Susa fram i sommarnatt

Igår kväll åkte vi och ett gäng andra hojåkare till Föllinge. Mekanikern hade fixat en del saker på min motorcykel efter den sega färden hem från Nordnorge, ja i alla fall från Grong och hem. Den orkade knappt upp för backarna över gränsen mellan Verdal och Skalstugan, men ibland fick den helt oförberett fart och jag hade tur som satt kvar då den på eget bevåg ryckte upp sig.... och ett tag trodde jag nog att jag skulle bli kvar extremt länge där på fjällkammen i solen och med all utsikt, men med en helt trasig maskin. Vilket i och för sig inte var helt fel. Med plats och väder, menar jag, men en annan gång, tack.

Nåväl, jag har skaffat mig en mekaniker och kan skatta mig lycklig. För att undersöka problemet bytte vi hoj där på fjället och jag fick den äran att köra BMW 1100 GS några mil. Maken försvann med ett vrål bortöver fjällkanten och jag blev kvar med något jag knappt suttit på med den knapphändiga informationen att man stänger av blinkersarna på höger handtag. Jaha. Det var som bara att köra, annat fanns ju inte.

Jag fick kontakt med maken ( han såg mig bakom rök och damm då jag var i kapp och vinkade allt vad jag kunde ) strax innan Duved och fick byta tillbaka till min egen. PUH!, säger jag bara. Hem kom vi i sinom tid och den kunnige äkta hälften trodde sig ha lokaliserat felet. Vilket stämde då jag nu alltså tog mig till Föllinge bland många andra utan hackande motor. 

Där for dom....

Alla parkerar in alla och ingen kommer iväg
 förrän alla stillat sitt kaffebegär

Veteranbilägare och hojåkare - en god kombination

Hembygdsgården i Föllinge

Så kan det också vara. Inte min den här gången....

Långan

Långan

Det är något mycket speciellt med att åka i sommarkvällen tillsammans med några andra som också vill njuta av livets goda och ses över en fika i nån jämtlandshåla. Då kan man ju passa på att se hur vackert det är här också. Jag brukar inte tänka när jag kör hoj, jag tömmer skallen och koncentrerar mig helhjärtat på körningen. Mest för att överleva, men också för att mentalt koppla av, nåt jag saknar mycket på vintern. (Skidåkning på platta backen eller snöskottning kräver liksom ingen större koncentration, anser jag). Igår var det dock annorlunda. Eftersom vägen var så gott som tom, förutom oss ca trettio stycken, kom jag in i en behaglig lunk och blev mer eller mindre kristallklart medveten om sommarlovet och var jag var i nuet. Sånt brukar hända mig mycket sällan, men jag vet att det är ögonblick jag aldrig nånsin kommer att glömma. Jag var bättre på det då jag var en romantisk tonåring och nogsamt skrev i dagboken om rönnblommor, ljudet av åror i vatten och doften av mormors pannbiff. Det är något jag saknar, faktiskt. Är det det som är mindfulness?

Jag har ett tydligt exempel från min mer vuxna tillvaro och det var då jag stod i fönstret och tittade ut på gården och på de allra första snöflingorna som föll. I famnen hade jag min förste son, han var sju månader och jag tänkte att "när den här snön är borta har jag varit hemma en hel vinter med ett litet barn". Jag kände mig rik, minns jag. Det gjorde jag även igår. Jag kommer att känna doften av älggräs och höra motorljudet tills jag inte längre finns. Bra. Det sparar vi på.

//E.