Julbilder från förr 2

När barnen var små och vi sedan flera år börjat hitta våra egna traditioner ingick förstås också julpyssel. (Ordet "förstås" syftar mest på mig - inget liv utan papperspyssel i någon form!)

Nå, vi kokade chokladgodis, klippte snöstjärnor och gjorde julgranskarameller. I de sistnämnda stoppades både det ena och det andra, företrädelsevis polkagrisar och sega gubbar, men ibland kunde också någon liten leksak offras och petas in av de små. Även annat kunde ibland ses som ett fynd att för evigt förvara i ett julpyssel. Jag har ett tydligt minne av att jag räddade mitt armbandsur en gång, som jag lagt åt sidan inför pepparkaksbaket. En annan gång försökte den ena lille prinsen stoppa in den andres tröstnapp. Det kunde ju vara ett nappavvänjningstrick, men vi avstod till slut efter en del funderingar, mest med tanke på att den inte riktigt rymdes i toarullen som utgjorde stommen för julgranskaramellen.

Ibland gick vi till grannen som hade ett gäng ungar, lika många och lika gamla som våra, och pysslade ihop. Då kunde vi mammor babbla över huvudena på våra klippande och klistrande barn och sörpla kaffe i timmar. Inte helt fel, ska jag säga. En jul var vi så upptagna med kaffet och vakandet över fyra småbusars handhavande med saxar och lim och saker att gömma i karamellerna att vi liksom inte riktigt uppfattade när min yngste son ställde sig upp och tog sina första steg. Våra två ettåringar höll sig nämligen mer under bordet, krypande bland pappersrester och pepparkakssmulor, förnöjt jollrande med varandra.

- Nämen kolla! ropade min vänninna och pekade på parveln som på ostadiga ben tagit sikte på nedersta kökslådan med ofarliga köksredskap som alltid var utdragen i dessa småbarnshem. Där tog min lille sina första stapplande steg och vi mammor lämnade genast det julgranskaramelltillverkande gänget och kastade oss på golvet för att applådera och uppmuntra till flera framgångar. Den andre bebisen tittade förundrat på där han satt under bordet tuggande på en tom toarulle. Han verkade inte särskilt imponerad och visade ingen lust att härma sin kompis.

- Jahapp, sa jag till storebröderna som lugnt klistrade vidare, nu så kan er lillebror GÅ. Bara så ni vet.

- Mmm, mumlade brorsorna och tryckte in spännande saker i julgranskaramellerna. Föga intresserade, alltså. Kanske anade de att en ny tid börjat: kampen för att rädda legoslottet från eventuella klåfingrar.

Ja, vi gick väl hem lagom till middagslur och utelek, antar jag. Med oss hade vi ett gäng färgglada julgransprydnader som skulle få pynta hem och gran. Traditionen att hänga upp julgranskarameller i den breda dörröppningen in till vardagsrummet föddes någon gång under de här åren eftersom det inte bara pysslades i hemmet utan även i förskolan. Det blev en ansenlig mängd, värd att beskådas. I början revs de ner lagom till julgransplundringen och demolerades i jakten på gamla godisar och glömda småsaker som stoppats in, men vi sparade alltid de finaste. Och jag har många gånger undrat om någon av de sparade, men numera tilltufsade, julgranskaramellerna var tillverkad den dagen Thomas tog sina första steg. Och VAD är det som skramlar i karamellerna?

För ett par veckor sedan tog jag fram jullådan och hängde för tjugonde året i rad upp julgranskarameller i dörröppningen. Thomas satt vid bordet. Jag slängde en allt för nött och sliten karamell till honom och sa att den kunde kastas, den hade tjänat sin tid.
- Kolla vad det är i! uppmanade jag och han skred till verket. Ut trillade en tjugo år (?) gammal seg gubbe. Rätt hyfsat skick, trots allt. Den studsade inte mot bordet, den liksom frasade mer, så vi förstod att den var mumifierad. Färgen var inte längre läckert rosa eller vad den kunde ha varit. Den var blekgrågrön. Men annars helt ok. Vi stirrade på godiset.
- Usch! sa sonen med eftertryck.
- Gulligt! sa jag, och berättade att den kanske stoppades in en mysig decemberdag hos våra vänner samma dag som han tog sina första steg.
- Hm! svarade han och vände blad i tidningen. Själv hängde jag upp julgranskarameller och kunde konstatera att det även fanns andra minnen omkring detta. En sotfläck påminner för alltid om en ung tonårings test med cigarettändare och silkespapper. Som tur var lyckades de tre bröderna släcka elden innan en katastrof hände och så hade alla lärt sig en läxa. Några smällkarameller gick åt, dock, men i dagsläget har vi så det räcker, vilket känns bra. Annars är det bara att tillverka nytt - pyssel kan man aldrig få nog av, det är bra för själen!




//E.