tisdag 27 december 2011

Julbilder från förr 2

När barnen var små och vi sedan flera år börjat hitta våra egna traditioner ingick förstås också julpyssel. (Ordet "förstås" syftar mest på mig - inget liv utan papperspyssel i någon form!)

Nå, vi kokade chokladgodis, klippte snöstjärnor och gjorde julgranskarameller. I de sistnämnda stoppades både det ena och det andra, företrädelsevis polkagrisar och sega gubbar, men ibland kunde också någon liten leksak offras och petas in av de små. Även annat kunde ibland ses som ett fynd att för evigt förvara i ett julpyssel. Jag har ett tydligt minne av att jag räddade mitt armbandsur en gång, som jag lagt åt sidan inför pepparkaksbaket. En annan gång försökte den ena lille prinsen stoppa in den andres tröstnapp. Det kunde ju vara ett nappavvänjningstrick, men vi avstod till slut efter en del funderingar, mest med tanke på att den inte riktigt rymdes i toarullen som utgjorde stommen för julgranskaramellen.

Ibland gick vi till grannen som hade ett gäng ungar, lika många och lika gamla som våra, och pysslade ihop. Då kunde vi mammor babbla över huvudena på våra klippande och klistrande barn och sörpla kaffe i timmar. Inte helt fel, ska jag säga. En jul var vi så upptagna med kaffet och vakandet över fyra småbusars handhavande med saxar och lim och saker att gömma i karamellerna att vi liksom inte riktigt uppfattade när min yngste son ställde sig upp och tog sina första steg. Våra två ettåringar höll sig nämligen mer under bordet, krypande bland pappersrester och pepparkakssmulor, förnöjt jollrande med varandra.

- Nämen kolla! ropade min vänninna och pekade på parveln som på ostadiga ben tagit sikte på nedersta kökslådan med ofarliga köksredskap som alltid var utdragen i dessa småbarnshem. Där tog min lille sina första stapplande steg och vi mammor lämnade genast det julgranskaramelltillverkande gänget och kastade oss på golvet för att applådera och uppmuntra till flera framgångar. Den andre bebisen tittade förundrat på där han satt under bordet tuggande på en tom toarulle. Han verkade inte särskilt imponerad och visade ingen lust att härma sin kompis.
- Jahapp, sa jag till storebröderna som lugnt klistrade vidare, nu så kan er lillebror GÅ. Bara så ni vet.
- Mmm, mumlade brorsorna och tryckte in spännande saker i julgranskaramellerna. Föga intresserade, alltså. Kanske anade de att en ny tid börjat: kampen för att rädda legoslottet från eventuella klåfingrar.

Ja, vi gick väl hem lagom till middagslur och utelek, antar jag. Med oss hade vi ett gäng färgglada julgransprydnader som skulle få pynta hem och gran. Traditionen att hänga upp julgranskarameller i den breda dörröppningen in till vardagsrummet föddes någon gång under de här åren eftersom det inte bara pysslades i hemmet utan även i förskolan. Det blev en ansenlig mängd, värd att beskådas. I början revs de ner lagom till julgransplundringen och demolerades i jakten på gamla godisar och glömda småsaker som stoppats in, men vi sparade alltid de finaste. Och jag har många gånger undrat om någon av de sparade, men numera tilltufsade, julgranskaramellerna var tillverkad den dagen Thomas tog sina första steg. Och VAD är det som skramlar i karamellerna?

För ett par veckor sedan tog jag fram jullådan och hängde för tjugonde året i rad upp julgranskarameller i dörröppningen. Thomas satt vid bordet. Jag slängde en allt för nött och sliten karamell till honom och sa att den kunde kastas, den hade tjänat sin tid.
- Kolla vad det är i! uppmanade jag och han skred till verket. Ut trillade en tjugo år (?) gammal seg gubbe. Rätt hyfsat skick, trots allt. Den studsade inte mot bordet, den liksom frasade mer, så vi förstod att den var mumifierad. Färgen var inte längre läckert rosa eller vad den kunde ha varit. Den var blekgrågrön. Men annars helt ok. Vi stirrade på godiset.
- Usch! sa sonen med eftertryck.
- Gulligt! sa jag, och berättade att den kanske stoppades in en mysig decemberdag hos våra vänner samma dag som han tog sina första steg.
- Hm! svarade han och vände blad i tidningen. Själv hängde jag upp julgranskarameller och kunde konstatera att det även fanns andra minnen omkring detta. En sotfläck påminner för alltid om en ung tonårings test med cigarettändare och silkespapper. Som tur var lyckades de tre bröderna släcka elden innan en katastrof hände och så hade alla lärt sig en läxa. Några smällkarameller gick åt, dock, men i dagsläget har vi så det räcker, vilket känns bra. Annars är det bara att tillverka nytt - pyssel kan man aldrig få nog av, det är bra för själen!




//E.

onsdag 21 december 2011

Julbilder från förr 1

Adventskalender.

På den tiden vi hade en treåring och en ettåring fick de två gullungarna av moster M en hembroderad adventskalender med öglor för presenter. En för varje dag fram till Dopparedan. Ja, ettåringen var inte så intresserad så uppdraget att öppna paket varje dag föll på storebror. Jag och maken undrade hur vi skulle fixa detta på ett smidigt sätt. Vi hade liksom inte planerat att köpa 24 paket INNAN jul. Och på den tiden fanns inga färdiga set med kalenderpresenter. Det finns det nu. Påsar med 24 plastleksaker i, bara att slå in och knyta upp. Inte så kul grejer, i och för sig, men det finns ju uppenbarligen en marknad.

Nå, allting var ju bättre förr, vi fick den stora förmånen att använda vår kreativitet. Maken fick en mycket ljus idé: vi köper en leksaksbondgård. Det ska ju ändå barnen nån gång äga, ingen växer upp lycklig utan plast- eller träbondgård. Det visste vi som hade bådadera i bagaget.

Vi köpte en enklare variant efter att noga ha kontrollräknat innehållet så att detta inte understeg 24 och sedan skred vi till verket och slog in små paket med hönor, mockande bönder, kor och grisar. En i varje. Knöt fast ordentligt och såg med förväntan fram emot treåringens glädje inför detta geniala drag.

Naturligtvis blev det succé direkt då han vecklade upp en svartvitfläckig kossa första dagen och en vacker, ljusgul ardenner den andra. Vi slog oss för bröstet för vår uppfinningsrikedom. Tredje dagen öppnade den ljuslockige prinsen ett grispaket. Fjärde dagen var inte ett dugg bättre, det blev en gris till. Men den lille höll god min och samlade sina djur i en låda, där de bodde i väntan på bätte tider. Femte dagen öppnades ett paket av en lite strängare prins som nu ville se variation igen efter reprisgrisen. Döm om hans och vår förvåning då ytterligare en gris dök upp. Han darrade lite i mungipan där nappen hängde denna stränga, mörka morgon. Tittade länge på grisen och sedan på oss.

- Gris. Också.

Det var allt. Han suckade och återgick till briotåget. Vi kände oss lite snopna. Hörde på hans tonfall att han lika gärna hade kunnat vara utan dagens lucköppning. Kanske tänkte han att hans drömbondgård just hade förbytts till en sketen grisfarm. Vi provade att skapa ny förväntan genom att säga att "i morgon är det säkert inte en gris igen. Det kanske kommer en katt? Eller en igelkott..?" Men den lille tittade misstroget på oss och flyttade nappen till andra mungipan medan han körde över grisen med tåget. Och inom oss visste vi att risken var stor att det blev en gris till nästa dag. Det fanns fem grisar och ingen visste var de hamnat. Suckande lämnade vi barnkammaren och kokade kaffe i stället medan vi bestämde vem av oss som skulle klämma på paket.

Sensmoral: slå aldrig in en gris för mycket innan du vet var den hamnar. Eller?
//E.

PS. Dagen efter var lyckan gjord: i paket låg bondfrun och hon hade en slaskhink i näven. Det fick vi veta av barnet. Att det var en slaskhink, menar jag. Och den skulle grisarna få njuta av....

söndag 11 december 2011

Tomtetankar

I morse bestämde jag mig - idag ska dom släppas lös. Tomtarna!

I och för sig brukar det ju vara den här tiden dom får komma fram, men jag har liksom hållit dem på sparlåga så länge ingen snö fanns att gotta sig i. Jag baxade ner lådan, öppnade den, och genast vällde det ut tomtar. Det kändes  bra. Som om allt är i sin ordning även om världen snart går under av naturkatastrofer och människans ondska.

Där fanns tomten med renen och släde i ljusgrönt. Femtiotalsgrönt. Och tomten med stopet. Han som ännu har prislappen kvar: 70 öre, skrivet med blyerts. Där fanns tre små vänner helt i porslin med kalasbyxor och koltar i tomterött som svärmor överlämnat i min vård med uppmaning att vara rädd om! Där fanns kottomtar, toarulletomtar, trätomtar, garntomtar, pinntomtar, papperskuletomtar och halmtomtar.... Alla kärleksfullt tillverkade av barnahänder på den lyckliga fritidstiden. Då när tomten ännu fanns. 

Där fanns änglar och kylskåpsmagnetstomtar och en och annan i plast. Och alla mina egna inköpta, minst en ny varje år. Det är liksom något tryggt över tomtelådan. Ändå hajar jag till varje år då jag öppnar den och tomtemasken som ligger överst glor på mig ögonlöst. Jag stirrar alltid tillbaka medan jag funderar på var jag ska göra av den. Jag tänker inte slänga den. Den har bidragit till många fniss kan jag avslöja.

Först har vi ju faktiskt tomtat i den. Alltså - knackat på fönster, typ. Innan jul. Våra ungar har alltid julbadat, en ritual som alltid skett kvällen innan julafton och då har tomten knackat på fönstret och ungarna har skrikit skräckförtjusta och förstått att julen är ett faktum. Det är nåt jag haft med mig hemifrån min barndom. Vi julbadade också. Och lika säkert som solen går upp knackade det på källarfönstret kvällen den 23 december och vi hoppade upp ur badkaret och slet gardinen åt sidan för att se självaste tomten. 

För er som undrar - vi badade även när det inte var jul. Det var bara det att julbadet var badet kvällen före julafton. Det hette så. Tomteknackningar ingick!

Tomtemasken har därefter varit på en bättre maskerad en sommarkväll (jösses, va oigenkännlig man blir - kanske man ska råna banken?), hängt på köksväggen som prydnad en jul (fy, va makabert! sa mamma), men även monterats i ett fönster så att kvällsflanörer som vill smygtitta in i skydd av mörkret ser en gloende tomte skymta bakom gardinen. Det sista har faktiskt gett upphov till glada skratt, kanske mest inuti huset, men faktisk även utanför.

Ja, det finns mycket roligt man kan göra med tomtar. Men en sak är säker, när tomtarna kommer fram då börjar det lukta jul på allvar. Tomtemasken få ligga till sig ett par dar till. Återkommer med nya äventyr.

Tomte som hängt med sedan 1956

Textförfattaren 1958 eller så...
//E.

lördag 3 december 2011



Jag har ondgjort mig över icke-doftande hyacinter. Nu kan jag slappna av - det doftar visst jul! Och jullukt är lika med hyacintdoft för mig. I morse då jag vacklade in i köket av akut kaffebrist (som vanligt) tvärstannade jag och blev med ens mycket upplivad. Köket hade under natten fyllts av den ljuvaste juldoft och min vita hyacint hade sett till att göra sitt - mission completed. Jag andades in och njöt. Andades ut och slappnade av. Det finns alltså fortfarande hopp om doftande hyacinter!

Advent och julpynt i mindre skala är återkommande i det alexanderssonska hemmet. Det är något jag bär med mig från barndomen. Det är då man får ta fram det där som påminner om att tomten kommer snart. Och köper en hyacint. Eller två.

Jag har namnsdag på julafton. Det har inneburit att jag har blivit firad av bara farten trots att namnsdagar knappast har varit anledning till något partajande i min urfamilj. Det har helt enkelt bara gått förbi. Låt vara att det någon gång förekommit en tårta när man haft lust att baka en sådan, men det har aldrig förväntats. Jag däremot, jag har alltid fått presenter. Och än idag kommer min goa mor med något litet trots att det är evigheter sen jag slagit fast att det är onödighetsköp.
- Nämen, säger morsan, jag har ju ändå varit ute och julhandlat och då tänkte jag att....
Och så överräcker hon en pytteliten gåva. Naturligtvis är det trevligt. Det kan man ju inte neka till.

Av alla dessa femtiofem namnsdagar jag upplevt minns jag en särskilt. Det var när jag fick en blomma.
Jag kände två saker:
- Men va nu? Inget paket?
- Åh, nu är jag VUXEN eftersom jag får en blomma!

Jag fick en hyacint! En blå. Den fyllde rummet där vi, mor, bror och jag, sov på några få kvadrat med sin speciella doft. Kan jag har varit elva eller tolv? I alla fall kommer jag ihåg att jag låg och tittade på MIN hyacint som placerades allra högst upp på bokhyllan, bredvid fotot på morfar. Där stod den och strålade i sin blå glans och sände ut julsignaler värre än julgranen som också var inträngd på den minimala ytan. När den vissnade kände jag sorg. Helt klart.

Jag har full förståelse för att folk tycker att blommor luktar för mycket, själv ogillar jag parfymdoft och värjer mig för besprutade kvinnor och män som försvinner i dimman av en parfymerad aura. Men doften från en hyacint - den kan jag aldrig vara utan!

//E.