Lite snö så...

...kanske man kommer i stämning.

Igår släpade jag fram jullådorna. Släpade!
Något gör att jag inte tycker det är bekvämt längre att dubbelvikt backa mig ut ur förrådet släpandes kofferten med juleljus och stjärnor i ena handen och tomtefar i den andra. Tomten sprang tillbaka in meddetsamma. Han fick vara, det är ju ett tag kvar tills han ska fram.

En titt ner i kofferten sa mig att jag nog hade bråttom sist jag hade nåt med den att göra. I början av januari, skulle jag tro. Det var ingen ordning alls. Stjärnor och porslinstomtar och julgransfot i en enda röra med lite glitter och krafs däremellan. Jag blev sittande i trappan med en liten trave tomtekort handgjorda av barnahänder. Det var då jag kom på att jag saknade julen.

Julen - det är det där fenomenet som uppstår när man har småbarn hemma. När allting blir spännande och allt man gör har med ungar att göra. Julbaka, pynta och pyssla och slå in och smyga och viska och längta och bara ligga och titta på granen och veta att tomten kommer snart eller kom igår. Plötsligt förstod jag varför de gamla mammorna ibland säger att dom inte tycker det är nån vits med julgran. Vi har alltid stirrat på dom helt oförstående och frågat:
"Va? Ska du inte fira jul, du?"

Dom har ibland försökt med att säga att det räcker med ett par juldukar och en kaksort. Ljus har man ju ändå under vintern lite här och var, så... Men då har vi vuxna barn protesterat och sagt att det är lugnt, vi fixar julgran och två kaksorter till, sitt i båten, ta det lugnt. Allt ska bli som vanligt. Och så har mammorna haft julgranar och kakor trots att det är glest med besök så fort juldagarna är över och alla åkt hem till sitt.

Men under juldagarna då? Då alla ändå vill glittra ikapp med gran och ljus? Dessutom har jag den stora glädjen att fira med ett stort gäng i år igen. Det är ju toppen! Nästan alla barn hemma ett par dar och jag får duka långbord och koka skinka. Hur vore det om inte man hade pimpat kåken på traditionellt vis? Ja, inte hade det varit kul, inte. Men ändå...
Som jag sagt tidigare, det kryper fram lite då och då, skulle det inte vara helt fel att fira jul i sol och värme och låta granen stå kvar i skogen. Som mamma säger ibland: julen är bara rolig när man har småbarn omkring sig. Jag upptäckte just att jag är precis likadan! Kan man hyra nån liten unge nånstans tro? Jag ska ta reda på det.

Lite julminnen att mysa åt:

Julen då allting barrade

Julen då allt var handgjort

Julen då tomten var en skrämmande figur

Julen då man förstått vitsen med tomten

Julen då tonårsgrabbarna klädde granen 

Julen då tomten kom med Janne Önnerud

//E.

Önskelistan sätts upp NU! Deadline första advent!

Av olika skäl fick jag för mig att kolla i mina dagböcker vad vi gjort under jularna från det att första ungen föddes. Det var en intressant resa.

I alla dagböcker kom det fram att julen bara försvann i ett nafs och att ingen fattade vad som skedde.
Varför då? frågar jag mig. Inte på ett enda ställe står det att julen var lång och vilsam och att timmarna segat sig fram under tomteperioden. (Jo i nån av mina första, då jag var tolv år och julafton var den längsta och segaste och drygaste väntan som fanns, men det var då, det.) Efter att man blev vuxen har man liksom sällat sig till gänget - tiden går fort. Julen bara försvann. Granen in och ut. Nej det måste åtgärdas. Jag behöver ändra på något. Kanske ska man klä granen till första advent? Och framför allt - köpa klappar i tid! Nu, helst.

Jag har en arbetskamrat som i dagarna tagit fram samtliga sina tomtar, sisådär sjuttiofem stycken i olika storlekar. Så fort det blir mörkt åker dom fram, säger hon. Hittills har jag nöjt mig med att titta strängt på henne så hon ska veta hur fel jag tycker det är. Men från nu ska jag omvärdera hennes handlingar.
En annan vän skulle hellre dö än sprätta på julmusten före julaftonsmiddagen. Jag har alltid applåderat hennes insiktsfullhet.

Andra jag känner vältrar sig redan nu i girlangorgier och planerar var vartenda julpynt ska sitta och köper för säkerhets skull lite mer redan i oktober. Har man bara röda, gröna och gredelina girlanger måste man utöka färgprakten med orangea, turkosa och offwhite. Extra billiga och extra långa. Räcker runt huset två varv. Kön är lång på Dollarstore.

En granne jag har har andra åsikter:
" En hänn JÄÄÄVLA jula!" säger han med eftertryck. Gärna i kassakön så att alla svettiga småbarnsföräldrar med skinkor och kakeldekor i korgarna får dåligt samvete för att de tar upp plats.

Jag tror egentligen inte att julen bara försvinner. Det handlar i stället om allt som man (läs jag) ska göra innan jul. Av gammal sed och vana. När det är dags att fira och eventuellt vila blir man förvirrad eftersom man varit igång i julkarusellen en hel månad. Därför måste jag göra något radikalt nu. Jag börjar köpa julklappar! När det blir rusning ska jag luta mig tillbaka och läsa en god bok medan revbensspjällen grillas i ugnen. Det gäller bara att planera vem som ska få vad. Det blir väl lätt. Eller..?

Flera gånger har jag försökt avstyra julklapperiet. Men det är omöjligt. Alla vill ha och ge presenter. Och...jag erkänner att stora inslagningskvällen med glögg-, lack- och skinkdoft är oerhört viktig i mitt liv. Det är den kvällen tomten smyger runt hörnet.
"Jag kan höra hur tomten susar!" sa Staffan som liten parvel. Sen fick han antagligen lägga sig bakom stängd dörr och höra hur vi prasslade med papper och snören. Det var på den tiden det var lätt: lastbil, overall, bok, pussel, robot. Mjukisdjur, sockor och lovikkavantar... Att inhandla julklappar till fyra små var en fröjd. Med åren blev det lite svårare men så länge önskelistan fanns och gav en fingervisning var det ju rätt hyfsat. Önskelistorna har innehållit hoppfulla önskningar från rena utopier till löjligt lätta att uppfylla. Ett år hade en unge önskat sig en fyrhjuling. Listan började alltid med värstingönskningarna för att senare sluta med mer sansade drömmar. Kanske fanns alltid en förhoppning om att en stenrik SantaClaus skulle uppenbara sig och slänga ner lite fyrhjulingar, luftballonger och bioanläggningar. Vad vet jag. Ingen har i alla fall visat någon besvikelse, fastän paketen rymts under granen mer än väl.

Önskelistan har oftast suttit på kylskåpsdörren med en magnet. Där har hoppfulla barn fyllt på från höstkanten fram till den 22 december när deadline varit. Där har snälla mor-och farföräldrar, morbröder, fastrar och kusiner gluttat för att få idéer och paxa presentinköp.

Ur en bok från innan tonårstiden ramlade en önskelista ut:

Vad jag minns har vi inte inhandlat vare sig stroboskop eller rökmaskin. Däremot en Gustafkatt till Prinsessan. Månne var det allt hon önskade sig? I så fall fick vi fria händer och säkerligen var hennes pakethög minst lika stor som grabbarnas. Eller så var det skrivkunskaperna som haltade så att vi muntligen fick lista ut vad som fattades i hennes värld. 

Jahapp. Jag ska alltså genast sätta upp en önskelista på kylskåpsdörren. Ifall någon skulle råka titta in kan de ju fylla i. Undrar hur den kommer att se ut idag? Deadline kommer i alla händelser att vara första advent. Så de så. 

//E