Jag har ondgjort mig över icke-doftande hyacinter. Nu kan jag slappna av - det doftar visst jul! Och jullukt är lika med hyacintdoft för mig. I morse då jag vacklade in i köket av akut kaffebrist (som vanligt) tvärstannade jag och blev med ens mycket upplivad. Köket hade under natten fyllts av den ljuvaste juldoft och min vita hyacint hade sett till att göra sitt - mission completed. Jag andades in och njöt. Andades ut och slappnade av. Det finns alltså fortfarande hopp om doftande hyacinter!

Advent och julpynt i mindre skala är återkommande i det alexanderssonska hemmet. Det är något jag bär med mig från barndomen. Det är då man får ta fram det där som påminner om att tomten kommer snart. Och köper en hyacint. Eller två.

Jag har namnsdag på julafton. Det har inneburit att jag har blivit firad av bara farten trots att namnsdagar knappast har varit anledning till något partajande i min urfamilj. Det har helt enkelt bara gått förbi. Låt vara att det någon gång förekommit en tårta när man haft lust att baka en sådan, men det har aldrig förväntats. Jag däremot, jag har alltid fått presenter. Och än idag kommer min goa mor med något litet trots att det är evigheter sen jag slagit fast att det är onödighetsköp.
- Nämen, säger morsan, jag har ju ändå varit ute och julhandlat och då tänkte jag att....
Och så överräcker hon en pytteliten gåva. Naturligtvis är det trevligt. Det kan man ju inte neka till.

Av alla dessa femtiofem namnsdagar jag upplevt minns jag en särskilt. Det var när jag fick en blomma.
Jag kände två saker:
- Men va nu? Inget paket?
- Åh, nu är jag VUXEN eftersom jag får en blomma!

Jag fick en hyacint! En blå. Den fyllde rummet där vi, mor, bror och jag, sov på några få kvadrat med sin speciella doft. Kan jag har varit elva eller tolv? I alla fall kommer jag ihåg att jag låg och tittade på MIN hyacint som placerades allra högst upp på bokhyllan, bredvid fotot på morfar. Där stod den och strålade i sin blå glans och sände ut julsignaler värre än julgranen som också var inträngd på den minimala ytan. När den vissnade kände jag sorg. Helt klart.

Jag har full förståelse för att folk tycker att blommor luktar för mycket, själv ogillar jag parfymdoft och värjer mig för besprutade kvinnor och män som försvinner i dimman av en parfymerad aura. Men doften från en hyacint - den kan jag aldrig vara utan!

//E.