lördag 25 februari 2012

Jag har inhandlat ett par sprillans nya turskidor. Nu ska det bli!

Nu för tiden går man in på sportaffären och säger vem man är så skräddarsys allt.
-  Vad har du åkt på förr? frågar experten.
-  På medeltiden tror jag det var. Träplankor...? Jag minns inte så noga.
Biträdet inser att jag är en kvinnlig variant på Stig-Helmer och plockar fram nytt. Själv ser jag framför mig långa turer på Storsjöns is med varm choklad och apelsiner, solen i ansiktet och vinden i ryggen. Jag har bestämt att det är god träning för min "surpåk", som brodern så riktigt kallar mitt onda ben. Dessutom gillar jag som bekant att vara ute.

Skämt åsido har jag tagit någon tur i Höglekardalen långt efter medeltiden och vet att det passar surpåken att hasa runt på turskidor. Därav satsningen. Det finns många mysiga mål att sikta på här hemma längs Storsjöns stränder. Och telefonen kan ju rädda en vimsande dam som plötsligt tappar orientering och ork. Det är liksom jag, det.

Jag får härliga flashbacks från byskoletiden. Ett par blå Edsbyns och vita pjäxor med turkost snöre. Jag gillade pjäxorna, ingen annan hade vita. Det långa spåret runt ängarna mitt i byn gillade jag också. På vårvintereftermiddagarna, när solen värmde och vilade på Renfjällskanten, då var det bara att skida iväg efter skoldagen. Från skolan, längs nyvägen, ovanför gårdarna och en vid sväng ner mot gammalvägen. Jag både kan se, känna och höra hur det var. Det är nåt att längta efter.

Vilket också får mig att minnas en tur med brorsan på andra sidan sjön hemmavid då vi var tio-tolv år. Massor av snö och mer på gång. Vi skidade iväg, utan vatten eller fika. Vi skulle ju bara iväg på en snabbtur på några kilometer bortåt fjällsidan. Inga telefoner, såna fanns inte på medeltiden. Vi hade bestämt oss för att åka längs en ås för att se var den slutade eller började och för att helt enkelt besegra den. Hade det varit jag i min mammaroll och mina ungar skulle åka samma tur långt bort utan nåbarhet så skulle jag väl gått i taket. Så skulle det varit idag. Nu var det inte så, då. Morsan sa bara hejdå och sen for vi. Vi besegrade åsen, åkte glatt nerför den långa och inte alltför branta sluttningen och kryssade mellan granarna. Ospårat, så klart.

Jag har tänkt på det ofta, hur man vinglade iväg bortåt storskogen utan att nån egentligen visste var man var. Men ingen olycka hände och vi kom hem, bevisligen. Skidorna var ett utmärkt fortskaffningsmedel för vintriga äventyr i jämtländska skogar och förmodligen ställde vi bara dessa mot husväggen och gick in och käkade pannbiff med lök efter alla turer i väglöst land.

Nu kommer det att vara annorlunda. Jag håller mig till spåren, ska njuta av solen och tala om var jag håller hus. Choklad och apelsin var det!


Hejohå! /E.

2 kommentarer: