Nattens äventyr...

Förvirrad som jag är i mitt nya förvirringstillstånd, försöker jag få lite struktur i min vardag. Jag borde packa ner baddräkten. (Tänkte hon och tryckte ner ulltröjan och fleecestället i packpåsen).

Ja, mitt sommarvacuum har ännu inte släppt. Natten var fylld av mardrömmar om maken som föll genom en stor brädhög med massor av spikar åt alla håll. Under brädhögen fanns typ ingenting. Han körde en jättestor spik genom näven.
I nästa sekund hade jag med mig en liten kille i nyföddstorlek i en brunluddig filt. Han växte till en ettåring då han skulle sova och jag bäddade ner honom i en låda bakom ett hus. Under tiden skulle jag kolla tågtidtabeller. Någon ropade åt mig att det var ett gäng ungar kring babyn så det var bäst att jag tittade till honom. De hade burit iväg honom till en annan mamma som skulle passa honom och hon väckte den lille för han var så söt. Jag blev maktlös och kunde bara se på när hon gick iväg med honom.
Helt plötsligt skulle jag ta mig uppför en mur efter att ha sett att maken tog sig till hälsocentralen (det ordnar sig, sa han, som han brukar) och det gällde för mig att hinna med tåget. Jag lämnade två par gummistövlar och ett par kassar och tog ett jättehopp över ett stup och kastade mig mot väggen där jag fick tag i stenarna. Helt plötsligt hade jag en paraply i min hand och upptäckte att så länge jag hade denna uppfälld gick det mycket lätt att klättra uppåt och jag förstod att det jag läst om att paraplyer upphäver tyngdlagen fungerade.
Problemet var att mina stövlar och kassar stod kvar på andra sidan gapet. Medan jag tittade på dessa kom babyn som nu växt upp till stilig, lång man och var irriterad för att jag hade tågbiljetterna i kassen.
- Jag far till Åre, sa han plötsligt och visade mig att han hade pengar i fickan och så gick han. Det började spöregna och jag bestämde mig för en långpromenad runt ravinen för att hämta mina kassar. I hälarna hade jag plötsligt ett gäng fjortonåriga blondiner som sjöng schlagerdängor från sextiotalet och ville att jag skulle sjunga med. Jag fick springa för att komma undan.
Som tur var vaknade jag och kastade mig ut ur sovrummet där babydoft, gummistövlar och schlagersång fortfarande svävade omkring i det blå. (Vårt sovrum är helblått).

Jag smällde igen dörren för att komma undan, men gläntade den snabbt igen för att rädda hunden. Maken var räddningslöst förlorad i dimman som han sov. Men något bandage från hälsocentralen såg jag inte. Så jag gick ut. Hunden såg förvirrad ut också. Och jag försöker få ordning på mig själv, tillvaron, hojen, packningen, hemmet...

Det går trögt. Jag som ÄLSKAR att planera, särskilt ju närmare händelser vi kommer, men nu satt vi i soffan igår och glodde på Skånes sydkust. Det kändes overkligt, på nåt sätt.
-Ska vi ta Skanör och Falsterbo? Också? frågade jag maken. (Jag har haft som mål i fyrtio år att åka tillbaka till Skåne och leta gamla minnen, dvs Kullamannen och ett hus i Klippan...det kan ju räcka, kanske).
-Ja, vafan, det är väl lika bra, sa han, med en entusiasm som om vi hade ett tröttande uppdrag att sanera södra Sverige på sandloppor eller nåt.

Jojo, så går det när man har det så bra att man har den där hojen jag längtat efter sen jag var sexton, har åtta veckor sommarlov och är frisk och gift med en som också tänker ha kul resten av sitt liv. Och vi kan åka var vi vill. Så var kom hösäckskänslan från?

I morron far vi.

//E.

Snart...

...ska jag börja skriva igen.
Pusshej.

Första dagen på mitt sommarlov.

Doggen väckte mig 5.30. Hon skiter väl i mitt sommarlov. Och varför skulle jag snarka bort det? Vi tog en låååång promenad ska jag säga. Min förhoppning var att jag skulle känna den där sköna sommarlovskänslan som brukar uppenbara sig i början av juni. Men icke! Vantar och mössa, häggen för evigt frystorkad i blomstadiet och över Storsjön växer hotmolnen. Snö?

Jag bläddrar i mina dagböcker för att läsa om andra första-sommarlovs-dagar.
12 juni 1970: Sommarlov...fast jag saknar niorna. Det blåser jättemycket och nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag hade gått ut åttan och det mest spännande som hände i mitt liv var faktiskt det som hände på skolan under den perioden. Det var separtionsångest, niorna försvann och nästa gång skulle jag själv vara nia och det var ju bara för stort. Då skulle hela livet förändras! Naturligtvis var jag konstant kär och det står också om planer på olika ragg inför året som komma skulle, men dessa tänker jag inte avslöja här.

Däremot kan jag säga att den magiska gränsen - 15 år - närmade sig. Så sommarlovet bestod nog mest i en evig väntan på skolstart för då skulle allt hända. När jag nu sitter här kan jag väl inte riktigt säga att jag kan sätta mig in i den känslan. Jag tänker inte tillbringa lovet med att längta tills att jag fyller femtiofyra och skolan ska börja. Jag tänker ge järnet. Som vanligt. Tiden är dyrbar.

Återkommer med flera dagboksanteckningar senare. Gymmet och relaxen lockar!
//E.

Sommarlovet har börjat...

...och det har pågått tre och en halv timme.

Här sitter jag med solen utanför köksfönstret med en lång (mental) lista på ATT-GÖRA-PÅ-SOMMARLOVET.

1. Skura bron. (Måla!)
2. Sova

Punkt tre till tjugosju tänker jag inte avslöja. Det handlar om sådant som ska förbereda en längre resa. Tänkte inte säga något. Vidskepligheten håller mig i ett fast grepp.

Återkommer förmodligen då jag eventuellt känner av att sommarlovet verkligen ÄR.
//E.

Avslut, avsked, avundas mig!

Jag insåg idag att jag inte kommer att träffa mina kurskamrater mer efter i morgon. Kanske aldrig. Det vet man ju hur det är:
"Hejsvejs, det var vansinnigt kul att råkas och vi ses säkert snart. Jag kommer och hälsar på i Skärhamn. I Skellefteå. I Kalmar..." Jo, visst vad man gör. Bullshit. Inte ens de själar som råkar bo i Härnösandstrakten kommer man att se. Alla har vi annat för oss.

Vilket inte hindrar mig från att byta adresser och säga saker som att "jag och min man vi drar ju runt på vägarna under somrarna och då är det ju bra och veta var man kan stanna och fika och så". Och det hindrar inte mina nya vänner från att säga "jamen GÖR det!"

Det känns skönt. Jag tror vi ska testa.
"Hörrö, minns du mej? Vi pluggade bild ihop. Jo, vi är just nu i närheten av Halmstad och tänkte att du kunde bjuda oss på middag. Gärna räkor. Fisksoppa? Går det att sova över? Vi behöver tvätta. Och ja, vi är inte så lite skitiga, du vet, det regnade ju och det var lerigt. Och dessvärre behöver vi byta olja i en av hojarna. Kan vi göra det på din gård?"

Ja, ja, jag överdriver. Men i alla fall. Rent krasst är det så,ibland.

Var började jag? Jo. Det är över nu. B-uppsatsen är presenterad och inlämnad. Portfolion är betygsatt. Jag är nöjd. Känner mig tillfreds. Men mest av allt: så fruktansvärt taggad! Jag har så mycket idéer så det sipprar ut genom porerna! Och jag har så många andra att bolla idéer med över hela Sverige!

Eftersom att uppsatserna är klara fanns tid för minifördjupningar i olika tekniker. Så kul! Från kroki till broderi (jo, vi målar med tråd...) så fick vi tillbringa eftermiddagen hemma hos en av våra lärare för att måla i hennes växthus! Sol, värme, tjugo stycken skapande personer på ett ställe. Vi ska njuta ihop ett dygn till, utan läxa, bara jobba. Sen säger vi "hejdå, vi ses..."

Avundas mig! som ungarna säger.



Krokier, utspridda på golvet i bildsalen...


Bigarråträdet.








Fikonträd.


Dammen, designad av ägaren själv.





Jag avslutade dagen ensam nere vid havet - reflektion.

//Eva