Doggen väckte mig 5.30. Hon skiter väl i mitt sommarlov. Och varför skulle jag snarka bort det? Vi tog en låååång promenad ska jag säga. Min förhoppning var att jag skulle känna den där sköna sommarlovskänslan som brukar uppenbara sig i början av juni. Men icke! Vantar och mössa, häggen för evigt frystorkad i blomstadiet och över Storsjön växer hotmolnen. Snö?
Jag bläddrar i mina dagböcker för att läsa om andra första-sommarlovs-dagar.
12 juni 1970: Sommarlov...fast jag saknar niorna. Det blåser jättemycket och nu vet jag inte vad jag ska göra.
Jag hade gått ut åttan och det mest spännande som hände i mitt liv var faktiskt det som hände på skolan under den perioden. Det var separtionsångest, niorna försvann och nästa gång skulle jag själv vara nia och det var ju bara för stort. Då skulle hela livet förändras! Naturligtvis var jag konstant kär och det står också om planer på olika ragg inför året som komma skulle, men dessa tänker jag inte avslöja här.
Däremot kan jag säga att den magiska gränsen - 15 år - närmade sig. Så sommarlovet bestod nog mest i en evig väntan på skolstart för då skulle allt hända. När jag nu sitter här kan jag väl inte riktigt säga att jag kan sätta mig in i den känslan. Jag tänker inte tillbringa lovet med att längta tills att jag fyller femtiofyra och skolan ska börja. Jag tänker ge järnet. Som vanligt. Tiden är dyrbar.
Återkommer med flera dagboksanteckningar senare. Gymmet och relaxen lockar!
//E.
2 kommentarer:
Vad fint du har gjort här! Var är strandbilden tagen? Hoppas du nu kan njuta av sommarlovsdagarna och att VÄRMEN kommer hit.
Hej
Ja det var kul att ha lite nytt att välja på...
Strandbilden - det är ju Smitingen i Härnösand. Det var förresten kallt då med.
Kram.
Skicka en kommentar