Heejm?

Igår for jag till mina hemtrakter, medsläpandes en sömnig tonåring som skulle få shoppa. Jag åker hem lite då och då, eller det vill säga rätt sällan, om jag ska vara krass. Jag har ett behov av att återse den plats som ligger till grund för kreativitet och fantasi.

När vi satt på bageriet och fikade sa jag till min vän sen fyrtio år tillbaka att jag hade bott längre tid i stan än "hemma". Det är flera år sen jag passerade den gränsen. Så varför då se detta som "hemma"? Tja, det är där jag har mina rötter, så är det, det är jag helt enkelt. Och varje gång jag kommer hem så ser jag saker som får mig att le. Jag tänker närmast på min grönaste ungdom och lite till. Det finns mycket att berätta - titta vad Enhenna skriver om, till exempel!

Jag tog med mig familjeprinsessan och åkte ner till sjön, på den plats jag är van att gå ner till sjön på. Vart annars? Dottern grinade illa när hon såg ut över gräset och påpekade att huggormar var farliga. Jag glodde på henne som om hon kom från en annan planet och tänkte att om någon ens nämnt huggormar på min tid i trakten hade jag kanske gapskrattat eller också låst in mig på rummet och inte vågat mig ut mer under sommarhalvåret. Jag övertygade henne om att hon nog inte skulle bli överfallen av någon orm och så gick vi till en hemlig plats där många hemligheter avhandlats under ett antal år.

"Där satt vi och pratade när ingen skulle höra eller se och där lekte vi spion och gömde saker" sa jag till henne. Hon tittade trött på mig och undrade hur vi skulle ta oss ner till vattnet i stället (så vi kommer iväg härifrån nån gång, hörde jag henne tänka). Jaha, vi travade ner över klöverängen och upptäckte att ingen strand fanns att promenera på. Jag hade nämligen planerat en del fotograferande för mitt ritande, så att säga. Vad besviken jag blev då ingen strand fanns! Det såg ut som barndomens tidens tidiga vårar då vattnet var högt och man längtade efter att se hur pass långt upp det skulle komma så man kunde bygga flottar och segla mellan buskarna.
"Men va trist!" skrek jag till prinsessan som trippade fram i leran med sina tygskor, dock utan ormbett.
"Segt", svarade hon deltagande och tillade att jag nog inte kunde ta mig någonstans så det var lika bra att dra.

Ja, vi åkte hem efter att ha slängt en del blickar på mitt barndomshem och konstaterade att nuvarande ägare körde gräsklipparen över graven där jag grävt ner mina plasttroll. Samtidigt insåg jag att även mina grabbar hunnit gräva ner en del saker (minns tydligt när ett skrin med tidningsurklipp skulle gömmas) på samma plats och kände en djup tillfredsställelse över att två generationer minst (jag vet ju inte vad mamma och hennes föräldrar grävt ner i jorden under fniss och skratt) lekt en hel del där. Där stod jag och filosoferade över vad som eventuellt kunde komma upp och smidde planer på vad jag skulle kunna skriva och berätta om, när dottern smällde igen bildörren och påminde mig om att det var dags.

"Vare brunt då också?" frågade hon om huset.
"Rött, minns du väl!" svarade jag men insåg att hon inte hade en susning. Hur skulle hon? Och snabbt räknade jag bakåt och fann att det var nog runt femton år sen en ny ägare tog över och att hon knappast hunnit gräva ner nåt eller grävt upp heller, för den delen, då familjens prinsessa som mycket ung ( i grävaråldern) råkade vara en formidabel sakletare. Alltså var det ingen mening att bolla en massa milstolpar med henne, ju, så vi packade in oss och drog hem.

När blir stan hemma? Jag älskar stan, känner mig som hemma och känner en massa folk men kan fortfarande sitta på gågatan på ett fik i två timmar utan att se en enda bekant. Det gillar jag. Men det blir ändå inte samma sak. Och då undrar jag över mina barn och vad dom tänker om staden. Kommer dom att ha samma känsla, dom som i princip kan bo var som helst? Kommer dom att ha den där rotkänslan eller är det individuellt? Intressant fråga. Oviktig i världssammanhang kanske, men lik förbaskat intressant. Jag pratar med min sömniga tonåring om det och hon ser bara frågande ut, så jag bestämmer mig för att vänta tjugo år till med att fråga. Tills vidare kommer jag att fortsätta rita och skriva om det roliga i livet.

//E.