Resedagbok 2010 - rapport från en gammal Honda.

MÅNDAG 28 JUNI.
Från Östersund väg 45 till Åsarna, väg 315 till Hedeviken, väg 84 till Funäsdalen. Fantastiskt fin väg!

I Alexanderssonsk ordning kommer vi inte iväg från stan förrän vid femtiden på eftermiddagen. Vi kör nästan raka spåret till Funäsdalen där vi beslutar oss (besinnar oss) och övernattar på Grönländaren, ett vandrarhem utanför byn. Vem vet när vi når någon camping i Norge?


Snart så…


TISDAG 29 JUNI
Funäsdalen väg 31 till Röros, väg 30 till Tynset, väg E3 till Folldal och därifrån rekommenderad väg (Nasjonal turistveg) väg 27 mellan Rondane och Alvdal Vestfjel till Ringebu,(kanonfint – rekommenderas verkligen!) sen E6an till Oslo. En del vägarbeten nära Ringebu men inget som störde. I övrigt fina vägar. Trots att en vänlig dam i Tynset trodde att vägen över fjället var sämre för motorcykel var det helt ok! E6an är ju som vanligt trist och effektiv.

Kliver upp sju, packar och drar tillbaka in till Funäsdalen för att fixa till Alex' jordfel i hojen. Under tiden handlar jag till kommande lunch på vägen. Dessutom har vi ju glömt en massa som vanligt, tex myggmedel och tvättmedel.

Klockan tio på förmiddagen åker vi iväg från Funäsdalen över Röros till Tynset, där vi dricker en nödvändig kaffe och frågar om rekommenderad väg genom Gudbrandsdalen. Vi får tipset att åka Nasjonal turistveg Rondane väg 27. Sevärt och vackert, man kör över fjället med en vidunderlig utsikt, men tyvärr regnar det rätt häftigt på fjället varför vi mest åker på för att hinna undan. På Sohlbergsplassen med utsikt över Atnsjöen och Rondane stannar vi för att ta av diverse regnkläder. Rastplatsen är ovanlig, en cementlabyrint.


Sohlbergsplassen

Vi kommer ner till Ringebu, åker vidare till Lillehammer, E6an mot Oslo. Vi stannar på en vägkrog, äter rödspätta och ringer David: ”Snart kommer vi!”
”Jag ska på Fogerty-konsert…” säger han oberört och morsan går i taket grön av avund. (Dock ej missunsamhet). Vi har ändå inte hunnit träffas då det nästan blir natt innan vi är framme.

Det regnar en aning även i Oslo men vi hinner få upp tältet på Ekeberg innan det verkliga skyfallet sätter in. Klockan har hunnit bli elva på kvällen och vi behöver verkligen vila ögon, öron, rumpor och sist men inte minst smälta resedagens intryck. Vi, eller i alla fall jag, sover tio timmar!


ONSDAG 30 JUNI
Det ösregnar under natten och vi inser att vi saknar ytterligare bra-att-ha-prylar. Vi enas om att det INTE är åldern utan stress. Eller B-vitaminbrist. Men är det till nåt ställe vi hittar i Oslo, så är det till Clas Olsson så vi travar iväg för en shoppingrunda innan vi träffar David för en fika efter att hans arbetsdag är slut. Det har slutat regna till kvällen men är ännu svalt. Med David gör vi upp planer för kommande dagar.


Efter regnet i Oslo, på Jernbanetorget.


TORSDAG 1 JULI
Hettan kommer!
Vi åker tidigt in till stan och går till Vigelandsparken där vi ser alla skulpturer. Det är verkligen sevärt men efter en timme känner man sig ganska mätt på all sten. Vi tar oss till Aker Brygga och tar en sightseeingtur med ett litet tåg. Turisttåg! Vi blir körda runt innerstan och får information om olika saker man bör se som turist. Kul, faktiskt.

Vi möter David sen och går hem till honom för ett litet besök i hans och Linneas krypin innan vi går och äter kebab och räksallad. Det är dyrt i Oslo, som vi vet, men det går faktiskt att käka hyfsat billigt på en del ställen, typ kebab eller sushi. Tur för oss!


I Vigelandsparken i Oslo


Från Vigelandsparken i Oslo


En fin oslobo.


Oslo – en rundtursbild


FREDAG 2 JULI
Strålande sol. Vi går till Operahuset och njuter i sommarvärmen. Det är en upplevelse att gå där, all marmor, alla stora, vita ytor… Vi var här i fjol med, men att komma tillbaka brukar alltid var det bästa för då vet man vad man vill se och uppleva. Operahuset är så pass nytt att det känns spännande bara därför – det invigdes 2008.

Efter operan blir det Aker Brygga och Hjemmefrontsmuseet som påminner om att kriget varit mycket nära på ett brutalt sätt. Det känns skönt att avsluta dagen med en stillsam sushi med sonen efter det.


Operahuset i Oslo


Operahuset i Oslo


Operahuset i Oslo


LÖRDAG 3 JULI
Sommarsolen vräker sig över oss och vi har tänkt oss en picnic med David och Linnea. Linnea har jobbat kväll hela tiden men nu får vi möjlighet att ses innan vi reser vidare. Vi bestämmer oss för Holmenkollen. Det blir lyckat trots att vi inte riktigt vet var vi ska ta vägen däruppe. Det mest utsiktsvänliga är framför en restaurang, men där pågår ett större bröllop vilket gör att vi väljer att inte ha vår picnic där, finkänsliga som vi är.

Men vi hittar en annan bra plats att käka på och har det jättetrevligt ett par timmar. Sedan ser det ut som åska hotar så vi åker hem. Vi skiljs från David och Linnea på tunnelbanan för vi ska åka vidare i morgon.


David och Linnea och en rulle kex - helt rätt.


SÖNDAG 4 JULI
E6an från Oslo mot Uddevalla, fin väg, javisst, man behöver knappast oroa sig för djur, men däremot helt upplevelsefritt och tuff trafik. (Jag väljer hellre små lantvägar, fast utan rullgrus…)

Det är kvavt men mulet tack och lov. Vi tänker oss mot Skåne idag men som förra gången vi var i de här gränstrakterna hamnar vi i Nordby i Svinesund, (skrytbygget som kallar sig Skandinaviens hetaste handelsplats ), och som alla andra passar vi ju på. Vi blir fast i tre och en halv timme och går inte tomhänta därifrån trots den begränsning som mc-packväskor innebär…

Här inträffar resrysare ett: jag glömmer min axelväska på ett klädställ där jag provat en jacka. Det upptäcker jag då vi står i matkö och maken gör en älgrusning tillbaka medan jag står i ett hörn och känner livet passera revy – väskan innehåller ju ALLT. Han återfinner dock väskan intakt. Suck. Det tar mig ett par timmar att återhämta mig, det ska säga. Vid en bensinstation träffar vi en kille som är från trakten, det hör man på västkustskan. Han rekommenderar oss att campa på Unda i Uddevalla.

Vi åker till dit för att det är för sent att åka till Skåne, helt enkelt. Bättre campingar har vi sett – turistfällan Unda är den dyraste plats vi varit på genom åren av campande. En natt räcker mer än väl.


MÅNDAG 5 JULI
Väg 160 från Uddevalla över Orust och Tjörn. Mycket fin turistväg med många fina vyer. Från Stenungssund tar vi E6an rakt igenom Göteborg, smidigare än man kan tro, kanske för att vi kom strax efter morgonrusningen. Efter Kungsbacka lämnar vi E6an för att hitta den väg som går närmare havet på rekommendation från ortsbo. Det är en rad småvägar som känns mycket trevliga att åka på. Åker på småvägar till Mellbystrand, E6an till Ängelholm och därifrån väg 112 till Mölle. Fortfarande fina vägar. Inga besvikelser eller hinder.

Vi är uppe tidigt och åker mot Skåne över Orust och Tjörn. Det är lite gråmulet men vi njuter av åkvädret. Vi stannar kort i Henån på Orust för att minnas lite från semestrar tidigare, men vi inser att vi bör åka på för att ta oss till Skåne som är resans mål nummer två.

Vi kör rakt igenom Göteborg och efter matlagning a la Trangia på rastplats kommer hettan åter och vi får svettas fram till slottet Tjolöholm som vi absolut måste återbesöka. Minnesbilder från en annan semester med fyra ungar och en folkvagnsbuss dyker upp…

Tjolöholms slott ligger fint till, det finns fina strövområden runt om, som vi för den delen inte tar oss tid att gå i denna gång. Då bör man nog ta av sig hela rustningen och det känns inte som vi har lust just nu. Vi smiter in i skuggan i en park i alla fall för att svalka oss med en glass.

Vi hittar små vägar utan namn (?) som löper närmare havet. Det är roligare att köra här och vi kryssar oss fram till Ängelholm, dit vi kommer i niotiden på kvällen. Åskan hänger över oss, men ännu är det torrt. Jag ringer till Mölle och kollar att det säkert finns plats. Vi kommer tio minuter efter stängning. Sheriffen (ägaren ser ut som en sån och låter som en sån fast på skånska) tar emot oss och säger att vi inte får köra runt bland tälten med hojarna för efter tio ska det vara lugnt. Lydiga som vi är kör vi raka spåret in i första lilla bås (jo, campingplatserna består av små bås med plats för olika antal och storlekar på bostad. Båsväggarna är häckar. Snyggt.) Under natten väcks vi av en snyltgäst som prasslar i vår packning i absiden. Vad det var fick vi aldrig reda på. Hoppas på igelkott i stället för råtta!


Tjolöholms slott


TISDAG 6 JULI
Solen skiner, det är varmt och blåsigt. Efter lite tjat lyckas jag övertala min res- och livskamrat att ta en cykeltur med mig. Efter lite pyssel för att få ihop godkända cyklar (min är vind i framhjulet och Alex’ cykel har något udda bromssystem samt att vi byter sadlar lite hipp som happ för att skruva till oss en så bra cykel som möjligt…) så får vi hyra dessa till starkt reducerat pris. Man kan väl alltid cykla in till Mölle centrum, tänker jag.

Vi tar oss till Mölle genom det skånska landskapet med havet framför oss och Kullen som en stor koloss utslängd i vattnet. Det är bara en halvmil till centrum. När vi väl är där fattar vi det udda beslutet att CYKLA upp på Kullen och ta oss till fyren. Personligen vill jag se Himmelstorp, Kullamannen och känna den där trevliga barndeckarskräcken igen.

Det blir en tuff färd på trampcykel, uppåt och neråt. Men det är det värt, landskapet är skiftande med bokskogar, stora gröna fält och kargt berg. Vi stannar på toppen en stund och njuter av cykelfärden, jag njuter alltså, inte maken, och så försöker vi känna stämning. Men ingen Kullaman uppenbarar sig, däremot råkar vi se ett räddningsdrama med fem utryckningsfordon som försöker bistå någon som skadats på klipporna. Det förekommer klättring och jag får svindel vid blotta tanken. Jag håller mig långt från kanterna och ser ut över Skälderviken i stället. Dock vågar jag mig upp i fyren.


Kullens fyr


Kullen


Mölle


ONSDAG 7 JULI
Vi beslutar oss för att placera oss lite mer centralt i Skåne och siktar på Sjöbo. På vägen dit fikar vi hos Flickorna på Skäret – en upplevelse med hundrakronorsfikat. Med ett vaniljhjärta för mig och en wienerbröd för maken blir vi nästan 200 kronor fattigare. Men det är kul att ha varit där, det är ett kultkcafé. Sist jag var där var jag nio eller tio. Svaga minnen finns kvar, mest för att jag satt med en blå liten keramikfågel i handen, inköpt i Höganäs till fabrikspris.

Jag letar också efter ett hus i närheten av Klippan där jag besökt släktingar för hundra år sen. Efter fantastiskt detektivarbete av en engagerad dam på turistbyrån i Klippan finner vi huset! Märkligt vad allting blivit litet under åren som gått… Som jag minns det var det en jättestor gård. Nu ser jag ett litet ruffigt hus, ensligt och öde mellan de gigantiska åkrarna. Storbonden mittemot finns dock kvar och infarten ser ut som jag minns. Det var där man gick ner till ån.

Strax efteråt råkar vi åka förbi Spången och det vore ju otänkbart att inte äta lunch hos Kalle på Spången. Kosta vad det kosta vill! Det är som att kliva in i en gammal svensk långfilm; miljön, musiken och stämningen visar att tiden stått stilla. Själv känner jag mig som ett ufo i bajkerkläder och svettig hjälmfrilla. Här ska man ju ha blommig sommarklänning, hatt och pumps. Tur vi är nästan ensamma.

Vi kommer till Sjöbo vid åttatiden. Detta ryktesrika samhälle – vi tycker det är en underlig stämning överallt. Svårt att ta på. Vi skyndar oss upp med tältet och åker sen en sväng till Tomelilla bara för att. Sovigt litet samhälle, kan jag bara säga. Det var vi, lilla A-laget och en barnfamilj på torget. Samtliga åt glass. Vi åker tillbaka, undviker att köra över vildsvin och sover rätt skönt sen vi sparkat undan alla tallkottar.


Kalle på Spången


Österlen


Österlen


TORSDAG 8 JULI
Vi åker en tur till Alevad och Ales Stenar. Det blir en fantastiskt fin tripp när havet helt plötsligt tittar fram bakom kullarna och där finns ett litet samhälle bestående av fyra, fem butiker och restauranger. Resten är hav och höga kullar med kossor. Vi klättar upp för att vara med på en visning om vad Ales stenar EGENTLIGEN är. Det är spännande. En mycket engagerad forskare berättar att stenarna egentligen är en gigantisk almanacka som visar solens positioner under året. Det är kanske nu jag lägger grunden till min sönderbrända rygg, ovan som jag är vid detta fenomen.

Efteråt går vi ner till restaurangerna och väljer en som serverar strömming och potatismos. Vi tycker oss ha lagt märke till att portionerna ökat ju längre ner i landet vi kommer. I Skåne är det generöst, inget snack om den saken. Och sällan har väl strömming varit så gott!

Sedan åker vi till Ystad och promenerar omkring där. Det var en mycket gullig liten stad, annat kan man inte säga! Av en slump hamnar vi på Frivilliga brandkårsmuseet, kanske för att vi behöver gå in i ett svalt rum. Det börjar kännas trögt att röra sig och vattenflaskorna måste fyllas ofta. När vi ändå är ute och åker vill vi också besöka Sveriges sydligaste udde och dessutom åka på vägen längs havet som ska vara så vidunderlig. Det mulnar på en aning så det är möjligt att överleva. Och så åker vi till Smygehuk.

Där har ortens lokala veteranbilklubb träff så vi känner oss som hemma på våra hojar. Borde ha ställt upp dem med, bredvid några andra gamla klassiker som fanns till beskådan. Men vi fikade termoskaffe och gick sen ner till den absoluta sydspetsen av fosterlandet och kände oss bortskämda när vi stod med landet i ryggen och havet framför oss. Det var ett fint avslut på kvällen


Alevad, havet och vallmoängarna


Ales stenar


Ales stenar


Smygehuk


Smygehuk - med Sverige framför fötterna


Smygehuk - med fosterlandet i ryggen.


Lite Ystad, ett hörn av världen.


FREDAG 9 JULI
Från Sjöbo småvägar till Kivik, trevligt att åka genom det böljande landskapet, i Kivik väg 9 till Åhus, från Åhus till Sölvesborg 118, Sölvesborg E22 raka spåret till Kalmar. Tråkig väg sista biten men helt klart effektiv. På Öland kör vi på västra sidan söderut till avtagsvägen mot Alby där vi korsar Alvaret och åker vidare neråt mot Skärlöv. Bästa biten är ju Ölandsvägen.

Det är fortfarande fruktansvärt varmt. Solen steker och vi vaknar tidigt som tur är. Ju fortare man kommer iväg ju större möjlighet till svalka de första milen. Vid halvtiotiden är vi på väg mot Öland. Men först Kivik och spåren efter Fritiof Nilsson Piraten. Sen blir det raka spåret. Vi tänker åka rakt igenom Blekinge bara.

Kivik, förstår vi när vi kommer dit, lever när det är marknad. Och den startar nästkommande helg så vi ser en gullig liten båtplats, ett litet torg och några villor. Typ.

Vi stannar vid en bensinstation för att fråga oss fram till Piratens grav, bland annat. Den stackars unga damen i kassan har inte så väldigt stor koll då jag frågar. Hon pekar mot torget och fräser att Piraten ligger ju DÄR. Ja, ICA Piraten, ja. Jag förtydligar min fråga och hon stirrar på mig och säger att hon inte vet vad jag pratar om. En annan kund hör vad som är på gång och räddar situationen. Det är en mycket engagerad dam som förmodligen skulle följt med och guidat. ”Inga fler frågor?” säger hon hela tiden med ett förhoppningsfullt leende. Vi tackar och säger att vi vet allt nu. Vi ska till Ravlunda alltså.

Det är nu resrysare två inträffar: Jag låser in mig på toa på samma bensinstation. Det är två dörrar och den yttre slår i lås och när jag ska gå ut upptäcker jag att det helt enkelt inte finns något låsvred på insidan… Av någon anledning blir jag urförbannad i stället för skräckslagen och i stället för att fiska upp mobilen ur behån och ringa maken för hjälp bankar jag allt vad jag orkar på dörren. Och jag menar ALLT vad jag orkar. Till slut kommer den irriterade bensinstationsbruden och river upp dörren med ett morrande: ” Du skulle INTE ha stängt!!!” ”Då bör du nog sätta upp en lapp där om detta!” fräser jag tillbaka. Hon berättar att hon har slutat med det för lappar försvinner alltid. Och förresten, påpekar hon argt, så måste jag köpa något som tack för att jag lånat toan för den är bara till för kunder. Sådeså.

Förmodligen kommer hon att minnas mig som surkärringen som frågade efter nån gammal piratjävel som skulle ligga begravd nånstans och att jag dessutom avbröt hennes flirt med godisleverantören. Godisleverantören rekommenderar mig belgisk choklad och jag gör som han säger bara för att komma därifrån.

Vi hittar Piratens grav i Ravlunda i alla fall, men hettan gör oss en aning rastlösa och efter en titt i kyrkan åker vi vidare mot Åhus för att äta lunch. (Åhus låter kallt och bra, tyckte vi – Åhusglass, ni vet.) Återigen fascineras vi av portionsstorlekarna: Alex’ kebabrulle är en halvmeter lång och min bakade potatis med räkor är av modell gigantisk. Räkhögen ovanpå måste ha varit en halvliter minst. För att inte hamna i matkoma promenerar vi omkring i Åhus och kan konstatera att det ett synnerligen trivsamt litet ställe.

Vid sextiden når vi Kalmar och jag ringer triumferande lillebror för att fråga vad vi ska köpa med oss innan vi lämnar civilisationen. Jordgubbar och pilsner, blir svaret. Och sen drar vi över bron mot Skärlöv på Ölands sydöstra sida för att äta laxmiddagen som brorsan lagat.

Maken slår upp tältet med hjälp av Ester medan jag provar hängmattan. Allt är i sin ordning. Karlar och barn jobbar och jag ligger och ser på. Sen sitter vi där i skymningen och ser fladdermössen svinga sig ovanför oss. Det är rofyllt på Öland, i alla fall i Skärlöv. Vi besöker inte norra delen och turisteldoradot.


Piratens grav på Ravlunda kyrkogård utanför Kivik


Sydöstra Öland i solnedgång, Skärlöv


Ligger i hängmattan hos Ingemar och glor upp i det blå och gröna.


LÖRDAG 10 JULI och SÖNDAG 11 JULI
Det är så hett att våra dagar på Öland består av havsbad, en dag på Stora Frö och andra dagen vid Södra Bruket. 25 grader i vattnet – say no more.

Det är ytterligheter mot förra året. Då gjorde vi ett antal utflykter. Solen sken då också, men hettan var inte på något sätt lik den vi har nu. Lördagkvällen ägnar vi mest åt att titta på våra sönderbrända ryggar och tar en långpromenad ner till havet från Skärlöv. Jag gillar det, att promenera där. Det finns inte så mycket annat att göra än att njuta av livet. Och så hästarna. Jag undviker hästar medan min kära brorsdotter lever med dessa. Själv minns jag någon kortare period av hästdrömmar i tidiga tonår innan de ersattes av motorcykelsucket. Nåja, både Ester och jag har ju sett till att göra det vi vill. Sunt.

Söndagen tillbringar vi på en annan strand där vattnet är något djupare och möjligen någon grad svalare fast det märks inte. Vi ligger där ändå och tänker att inget kan mäta sig med svensk sommar. Vi hinner träffa resten av Ingemars familj som kommer på söndag kväll, då har vi redan packat och förberett resan upp till Stockholms skärgård.


Mjölk är bra för allt!


MÅNDAG 12 JULI
E22an Kalmar – Mönsterås, väg 34 till Linköping. Mönsterås - Linköping är en trevlig väg att köra. Lite trafik och många fina platser att stanna på om man är intresserad, som Blomstermåla, Hultsfred och Vimmerby.

Vi har stämt träff med Hans och Sara i Linköping och ska sova över där på vår väg mot Furusund och vår säsongsarbetande son nummer ett. Det går fort att åka till Linköping. Vi gör ett stopp i Kisa för att stanna, inget annat. Det bestående minnet av Kisa är att vi hittar isglass med två pinnar som smakar som den ska, dvs som när vi var barn, samt att jag går in i en affär och köper en snygg solklänning som jag senare ger bort till en kär vän. Bara för att hon är snyggare än jag i den.

Vi blir kungligt omhändertagna i Linköping också, precis som på alla andra ställen vi våldgästar under resan. En middag i en trädgård, en bäddad säng, en lång frukost i en annan hörna av trädgården. För att inte säga trevligt sällskap.


TISDAG 13 JULI
Stora omvägen till Norrtälje: E4an Linköping – Norrköping, väg 55 Norrköping – Enköping, väg 263 över Sigtuna till Knivsta, väg 77 från Knivsta till Norrtälje och vägen från Norrtälje till Furusund finns bara i sagorna. Den slingrar sig, en meter bred, rakt igenom en del av Roslagen som verkar bestå av idylliska fritidshus miltals från närmsta tätort. Ibland var det mjuka kurvor och branta backar i skogarna, ibland var det vinkelräta svängar över åker och äng. Rekommenderas för den som vill ha spänning… I övrigt är ovan nämnda rutt fin för den som vill runda Stockholm utan stockholmstrafik. Det tar åtta timmar med rejäla pauser.

Dagen börjar med att Hans och Alex tänker ut en annan väg runt huvudstaden än den vi från början tänkt. Nya mål knappas in i GPS:en och plötsligt har vi bestämt värsta kroken ovanför staden i stället för rakt igenom som vi tänkt från början. Det blir mycket bra.

Nu kommer resrysare tre: en geting eller ett bi smashar in i mig, jag som mot bättre vetande öppnat jackan en aning för att få någon form av svalka i hettan. Jag känner hur något rasar ner i behån och jag tänker att allt dör som träffar en i motorvägsfart. Men efter någon ytterligare mil blir jag stucken i brösten. Väldigt oskönt. Vi stannar och jag sliter upp jackan och beordrar maken att ta bort elakingen. Själv är jag övertygad om att jag ska dö. Eller nåt. Det gör jag nu inte, efter några djupa andetag åker vi vidare.

Gör ett längre break i Sigtuna för att titta lite på stan – det är fint. Jag hittar inte karamellaffären där vi en gång köpte färdkost åt alla kidsen, eller så var det verkligen där vi nu sitter och smaskar i oss kulglass och dricker litervis med vatten. Efter Sigtuna börjar verkligt rolig åkning. Vägen är smal och krokig och än går det över ängar och åkrar, än genom små samhällen. Efter Norrtälje är det bara att lita på GPS:en för den turen blir minnesvärd. Jag undrar hela tiden om det är rätt att åka där, en väg så smal att mötesplatser behövs, vinkelräta böjar och ibland rakt över någons lilla gård... skogar och ängar, vattenblänk här och var och så helt plötsligt en berg- och dalbana av backar och stup. Och helt plötsligt så ligger bara Furusund där och vi parkerar hojarna för att krama sonen som gjort sig ledig för att vara med ”morsan och pappgubben” .

Furusunds Värdshus visar sig vara en mycket trevlig plats och det rum vi får känns som värsta lyxen. Vi hänger in våra svettstinkande, vägdammiga och delvis oljestänkta kläder i en luftig vit garderob… Sen äter vi middag med Staffan! Det är bara alldeles toppen allting! Det är mörkt, varmt och myggigt och bredvid terrassen där vi sitter glider de stora kryssarna förbi ute i farleden.



Och där ute glider ett kryssningsfartyg förbi


Bartendern rekommenderar…


Frukost på hotell och utsikt över Furusundet


ONSDAG 14 JULI
Från nu träffar vi sonen sporadiskt. När han jobbar är det från förmiddag till morgon, fullt ös. Eftersom han ser frisk och kry ut trots hettan så känner mammahjärtat sig lugnt. Vi strosar omkring i Furusund, tar en färjtur fram och tillbaka till Blidö och dricker iskaffe på värdshuset. Duschar flera gånger per dygn, ibland om man vaknar mitt i natten. Det är nästan tropiskt. Vi äter gott och mår bra. Skönt att se var ens ungar håller till – denna plats som vi hört talas om sen i början av året. Och så i nån gammal slagdänga förstås, Taube. Vi hittar en turlista för besök på Saltkråkan som ligger bredvid och jag känner ett absolut måste att åka dit innan vi reser hemåt.


TORSDAG 15 JULI
Väg 76 från Norrtälje till Hargshamn, väg 292 till Söderfors. Trevlig väg, sista biten mellan Tierp och Söderfors är tråkig men bra väglag.

Vi checkar ut och lastar in våra saker i Staffans lilla stuga medan vi ger oss iväg på utflykt till Saltkråkan. Matsäck och myggmedel.

Båten hämtar vid Furusunds brygga och så blir vi rejält guidade och får veta att ön har en endaste gästtoalett så vi får lov att kissa på båten. Tips från guiden… Det finns inga bilar heller. Och när vi stiger iland på Saltkråkan (som egentligen heter Norröra) känns det som att kliva in i en Astrid Lindgren-värld. Det finns inga fordon här, smala grusvägar och röda trähus, precis som det ska vara. Och så travar vi på från bryggan där Tjorven stod och väntade på båten ända upp till Snickargården. Hela tiden blir vi informerade om allt möjligt kring filmarbete och lite till av den pratglade snubben med bärbar mick. Matsäck intages på klipporna med utsikt över bryggan där Melker ofta föll i innan vi åker tillbaka.

Vi kramar sonen och frågar när vi ses nästa gång – för det brukar man aldrig veta. Han rycker på axlarna i Staffanstil och säger att han nog ska dra till Kambodja sen. Och vi blir inte förvånade utan säger att vi haft det så bra som det bara går och önskar att han ska leva väl.

Mot Norrland! Vi siktar på att stanna en natt hos Eva-Marie, min vän, i hennes familjs sommarhus mellan Tierp och Gävle, ungefär. Det tar inte lång stund att ta sig dit så vi kommer lagom till fiskmiddagen som vi äter på altanen. Utsikten över vattnet bjuder inte på fräsande kryssare och dyra segelbåtar, snarare en lite mer trollik stämning i tystnaden. Innan vi får äta måste vi bada, vattnet är givetvis lika varmt här som i havet. Det är helt underbart att slänga sig i Bramsöfjärden! Behöver jag säga att vi än en gång mår som prinsar med härligt god mat och god sömn hos goa vänner. Innan jag somnar funderar jag över alla intryck och hur mycket vi gjort.


Snickargården


Byväg på Saltkråkan


Farbror Melkers favoritbrygga?


"Och så tar ni det lugnt med dom där..."


FREDAG 16 JULI
Vägnummer okänt från Söderfors, men kommer in på väg 56 till Årsunda, senare väg 272 och 273 mot Bollnäs där vi kommer in på väg 83 mot Ljusdal. Hela denna sträcka är en trevlig tur med mysiga byar och lite trafik. Särskilt den del som tillhör Gästrikland.

Efter frukost på bryggan i sol och vind förbereder vi oss för hemfärd. Konstigt – jag längtar hem på något sätt. Det kan ha att göra med alla de där intrycken som jag vill smälta på neutral plats i eget bo. Det har inget med hojkörning att göra, ett par gånger har jag varit trött i baken och det är faktiskt just när vi kommer till Järvsö och jag vill vila. Det är då vi kommer på att ifjol gjorde vi sista stoppet i Ljusdal och nu ska det bli tradition – alltså efter två gånger. Jag ringer och bokar en stuga på stående fot.

Vägen från Eva-Maries hus är en trevlig tur där vi stannar till i Årsunda för att titta till en gammal släktings hus igen, där jag varit som barn. Det ser ännu mer slitet ut än det vi hittade i Skåne, och någonstans blir jag lite sorgsen fast jag inte har haft så mycket med detta att göra. Men det är som om en del av min barndom inte förvaltas på rätt sätt. Det kan inte förklaras annorlunda.

Annars tuffar vi på och Ockelbo ser ut som i fjol och alla andra gånger jag passerat. Sömnigt och soligt. Vi kommer till Ljusdal och får en stuga ett par steg från den vi hade sist. Tiden rusar bakåt. Var det verkligen ett helt år sen? Vi slänger in ett par saker och åker genast iväg in till affärerna för att handla mat och dryck för en sista semestermåltid på turen. Under tiden laddar grannarna i huset bredvid med mer whisky och ett par lådor vin. De är i sjuttiofemårsåldern och vinglar omkring runt grillen och bordet och skriker åt varandra. Vi förstår att det kommer att bli livat.


Brygga för bad och frukost hos Eva-Marie



Strumporna i fönstret – inte skorna i år i alla fall. I fjol var vi dränkta i vatten. I år i svett! Men det är det värt!

LÖRDAG 17 JULI
kommer vi hem och grillar med son nummer tre. Tvättmaskinen får veta att den lever och det är svårt att sova.
"330 mil, blev det bara", säger maken, som summerar resan i GPS:en.
Och jag tänker att snart åker vi igen.

//Eva