12-årsdagen

Jag tänkte berätta om födelsedagar.
Idag fyller jag år och jag har haft ett tufft jobb att försöka få släkt och familj att tona ner firandet till ett minimum. Ja, jo, jag är en festglad typ som tycker att inget tillfälle till fest ska försittas men det är inte riktigt detsamma som att fira födelsedag med presenter och tårtkalassittningar.

Bestämt sade jag till ungar och husbonde att inte köpa nåt utan hellre göra nåt kul med mig denna dag - typ gå på fiket eller fiska öring i bäcken.

Nu finns ingen bäck i närheten, så det går bort, och skulle det finnas en sådan så tvivlar jag på att det skulle finnas bäcköring. Och funnes bäcköring så antar jag att fiskekort behövdes och fick man så en fisk som inte uppnår en längd av 27 cm så måste den kastas tillbaka. Alltså kvarstår fiket som den mer lättsamma alternativet för lata gratulanter och jubilar.

Jag tog med min familj och våra mödrar och gick på fiket - alla råkade vilja ha hallontårta. Det var ju bra det. Då kändes det tryggt, precis som hemma. Med en sorts tårta, menar jag. Maken försökte hålla ett tal till övriga kafégästers stora glädje (eller fasa?) men så fort han sagt "Kära 55-åring..." kastade jag ett sockerklistrigt hallon på honom och så blev det liksom inget mer. Efter fiket stack vi ut på vägarna med löfte om att komma hem och bjuda på grillkorv till middag. Jag lovar att det blev en succé, hela dagen. OK, ett par paket blev det. Som modern bitskt sade:
"Det ska väl inte du bestämma!" och den andra modern höll med så lite litteratur blev det ju förstås. Men annars klarade jag det bra, övriga hade hörsammat mitt krav.

Annat var det när man var tolv. Då var man i paketåldern fortfarande. Jag poserade snällt framför bilen (jag ska säga er att jag har ett fett antal födelsedagsbilder där jag poserar framför en bil...) och mormor hade sytt ny klänning. Jag råkar ju fylla år i samband med att skolan börjar efter sommarlovet och det har liksom varit med blandade känslor jag jubilerat genom tiderna.

Nå, där står jag och jag minns den dagen eftersom jag skulle börja i ny skola till hösten. Sommaren hade bjudit på ett rafflande kärleksdrama, en semestervecka i  Dalarna och ett par besök av någon kär släkting från en annan del av Sverige. Och på denna dag hade jag i vanlig ordning blivit väckt med bullar och saft på säng och alla dagens paket, varav ett var en hund i tyg som lades till min gigantiska mjukdjurssamling i garderoben. Den luktade mycket gott av tygpäls, träullsstoppning och leksaksaffär. Jag hade haft tårtkalas och min morbror hade säkerligen dragit ett par låtar på dragspelet. Visserligen ville jag hellre höra Sven-Ingvars än dragspel, men det var trevligt för det var liksom feststämning.

Ofta fick man ha kalas för några vänner och då blev det ju ännu roligare. Man fikade och lekte Gömma nyckeln med "fågel, fisk eller mittemellan". Ja, sen gick man ju hela dagen i födelsedagsstämning och var finklädd och hade klackskor. Det var högtidligt på något sätt.

Idag har jag liksom inte den där födelsedagsstämingen med mig riktigt, den är borta sen länge. Men det är kul att minnas de där dagarna när man hade jubileum ett helt dygn och gick omkring och var finklädd och fingrade på presenterna. Undrar om jag då, när jag stod framför SAABen och gruvade mig för skolan men gladde mig åt dagen, skulle ha kunnat tänka mig in i hur min födelsedag 43 år senare skulle te sig. Nej, då hade man inte kunnat föreställa sig att man ens hade nåt liv, så urgammal som man skulle vara.

Jag säger er, jag hade en bra dag och är tyvärr fortfarande 27 och ett halvt. Vad trodde ni?

//E

Heejm?

Igår for jag till mina hemtrakter, medsläpandes en sömnig tonåring som skulle få shoppa. Jag åker hem lite då och då, eller det vill säga rätt sällan, om jag ska vara krass. Jag har ett behov av att återse den plats som ligger till grund för kreativitet och fantasi.

När vi satt på bageriet och fikade sa jag till min vän sen fyrtio år tillbaka att jag hade bott längre tid i stan än "hemma". Det är flera år sen jag passerade den gränsen. Så varför då se detta som "hemma"? Tja, det är där jag har mina rötter, så är det, det är jag helt enkelt. Och varje gång jag kommer hem så ser jag saker som får mig att le. Jag tänker närmast på min grönaste ungdom och lite till. Det finns mycket att berätta - titta vad Enhenna skriver om, till exempel!

Jag tog med mig familjeprinsessan och åkte ner till sjön, på den plats jag är van att gå ner till sjön på. Vart annars? Dottern grinade illa när hon såg ut över gräset och påpekade att huggormar var farliga. Jag glodde på henne som om hon kom från en annan planet och tänkte att om någon ens nämnt huggormar på min tid i trakten hade jag kanske gapskrattat eller också låst in mig på rummet och inte vågat mig ut mer under sommarhalvåret. Jag övertygade henne om att hon nog inte skulle bli överfallen av någon orm och så gick vi till en hemlig plats där många hemligheter avhandlats under ett antal år.

"Där satt vi och pratade när ingen skulle höra eller se och där lekte vi spion och gömde saker" sa jag till henne. Hon tittade trött på mig och undrade hur vi skulle ta oss ner till vattnet i stället (så vi kommer iväg härifrån nån gång, hörde jag henne tänka). Jaha, vi travade ner över klöverängen och upptäckte att ingen strand fanns att promenera på. Jag hade nämligen planerat en del fotograferande för mitt ritande, så att säga. Vad besviken jag blev då ingen strand fanns! Det såg ut som barndomens tidens tidiga vårar då vattnet var högt och man längtade efter att se hur pass långt upp det skulle komma så man kunde bygga flottar och segla mellan buskarna.
"Men va trist!" skrek jag till prinsessan som trippade fram i leran med sina tygskor, dock utan ormbett.
"Segt", svarade hon deltagande och tillade att jag nog inte kunde ta mig någonstans så det var lika bra att dra.

Ja, vi åkte hem efter att ha slängt en del blickar på mitt barndomshem och konstaterade att nuvarande ägare körde gräsklipparen över graven där jag grävt ner mina plasttroll. Samtidigt insåg jag att även mina grabbar hunnit gräva ner en del saker (minns tydligt när ett skrin med tidningsurklipp skulle gömmas) på samma plats och kände en djup tillfredsställelse över att två generationer minst (jag vet ju inte vad mamma och hennes föräldrar grävt ner i jorden under fniss och skratt) lekt en hel del där. Där stod jag och filosoferade över vad som eventuellt kunde komma upp och smidde planer på vad jag skulle kunna skriva och berätta om, när dottern smällde igen bildörren och påminde mig om att det var dags.

"Vare brunt då också?" frågade hon om huset.
"Rött, minns du väl!" svarade jag men insåg att hon inte hade en susning. Hur skulle hon? Och snabbt räknade jag bakåt och fann att det var nog runt femton år sen en ny ägare tog över och att hon knappast hunnit gräva ner nåt eller grävt upp heller, för den delen, då familjens prinsessa som mycket ung ( i grävaråldern) råkade vara en formidabel sakletare. Alltså var det ingen mening att bolla en massa milstolpar med henne, ju, så vi packade in oss och drog hem.

När blir stan hemma? Jag älskar stan, känner mig som hemma och känner en massa folk men kan fortfarande sitta på gågatan på ett fik i två timmar utan att se en enda bekant. Det gillar jag. Men det blir ändå inte samma sak. Och då undrar jag över mina barn och vad dom tänker om staden. Kommer dom att ha samma känsla, dom som i princip kan bo var som helst? Kommer dom att ha den där rotkänslan eller är det individuellt? Intressant fråga. Oviktig i världssammanhang kanske, men lik förbaskat intressant. Jag pratar med min sömniga tonåring om det och hon ser bara frågande ut, så jag bestämmer mig för att vänta tjugo år till med att fråga. Tills vidare kommer jag att fortsätta rita och skriva om det roliga i livet.

//E.

Susa fram i sommarnatt

Igår kväll åkte vi och ett gäng andra hojåkare till Föllinge. Mekanikern hade fixat en del saker på min motorcykel efter den sega färden hem från Nordnorge, ja i alla fall från Grong och hem. Den orkade knappt upp för backarna över gränsen mellan Verdal och Skalstugan, men ibland fick den helt oförberett fart och jag hade tur som satt kvar då den på eget bevåg ryckte upp sig.... och ett tag trodde jag nog att jag skulle bli kvar extremt länge där på fjällkammen i solen och med all utsikt, men med en helt trasig maskin. Vilket i och för sig inte var helt fel. Med plats och väder, menar jag, men en annan gång, tack.

Nåväl, jag har skaffat mig en mekaniker och kan skatta mig lycklig. För att undersöka problemet bytte vi hoj där på fjället och jag fick den äran att köra BMW 1100 GS några mil. Maken försvann med ett vrål bortöver fjällkanten och jag blev kvar med något jag knappt suttit på med den knapphändiga informationen att man stänger av blinkersarna på höger handtag. Jaha. Det var som bara att köra, annat fanns ju inte.

Jag fick kontakt med maken ( han såg mig bakom rök och damm då jag var i kapp och vinkade allt vad jag kunde ) strax innan Duved och fick byta tillbaka till min egen. PUH!, säger jag bara. Hem kom vi i sinom tid och den kunnige äkta hälften trodde sig ha lokaliserat felet. Vilket stämde då jag nu alltså tog mig till Föllinge bland många andra utan hackande motor. 

Där for dom....

Alla parkerar in alla och ingen kommer iväg
 förrän alla stillat sitt kaffebegär

Veteranbilägare och hojåkare - en god kombination

Hembygdsgården i Föllinge

Så kan det också vara. Inte min den här gången....

Långan

Långan

Det är något mycket speciellt med att åka i sommarkvällen tillsammans med några andra som också vill njuta av livets goda och ses över en fika i nån jämtlandshåla. Då kan man ju passa på att se hur vackert det är här också. Jag brukar inte tänka när jag kör hoj, jag tömmer skallen och koncentrerar mig helhjärtat på körningen. Mest för att överleva, men också för att mentalt koppla av, nåt jag saknar mycket på vintern. (Skidåkning på platta backen eller snöskottning kräver liksom ingen större koncentration, anser jag). Igår var det dock annorlunda. Eftersom vägen var så gott som tom, förutom oss ca trettio stycken, kom jag in i en behaglig lunk och blev mer eller mindre kristallklart medveten om sommarlovet och var jag var i nuet. Sånt brukar hända mig mycket sällan, men jag vet att det är ögonblick jag aldrig nånsin kommer att glömma. Jag var bättre på det då jag var en romantisk tonåring och nogsamt skrev i dagboken om rönnblommor, ljudet av åror i vatten och doften av mormors pannbiff. Det är något jag saknar, faktiskt. Är det det som är mindfulness?

Jag har ett tydligt exempel från min mer vuxna tillvaro och det var då jag stod i fönstret och tittade ut på gården och på de allra första snöflingorna som föll. I famnen hade jag min förste son, han var sju månader och jag tänkte att "när den här snön är borta har jag varit hemma en hel vinter med ett litet barn". Jag kände mig rik, minns jag. Det gjorde jag även igår. Jag kommer att känna doften av älggräs och höra motorljudet tills jag inte längre finns. Bra. Det sparar vi på.

//E.