Lämna mig inte ensam en lördagskväll!

I lördagskväll inträffade det osannolika att jag var ensam hemma. Jag som älskar att skrota omkring i kåken i ensamhet medan dagen sakta passerar. Som jag älskar att pyssla och njuter av att äga min tid och rymd. Men en lördag....hallå!

Lite tagen på sängen blev jag allt, som man säger. Att maken skulle på kalas var redan inplanerat sen länge, men att inga ungdomar ville hälsa på eller äta helgmiddag var en överraskning. Alla hade nåt på gång (vilket naturligtvis var helt i sin ordning, hemskt vore det annars) men jaaaaaag då. Så kändes det i alla fall. Fast allvarligt talat tror jag att det var mörkret och slutet på sommarn och början på ett långt arbetsår med nya bekantskaper och allt sånt. Eller så inte.

Lördagar är viktiga i vårt liv, upptäckte jag då. Alla har sina vanor, så och vi. Morgonkaffet på sänghyllan och lång och noggrann läsning av tidningen tillsammans med maken samt en massa småprat därtill. Långfrukost medan planer för dagen smids. Sen kommer den där lördagskvällen med gomiddan med eller utan vänner och sen kvällsmyset ute tills det skymmer med pyssel i trädgårn eller inne i soffan med tända ljus. Sånt sker bara på lördagar.

Alla tänkbara lördagsnjutare jag hade i närheten tycktes sticka iväg åt olika håll. Från tidig eftermiddag till natt skulle jag vara ensam i huset! Medan kvällssolen stekte och ALLA andra grillade och ALLA andra satt ute med polarna och hade trevlig på sina altaner var jag lämnad åt mig själv. Surt stängde jag dörrar och fönster så att jag skulle slippa höra grannarna och satte mig på min sedvanliga post: vid köksbordet och glodde ut på Slingervägen. Det är en bra plats - man får så bra idéer där. Åtminstone andra dagar. Nu lyste alla idéer med sin frånvaro, utom en: MAMMA! Alltså promenerade jag hem till mor och häckade där ett par timmar. Som den goda moder hon är frågade hon ju sin dotter om hon hade ätit och jag lurades lite och sa ja för att få sörpla kaffe och äta sockerkaka och så funderade hon på hur det kunde komma sig att jag hälsade på en lördagskväll i stället för att roa mig med något.(Vi hade helt plötsligt blivit 17 och 43 istället för 57 och 83.)

Jaa, sen var det bara att gå hem. Till ett tomt lördagshus. Inte ens middag käkade jag ju....Om det bara hade varit en sketen torsdagskväll. Då hade jag ju gjort saker. Men en lördag. Inte ens nån mat fick jag.
 Stackars mej!!
/E

 

Nu är ljustiden inne och jag som ska rita.

Det är nu man inte kan sitta och rita vid köksbordet efter sju på kvällen! Det upptäckte jag nu då jag slog mig ner på bästa platsen för allt skapande, köksbordet,  närmast fönstret med utsikt västerut. Det är ju ljustid! Hur kunde den komma så snabbt? På bästa rittid finns alltså bara en kökslampa att tillgå och den är ond, så oftast är den ersatt med stearinljus i mängd i mörkerkvällarna. Den här dagen som var så somrig.

Den somriga dagen ägnades åt träff med ett antal andra bildlärare i kommunen för diskussion av betyg och bedömning. Sånt sker för sällan. Men när det väl sker så blir det intressant och bra. För det kommer upp så många saker man bara MÅSTE få dela, inte bara det som ska delas. Där slog det mig att jag har nio klasser i bild i höst. Och ett par i svenska, visserligen, men jag kommer nog att få göra en adressändring för jag har svårt att se mig utanför bildsalen så att säga. Nånsin.

Nåväl, när jag satt där med alla inspirerande personer runt om mig som kom med det ena förslaget efter det andra på hur vi skulle bete oss för att vara rättvisa i våra tolkningar och omdömen, kom det för mig att jag hade ett jobb ogjort. Innan jag gick på semester hade jag stoppat ner klasslistor, betygskataloger och diverse bedömningsunderlag i en datorväska. Denna ställde jag på golvet bakom en stol i sovrummet. En dag eller två efter att vi lämnat skolhuset för sommaren skulle jag göra ett ryck med en idé jag hade. En idé som skulle underlätta både dokumentation och förvaring av alster i nån typ av portfolio. Jag vet att jag hade en idé. Jag skulle rita nåt också. Det är jag säker på.

Väskan fann jag för ett par dar sen. (Jo, nån gång under sommarn har det ju städats på golvet, men i det här huset står det datorväskor överallt och bakom fler än en stol, så den har inte direkt tilldragit sig extra uppmärksamhet, så att säga.) Jag borstade bort lite damm och lyfte förvånat fram alla papper och bilddatorn. Tja, jag kan ju inte säga att jag inte varit ledig. Idén känns luddig nu och liksom skvalpade omkring i ett dimmigt bakre i hjärnan, väckt av mötet idag. Men tyvärr somnade den om igen. En sak kom jag i alla fall på, och det var vad jag skulle rita. Det var en framsida till en portfolio, ett genomtänkt förslag som skulle locka mina elever att vilja göra egna. Jag brukar göra det, rita och måla nåt i de fall jag inte har elevarbeten som förlagor. Och det har jag inte nu.

Det är becksvart ute, inne brinner ljusen överallt och som sagt, kökslampan är ond, det har jag märkt både på målade bilder och make up. Man får passa sig.

/E.

Perfekt väder att tänka i!

Semestern är slut - vilket alltid sker.
Jag tycker dessutom att regnet, som jag välkomnar, erbjuder ett perfekt avslut då jag har ett par dagar kvar att tänka på. Dom där sällsynta dagarna man inte behöver göra nåt särskilt utan kan fundera över vad man upplevt och hur livet är. Tänka alltså. Gärna med text och bild.

Idag är det bilder. Alla foton är snart utskrivna och finns i tryggt (tryckt?) förvar på papper. Det är hälften av alla ögonblick som kameran dokumenterat sen jul. Det är pappersfoton som räknas, i alla fall hos mig, även om jag kan ägna timmar framför datorn med att göra bildspel, collage, färgsätta och klippa och klistra. Men hur det än slutar så känns papperet som viktigast. Fråga mig inte varför. Förutom att tänka på vad jag har upplevt när jag skriver ut foton så tänker jag på hur mina elever ska dokumentera sin alster till hösten. I pappersform eller digitalt? Det är en brottningsmatch i mitt inre. Papper funkar, digitalt funkar bara om allt funkar. Jaamjahaaaajaaa....

Ja, sånt kan jag sitta och tänka på nu i två dagar och på onsdag ska jag ha min idé till portfolio klar. Innan dess kanske jag hinner sätta in mina papperskopior i album också. Här är i alla fall lite digitala bilder från vår sista semestertripp på hoj denna säsong: Trondheim.

Vi hade i alla fall tur med vädret....regnet höll sig i utkanten av vår väg och
endast över fjället i Skalstugan och ner till Verdal stänkte det bitvis. Här är en
känd Hummel. Där regnade det inte, bara lite låga moln.

Bakklandet. En dryg kilometersbacke upp ligger Singsaker. Bra sommarboende,
för oss som vill ha det enkelt men med en generös frukostbuffé. 

På väg ner mot stan i Bakklandets sluttningar.

Den gamla bron

Nidarosdomen

Vacker, kuslig, hemlig, snygg, stygg, tråkig eller romantisk..?

Jag tycker nog den är värd ett besök nån gång ibland, bara för att
få lite svindel och känna mäktigheten både ute och inne.

Tyvärr var det inte tillåtet att fotografera, men jag bröt mot lagen faktiskt, och smygfotade
ett par bilder. Andra fotograferade mer öppet så jag kände mig inte ensam i mina illgärningar.

Nu har vi nog ätit den godaste sushin hittills. Restaurang Bryggan. 

Nidälven

Bakklandet

Utflykt till Munkholmen

Lunch på färska räkor. Jag behöver inte säga hur det var, va?

På Munkholmen - med spår från klostertid, fästning och tyskarnas invasion.

Perfekt grillplats? Munkholmen lär vara den bästa badplatsen i Trondheim.
Vi provade inte, trots att det fanns stunder då man längtade efter svalka.

Munkholmen

Klassisk Trondheimsvy

Efter räklunchen blev det musselmiddag på fin krog i Bakklandet
på vägen hem. Här satt vi tills kvällssolen tittade fram mellan husen.

En sista koll innan vi åker hem. Utsikt från Kristianstens fästning.

Lev väl, hörni. Själv ska jag ta fram fotolimmet. Och tänka lite på hur mina elever ska göra med sina alster.

Som sagt - jag tycker att papper känns säkert....

//E

Solen lyser och vi ska på turné

Igår fick jag svart på vitt att jobbet börjar på onsdag. Ett tag hade jag liksom för mig att det var torsdag... men mer upplysta arbetskamrater ändrade min  villfarelse. Varje år är det likadant - var tog sommarlovet vägen? Men faktum är att jag just nu längtar efter att jobba, eller i alla fall en vardag. Det kom för mig i fredags redan, då jag städade husets mellandel och lagade fredagsgomiddag. Plötsligt upptäckte jag att jag saknade den där fredagskänslan. Den kan man bara ha om man jobbar som jag och gör helg efter fredagen. Saknas: vardag alltså.

Ändå, att vara hemma ensam i ett vardagstyst hus fortsätter att inspirera mig. När alla, d v s maken i dagsläget, gått på jobb och jag blir kvar i vetskapen att jag har dagen framför mig, då kan jag göra underverk. Underverken består exempelvis av att sy upp en gardin (ja, ja, jag vet att jag är känd för att tejpa, använda häftapparat eller helt enkelt bara lämna klippkanten, vem bryr sig..?), att plantera om en blomma (händer vart sjunde år om jag ids) eller att städa en låda i nåt skåp. Det senaste brukar vara prioriterat. Det är liksom mest spännande. Man kan ju alltid hitta en hemlig kod till nåt man glömt.

För några dagar sen hittade jag i en låda ett gammalt foto på mig, där jag sitter på en sten på ett berg i Molde och ser allmänt nöjd ut. Just ja, det var då vi hyrde den där hojen och jag lovade mig själv att ALDRIG nånsin mer sätta mig på en motorcykel när vi passerade Orkanger och min rumpa hade försvunnit i ett töcken av domningar, sveda och värk. Det var alltså på hemvägen, annars hade jag kanske inte suttit just på en sten på det där fotot. Möjligen i ett bildäck om ett sådant funnits tillgängligt. Som en del nyförlösta mammor sitter på gummiringar. Vi vilade i alla fall våra ädlare delar på Singsaker sommarhotell i Trondheim den gången och idén att åka dit igen föddes ju genast. Alltså bokade jag snabbt in oss på nämnda boende igen för kommande helg och sen får man se vad som händer. Hojen är packad i alla fall. Numera kör man med sittvänlig modell. Återkommer med rapport om Singsaker. So long - nu drar vi.
/E

Pärlbröllop

Idag är det trettio år sen den där bröllopsdagen.
Vad minns jag? Att jag vimsade runt på morgonen i fyran på Konstapelgränd, hade värmepapiljotter i barret och oroade mig för att den blivande maken inte skulle vara pigg och snygg inför fotograferingen där han hängde vid köksbordet med ciggen i mungipan och en mugg kolsvart kokkaffe framför sig.

Klockan åtta eller nåt ringde blomsterbudet från Åre på dörren med brudbuketten som min floristbästis bundit och diverse andra småblomster som vi skulle pryda oss med. När jag såg brudbuketten, som var oerhört vacker med rosor, vita fresior och blåklint, blev jag skräckslagen. Inte för att jag skulle gifta mig utan för att det var på riktigt. Inte på film, alltså. Till och med brudklänningen jag tråcklat fast 10 meter spets på var på riktigt. Det började brännas.Vi var 26 och 27 år och väldigt unga....

Fotograferingen gick galant och alla var snygga. Brudtärnan hade en klänning jag också sytt ("när jag ändå höll på att sy så kunde jag väl lika gärna..." ) men marskalken låg i lumpen så han hade uniform och så var den saken ur världen.

Min tandsköterskekompis hade gift sig veckan innan och vi hade delat våra bröllop under ett helt år i förväg. Jag hade sytt hennes klänning samtidigt som min. Min såg ut som ett tårtpapper, mönstret funnet i Vecko-Revyn med orden " Sy din egen Askungedröm på ett par kvällar. Mönster medföljer" och hennes var ett mästarexempel på Simplicitys åttiotalsklänningsmönster med spetsbröst och ordentligt tilltagna axlar. Hennes man skulle ha en särskild vit nyans på sin kostym, vilket gjorde henne galen. Och mig med - man var väl polare. Hur det var med honom vet jag inte. Min tillkommande skulle ha en grön kostym. Det kändes plötsligt som om vi var tvungna att hitta på nåt eget i detta arrangemang som helt plötsligt blev fyllt av traditioner, släktönskemål och "det är ju brukligt att..." vilket innebar att man inte gärna bröt seden. Den gröna kostymen gjorde succé. Eller inte. Vi vet inte så noga. Jag tyckte det var snyggt, jag.

Sen rullade det på. Min familj tog över partyt (brudens föräldrar...) och när jag gav modern listan med gäster för placering tyckte hon det var agasamt att mer än hälften var folk hon inte kände. Och? Fast det sa jag inte på den tiden.

Bröllopsfesten hölls hemma i vackra Såå i bystugan. Jag minns faktiskt inte vilket käk det var, men det lutar åt rostbiff och potatissallad, det var ju poppis på den tiden. Tårta var det i alla fall och en herrans massa telegram och snack. Vi drog till Tott hotell före midnatt, maken och jag. Där hade "någon" bäddat säck med hårdbröd i sängen samt plastat in toastolen med gladpack. Samt, som plåster på såren, ställt in champagne och rosor. Hotellet var ljummet intresserat av gäster som gift sig i bonnbyn, men vi hade turligt nog vänner som fixade saker att minnas.

Vi missade frukosten och när jag olyckligt förklarade att vi försovit oss med 15 minuter och skulle vilja käka fick jag veta att det var slut på frukosttiden. Inget mer. Dessutom hade varken jag eller maken pluskorna med varför jag även var tvungen att ringa min morbror som kom och löste ut oss och skjutsade oss hem till mamma.

Hade jag gift mig idag hade jag nog rymt och gjort ett hemligt bröllop. Kanske. Då skulle man kunnat ha fest efteråt och då hade det nog inte blivit så dramatiskt, liksom.... Men jag är helt säker på att alla älskade oss med hull och hår och planerade åt oss i bästa välvilja. Vi fick ohyggligt många gåvor från folk vi inte kunnat drömma om skulle veta att vi gifte oss och bara ett år senare, när vi skulle fira vår ettårsdag på restaurang Bakfickan i Åre, mådde jag pyton för då var barn nummer ett på g.

Nå, vi är gifta än, det är som sagt idag trettio år sen. Vi tänkte nog fortsätta vara gifta. Vad jag vet, sist vi pratades vid om det, i alla fall. Vi planerar lite löst en resa till nån kust just nu, rosorna står på bordet, hojen i trädgården, bakpotatisarna i ugnen och en son har förärat oss en Amarone som ska sprättas till peran och fläske. Lite bilder, kanske:

Jag - ett par timmar innan kyrkan, hemma hos mor i köket.
Mamma säger: "Ske du inte gära de i ordning, du?"
20 grader varmt och sol, just då hade jag gärna rott ut på sjön
och fiskat med den tillkommande maken i stället.

Vi kom iväg till Åre gamla kyrka som synes.
Jag i min tårtpappersklänning och
maken i somrigt grönt.

"Bara jag och Alex kan dra snart. Cypern var ju fint. Eller Malta.
Fast vi pratade ju om att ta en tur genom Sverige bara just nu för att
fira bröllopet. En minibröllopsresa liksom. Blir toppen, längtar.
Kaffe och macka på vägen, mysigt. Bara vi två. Sen får vi ta nån
ospecificerad resa till varmare trakter. Chefen sa ju att det var inga
problem att få ledigt. Han är snäll, han..." 

"När nu av dig egna boet sköts...?"
Jojo, skulle jag släppt igenom detta idag? Never, säger jag.

Fru Alexandersson ringer sin morbror:
"Hejhej. Kan du komma och lösa ut oss två nygifta stackare och skjutsa oss till
morsan så vi får käka och ta bilen HEM nån gång, tack?"

//E - lyckligt gift.