilla guldkanten, samtalen med ungarna. Och alla gånger jag fått gapskratta. Bara det. Senast i fredags då jag försökte få ordning på en halvklass åttor. Medan jag noggrant försökte pricka av närvaro på rätt unge (jag känner ju inte alla längre) så frågade en av de än så länge namnlösa om jag hade varit strippa när jag var ung. Några grabbar fnissade generat och någon började ursäkta den tuffa brudens framfusiga fråga. Men jag då? Jag vek mig dubbel av skratt. Som vanligt.
Jag ville så klart veta anledningen till just den frågan när jag hade hämtat mig. Den framfusiga fjortisen log stort och sa att jag bara såg ut så, som att jag hade jobbat som strippa när jag var ung. Hon var helt säker.
Jaha, jag kan välja att ta det som en komplimang. Dagen till ära hade jag ett par säckiga men bekväma gamla jeans, en överdimensionerad, noppig reatröja från Lager157 och var dessutom totalt osminkad. Inget som på något sätt kunde avslöja en avlägsen karriär som strippa, jag lovar.
Det är den där sortens fantastiska samtal som gör att det är fruktansvärt svårt att tänka sig att man aldrig mer ska jobba i skolan. Skulle bli väldigt färglöst då, i tillvaron.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar