Jag har inhandlat ett par sprillans nya turskidor. Nu ska det bli!

Nu för tiden går man in på sportaffären och säger vem man är så skräddarsys allt.
-  Vad har du åkt på förr? frågar experten.
-  På medeltiden tror jag det var. Träplankor...? Jag minns inte så noga.
Biträdet inser att jag är en kvinnlig variant på Stig-Helmer och plockar fram nytt. Själv ser jag framför mig långa turer på Storsjöns is med varm choklad och apelsiner, solen i ansiktet och vinden i ryggen. Jag har bestämt att det är god träning för min "surpåk", som brodern så riktigt kallar mitt onda ben. Dessutom gillar jag som bekant att vara ute.

Skämt åsido har jag tagit någon tur i Höglekardalen långt efter medeltiden och vet att det passar surpåken att hasa runt på turskidor. Därav satsningen. Det finns många mysiga mål att sikta på här hemma längs Storsjöns stränder. Och telefonen kan ju rädda en vimsande dam som plötsligt tappar orientering och ork. Det är liksom jag, det.

Jag får härliga flashbacks från byskoletiden. Ett par blå Edsbyns och vita pjäxor med turkost snöre. Jag gillade pjäxorna, ingen annan hade vita. Det långa spåret runt ängarna mitt i byn gillade jag också. På vårvintereftermiddagarna, när solen värmde och vilade på Renfjällskanten, då var det bara att skida iväg efter skoldagen. Från skolan, längs nyvägen, ovanför gårdarna och en vid sväng ner mot gammalvägen. Jag både kan se, känna och höra hur det var. Det är nåt att längta efter.

Vilket också får mig att minnas en tur med brorsan på andra sidan sjön hemmavid då vi var tio-tolv år. Massor av snö och mer på gång. Vi skidade iväg, utan vatten eller fika. Vi skulle ju bara iväg på en snabbtur på några kilometer bortåt fjällsidan. Inga telefoner, såna fanns inte på medeltiden. Vi hade bestämt oss för att åka längs en ås för att se var den slutade eller började och för att helt enkelt besegra den. Hade det varit jag i min mammaroll och mina ungar skulle åka samma tur långt bort utan nåbarhet så skulle jag väl gått i taket. Så skulle det varit idag. Nu var det inte så, då. Morsan sa bara hejdå och sen for vi. Vi besegrade åsen, åkte glatt nerför den långa och inte alltför branta sluttningen och kryssade mellan granarna. Ospårat, så klart.

Jag har tänkt på det ofta, hur man vinglade iväg bortåt storskogen utan att nån egentligen visste var man var. Men ingen olycka hände och vi kom hem, bevisligen. Skidorna var ett utmärkt fortskaffningsmedel för vintriga äventyr i jämtländska skogar och förmodligen ställde vi bara dessa mot husväggen och gick in och käkade pannbiff med lök efter alla turer i väglöst land.

Nu kommer det att vara annorlunda. Jag håller mig till spåren, ska njuta av solen och tala om var jag håller hus. Choklad och apelsin var det!

Hejohå! /E.

Jösses, jag lever i en cybervärld. Ipad (jobbet), datorn i knät, scannern i lekrummet och en färgskrivare därtill...mobilen i fickan och ett par gps:ar i huset varav en förhoppningsvis kan säljas, dock, men ändå. Om det ringer på det fasta telefonabonnemanget som vi ändå har kvar blir man nästan rädd. VEM ringer???

Jag vet inte vad jag tycker. Eller vad jag kan tycka. För livet ser ut så här.

Jag och min bror har köpt en mobiltelefon till mamma. Hon tittade intresserat på den och sen på mig. Hur gör man nu då?

Plötligt hoppades jag innerligt att min pedagogiska utbildning ska vara till nytta på ett helt annat plan. Eller mina egna erfarenheter. Och då ploppade en annan intressant tanke upp. Jag är mitt emellan. En särskild generation. Dom som sett livet före och efter Uppkopplingen.

Mamma tillhör inte De Uppkopplade. Hon har en telefon med sladd som sitter i väggen för jämnan. Hon prenumererar på papperstidningen och PRATAR med grannen. Biblioteket är hennes oas i livet och hon när en ständigt ängslan över att pappersböckerna ska försvinna och bytas ut mot ettor och nollor. Men hon förundrades över hur snabbt vi fick fram information om sonens tillfälliga bostad på en liten ort i Asien och till och med bilder på hur det såg ut, ljud hur det hördes och recept på sånt vi kunde laga om vi också ville veta hur det luktade. Fem minuter. No more. En annan dag fräste hon över mänsklighetens undergång genom allt skit som sprids sen Internet övertog världen.

Vi lyssnar och förstår.

Barnen, både våra och de unga jag träffar i jobbet, de vet knappt att det fanns en värld utan mobiler och datorer. Dom skulle inte klara sig utan att vara tillgängliga 24-7, eller låta blicken vila på displayen eller låta fingrarna dansa över touchscreens på alla möjliga apparater. Jag brukar säga att dom som föddes efter -85 har en medfödd gen. Man bara vet hur det funkar. Mina elever är vana vid min kommentar nu. Ibland säger dom själv detta innan jag hunnit.
- Du behöver inte förklara...vi vet ändå, säger dom och knappar, blippar och knackar sig fram i cyberspace.

Inte mamma. Hon vände på mobilen och funderade över två likartade begrepp: ladda ström, ladda pengar. Det primära i förutsättningarna för användning. Steg ett först. SIM-kort, pin- och pukkoder får vänta, tänkte jag, där jag satt och funderade över teknikens snabba under och att jag sett både före och efter. Och att jag just nu satt mitt emellan. Jag minns hur det var när jag hanterade mina första texter och sökningar på en dator. Jag minns också familjens första mobil, familjemobilen som var tung och stor och svart. Inte var det självklart hur man gjorde, inte. Dryga femton år senare läggs en Ipad framför mig på jobbet med uppmaningen att använda den. Det gjorde jag ju, inte behövde jag fundera många minuter på hur man gjorde inte, med undantag för min image som jag bestämt vill behålla: vad är det för fel på papper och penna??? Nån måste ju hålla även dessa verktyg igång. Säger jag alltid. Men jag har inga problem att använda det jag får framför mig. Det är bara att tugga i sig tidens gång.

Mamma behöver en mobil. Vi vill att hon ska kunna nå oss från alla hörn. Vi vill kunna nå henne, ska jag väl också tillägga. Hon kommer att gilla den, det vet jag. Men jag måste tänka på ett nytt sätt om jag ska vara till hjälp. Minnas hur det var att inte ha en aning. Inte som med ungarna i skolan. Man börjar liksom mitt i och bara säger "koppla upp er" eller "kolla om du får kontakt med nätet på din Ipad". Ord och meningar som låter som galenskaper i mammas, och ej att förglömma, många, många flers öron. Sånt glöms bort allt för ofta, men dom finns!

Nå, vi ska välan se hur detta fungerar. Lite fniss blir det allt då jag har svårt att se min mamma stå på gågatan och sms:a. Jag har svårt att se henne sakta ner stegen för att glo stint ner på en tingest i näven, glömsk eller omedveten om att tio vänner eller bekanta just skyndade förbi, samtliga stirrande neråt sina nävar eller pratande i tomma luften med blicken långt borta, förlorad i ett samtal i ett headset. Om det sker, hoppas jag i alla fall att det är ett undantag mer än en regel. Jag vill bevara mamma som mamma med pappersböcker och handskrivna vykort och brev. Och själv, själv hör jag till kategorin lärare som lämnar mobiltelefonen på skrivbordet under lektionerna till elevers, föräldrars och kollegers förundran. Jag som är mitt emellan.

//Eva. Tankar från en idé, handskriven i min anteckningsbok som alltid finns i väskan, redigerat en gång under lunchrasten på Ipaden och slutligen renskrivet från datorn som alltid finns vid köksbordet.

Planer

Vi planerar.

Ska vi åka till Toscana? undrade jag.

Maken rynkade pannan och gjorde en hastig överslagsräkning i huvudet vilket slutade med ett njaa, vi bör ha mer i kassan och mer tid. Tid till att fixa kassan, alltså. Han är ekonom, jag är påhittare. I alla fall när det gäller såna här saker.

Men du! sa han sen glatt, vi kan ju alltid åka båt till Tyskland och sen vips är man ju inne i Polen och va sägs om Warzawa, Prag och Budapest? Va? Fint, det....Billigt dessutom.

Jaha. Jag måste övervinna en viss obehagskänsla då det gäller att åka österut. Jag kan inte direkt sätta fingret på vad det är. Det är ungefär så här: Till Prag åker man med buss eller flyg (kanske med ett gäng pensionärer?) och till Rivieran och Toscana åker man hoj lätt som en plätt. Prag, Warsawa och Budapest är gråbruna medan Rivieran och Toscana är ljusgröna. Ja, ni vet att jag tänker i färger, va?
Alltså, vi sitter nu här och saker börjar hända. Lite surfning på nätet för att kolla vägar och andras erfarenheter. Lite småkoll på hojgrejer. Lite funderingar på vad som kan vara intressant att se. Just nu känns sommarn långt borta och Prag ännu längre bort. Jag behöver nog bli övertygad innan jag känner hundraprocentig entusiasm. Å andra sidan har jag aldrig varit där medan jag faktiskt har besökt Rivieran en gång i min gröna ungdom. Hur det var har jag få minnen av, mest beroende på att jag var mer intresserad av mitt ressällskap än platsen i fråga. Jag var också mer intresserad av hur länge vi skulle kunna hålla oss borta med dom fickpengar vi hade samt huruvida vi skulle överleva allt konstigt vi åt. Och drack med, för den delen. Vi var i Nice och skulle ta båten över till Korsika. Fattiga som vi var sov vi på kajen under bar himmel i sovsäckarna på marken för att inte missa båten nästa dag. Oj, oj, oj...att vi inte blev rånade. Eller blev uppätna av nån giftspindel. Sånt händer nog inte i Prag...

Detta tål att fundera på. Tills vidare virar jag in mig ännu ett varv i fleecen och bestämmer mig för att det är ett äventyr att bara ta sig till jobbet i morgonbitti i 26 graders kyla. Motorcykelsafaris i Östeuropa känns ljusår bort.

/E