Nattens äventyr...

Förvirrad som jag är i mitt nya förvirringstillstånd, försöker jag få lite struktur i min vardag. Jag borde packa ner baddräkten. (Tänkte hon och tryckte ner ulltröjan och fleecestället i packpåsen).

Ja, mitt sommarvacuum har ännu inte släppt. Natten var fylld av mardrömmar om maken som föll genom en stor brädhög med massor av spikar åt alla håll. Under brädhögen fanns typ ingenting. Han körde en jättestor spik genom näven.
I nästa sekund hade jag med mig en liten kille i nyföddstorlek i en brunluddig filt. Han växte till en ettåring då han skulle sova och jag bäddade ner honom i en låda bakom ett hus. Under tiden skulle jag kolla tågtidtabeller. Någon ropade åt mig att det var ett gäng ungar kring babyn så det var bäst att jag tittade till honom. De hade burit iväg honom till en annan mamma som skulle passa honom och hon väckte den lille för han var så söt. Jag blev maktlös och kunde bara se på när hon gick iväg med honom.
Helt plötsligt skulle jag ta mig uppför en mur efter att ha sett att maken tog sig till hälsocentralen (det ordnar sig, sa han, som han brukar) och det gällde för mig att hinna med tåget. Jag lämnade två par gummistövlar och ett par kassar och tog ett jättehopp över ett stup och kastade mig mot väggen där jag fick tag i stenarna. Helt plötsligt hade jag en paraply i min hand och upptäckte att så länge jag hade denna uppfälld gick det mycket lätt att klättra uppåt och jag förstod att det jag läst om att paraplyer upphäver tyngdlagen fungerade.
Problemet var att mina stövlar och kassar stod kvar på andra sidan gapet. Medan jag tittade på dessa kom babyn som nu växt upp till stilig, lång man och var irriterad för att jag hade tågbiljetterna i kassen.
- Jag far till Åre, sa han plötsligt och visade mig att han hade pengar i fickan och så gick han. Det började spöregna och jag bestämde mig för en långpromenad runt ravinen för att hämta mina kassar. I hälarna hade jag plötsligt ett gäng fjortonåriga blondiner som sjöng schlagerdängor från sextiotalet och ville att jag skulle sjunga med. Jag fick springa för att komma undan.
Som tur var vaknade jag och kastade mig ut ur sovrummet där babydoft, gummistövlar och schlagersång fortfarande svävade omkring i det blå. (Vårt sovrum är helblått).

Jag smällde igen dörren för att komma undan, men gläntade den snabbt igen för att rädda hunden. Maken var räddningslöst förlorad i dimman som han sov. Men något bandage från hälsocentralen såg jag inte. Så jag gick ut. Hunden såg förvirrad ut också. Och jag försöker få ordning på mig själv, tillvaron, hojen, packningen, hemmet...

Det går trögt. Jag som ÄLSKAR att planera, särskilt ju närmare händelser vi kommer, men nu satt vi i soffan igår och glodde på Skånes sydkust. Det kändes overkligt, på nåt sätt.
-Ska vi ta Skanör och Falsterbo? Också? frågade jag maken. (Jag har haft som mål i fyrtio år att åka tillbaka till Skåne och leta gamla minnen, dvs Kullamannen och ett hus i Klippan...det kan ju räcka, kanske).
-Ja, vafan, det är väl lika bra, sa han, med en entusiasm som om vi hade ett tröttande uppdrag att sanera södra Sverige på sandloppor eller nåt.

Jojo, så går det när man har det så bra att man har den där hojen jag längtat efter sen jag var sexton, har åtta veckor sommarlov och är frisk och gift med en som också tänker ha kul resten av sitt liv. Och vi kan åka var vi vill. Så var kom hösäckskänslan från?

I morron far vi.

//E.