Så här ca 50 år efteråt....

 ....inser jag att mamma prackat på mig en åsikt.

Ja, det är väl inget ovanligt i det. Och inget illa ment. När man är liten tar man väl en del för givet i det hem man växer upp i, när det kommer till traditioner och vanor. Så länge ingen kommer till skada. Och jag har sannerligen inte kommit till skada, tvärtom har det tagit mig nära femtio år att plötsligt ifrågasätta en tradition vi haft. En trevlig sådan.

Så här är det: så länge jag kan minnas har mamma ogillat vintern skarpt och alldeles särskilt har hon avskytt januari. Därför har jag även så länge tillbaka jag minns fått äta gräddtårta den sista januari.

Då införde nämligen kära mor en högtidsdag. Ibland var det bara familj, ibland var det grannar och andra vänner. En gång fick mamma till och med för sig att bjuda in väl valda delar av byns ungdom för att roa mig. Gräddtårtan var hembakt och alla var lika lättade att skitmånaden januari nu var över. 

Själv tog jag md mig detta till min egen familj och ungar och gubbe och svärmor och svärfar och annat löst folk som fanns i närheten fick gräddtårta när januari var slut. Precis som mamma har jag förkunnat att den mörka månaden nu är slut och det ska firas att ljuset är på väg tillbaka. Ingen har protesterat. Jo, en. Det var en vän som en gång försiktigt sa att hon gillade faktiskt januari, det var som en nystart. Jag bara fnös. Tyll, tänkte jag.

Jag förstår min mamma. Hon som har skottat sig ut till lilla vägen för att sen ta sig upp till landsvägen som i bästa fall varit plogad för att sedan ta sig till stora vägen där framkomligheten varit bättre. Det har varit vägljuslöst, snödrivor, oplogat, kolmörkt morgon som eftermiddag när hon stretat till jobb.

Att bilen kom in i bilden nån gång då jag var nästan tonåring var ingen säkerhet för framkomligheten. Skotta måste man ändå och det ännu mer. Och lika långt till våren som det var till den gångna hösten, ingen ljusning, inga helger, inga avbrott. Bara mörker och snö, snö, snö.... 30 grader kallt, strömavbrott och frusna vattenledningar. Jag förstår att bara den hemska januari, som nästan sågs som ett hot, var över var det värt att fira. 

En gång sa mamma att det var till och med den enda månad som hade fem veckor. Och sen sa hon som vanligt HUSCH! med eftertryck. Kanske var det därför jag lyckades få till ett par födelsedagar i januari när knattarna började dyka upp. Födelsedagar, julgransplundringar och Sista-januari-himmel-va-skönt-fest. Det blir en del att fira det i den mörkaste månaden.

Idag har vi gratulerat unge nummer två som dök upp som en påminnelse om att det faktiskt bara var en månad efter jul och för ett par dagar sen firade vi unge nummer tre som passade på att glida ut i januarimörkret ett par dagar innan storebror andra födelsedag. Ja, det var ju i slutet av 80-talet. Hur tänkte vi? Någon sa att det var illa planerat med hänvisning till ekonomi. Jag avböjer kommentar.

Jag har som sagt fortsatt att ogilla januari av bara farten. Firat med tårta och suckat som ett eko av morsan att det är så skönt, så. Trots vansinnigt roliga födelsedagar, sena julgransplundringar och inte så värst mycket snöskottning. Mest pulkåkning och kojbyggen, tror jag. Men tårta har jag haft på bordet. 

Här om veckan upptäckte jag att jag inte alls ogillade januari. Vad hade jag fått det ifrån? Hänförd över isblå himmel, frostvita träd, meterdjup, ren och fin snö och så det där varmgula ljuset som bara blir i januari när solen börjar lysa liiiiite längre har jag bestämt mig för att januari är en toppenmånad. Jag räknar minuterna noga hur mycket längre dagarna är. Jag ska njuta varje sekund fram till min absoluta favorit maj månad. Vi har grävt oss både in och ut bokstavligen i dessa snömängder och några garantier för att man skulle ta sig på jobbet har inte funnits. Och taket - hur går det med taket som har en hatt av en meter tung snö på sig? Kommer växthuset att klara sig där under all snö? Vi har skrattat mest, har jag upptäckt. Som att bo och vandra omkring i en -just det - en gräddtårta!

Jag har avskytt januari av bara farten. Konstigt. Jag har som aldrig lidit av denna månad, bara avskytt den. (Morsans favoritord, avsky, när nåt negativt ska sägas med emfas). Precis som om det ingick i god fostran och allmänbildning. Nej, nu gör jag revolt för mig själv. Januari är en fantastisk start, festmånad med vaniljgult solsken och några minuter mer ljus för varje dag. 

November däremot... Den sista november kommer jag att servera en maffig frukttårta. Välkommen. 

/E.

Vilka ljuspunkter fann jag under 2020? Trots allt.

 Det viktigaste som någonsin hänt oss efter våra fyra barn är naturligtvis vårt barnbarn. Hur det nu var med stöket kring födelsen i en pandemi så är han ändå här och har börjat underhålla sin föräldrar med att kunna bitas och sträcka sig lite längre bort i sin utforskning av livet. 

2020 kan summeras som ett skitår, men vi som bor i den här änden av världen har det ändå bra förspänt. Det finns andra som har skitår vartenda år och som dessutom nu fått en pandemi att slåss mot. Vi har blivit påminda om hur viktigt det är med sociala kontakter IRL, vi har fått omvärdera sjuk- och åldringsvården och tackat högre makter för att vi har rent vatten och tillgång till hjälp när vi behöver. Vi har också fått lära oss att rörelsefriheten inte är någon självklarhet. På allt detta har sociala medier svämmat över av tyranniska diskussioner där man hängt ut vem som helst som antas ha misskött sig samt läst lagen för den som int' begrip. Det har gällt allt från att man minsann hörde att grannen hostade till att man gått in på affären tillsammans med sina barn i stället för ensam.  

Så, vilka ljuspunkter fann jag under 2020? 

Att Finn Emil kom till världen. 

Att bloggerskan numera heter Farmor Eva.

Att den rödklädde herren numera heter Farfar Alex.

Att vi blev "mormor och morfar" till en liten men numera rätt stor Nero.

Att vi kunnat göra åkturer runt Storsjön och att det finns så många fina platser att stanna på med fikakorgen.

Att vi kunnat göra någon nattlig tur på våren i närområdet och finna överraskningar.

Att det är nära till havet fastän Norge är stängt och att det finns fina vägar för en roadtrip dit.

Att vi kunnat träffa nära och kära några gånger under sommaren.

Att vi kunnat sitta i växthuset och titta på vårens nattljus.

Att vi kunnat sitta i samma växthus på hösten och fortfarande njuta av växter och färger. 

Att vi fortfarande har vanvettigt kul ihop.

Att vi har kunnat vara i vårt sommarparadis Näkten. I stugan, på bryggan, på Ön, i båten.

Att vi kunnat besöka Skåne ett par gånger.

Att jag kunnat åka på småvägarna i leran och mått så bra av det.

Att jag kunnat träffa min kompis.

Att jag kunnat träffa mamma flera gånger under sommaren efter stängningen av boendet.

Att jag har kunnat plocka körsbär i trädgården, lingon och blåbär i Näkten, vinbär i Solberg och tomater i växthuset.

Att vi har börjat bygga på en altan.

Att vi har kunnat åka och bo i husbilen några gånger.

Att jag kunnat vara i Såå med en kompis och fikat ute i solen.

Att tre ungdomar kunde fira julafton med oss gamlingar.

Att jag har hade så många beställningar på bilder att göra.

Inte så illa, va? 

Hittills har vi klarat oss bra, tack och lov. Nu börjar jobbet igen. Snart kommer dagen att vara längre. Snart är vi alla vaccinerade och kan samlas inomhus och jag kan göra det som jag allra helst vill: samla ALLA och äta gott och babbla i timmar. Om inte alla samtidigt så i alla fall under en längre utdragen period. Det väntar vi på, både familj och vänner. 

//E.

Nytt år - nya möjligheter

 Jullov. Mitt sista.

Känns som när man gick i skolan? Nej, jag hade aldrig den känslan, kanske visste jag att det skulle bli fler skolor under livet redan som tonåring. 

Det finns nog några i min omgivning som tänker att det måste vara skönt med jullov och sommarlov och sånt. Bra jobb, läraryrket. Men i dagsläget kan jag säga att tröttheten är så stor när det där lovet kommer att man inte har så stor glädje av det förrän det är dags att jobba igen. Jag talar som en åldring, tycker du kanske, man har ju rätt och lätt att bli trött vid den här åldern (= pensionsåldern). Det stämmer inte. I allt för många fall tycker jag det är tvärtom. Mina yngre kollegor, till och med mina yngsta kollegor som just lämnat universitetet efter att spikrakt ha gått mot en drömutbildning utan andra arbetslivserfarenheter tycker det är till och med jobbigare än jag. Det ger mig ett visst perspektiv på det hela och dessutom på  min trötthet. Jag har inte jobbat i hela mitt liv i skolan, bara tjugo år, men jag har definitivt sett hur yrkets förutsättningar förändrats under den tiden. Trots det skulle jag inte ha gjort något annat val när jag bestämde mig för att arbeta med ungdomar. 

Jag brukar tänka mig för när jag säger att det var bättre förr, för det är verkligen ingen allenarådande eller vetenskaplig sanning. Men det finns ändå  saker som visst var bättre förr. Till exempel var det ett något högre antal elever i klassen som trodde att läraren hade kunskaper som man borde ta del av för att kunna använda senare. Skolan är inte så viktig längre som lärplattform. Allt går ju ändå att googla. Eller..?

Inför varje terminsstart ställer jag mig frågorna:

Hur ska jag övertyga en grupp unga människor att det är viktigt att kunna och orka läsa längre texter?

Hur ska jag övertyga samma grupp att vara källkritiska?

Hur ska jag övertyga gruppen att uthållighet är källan till att klara sig rätt bra i de flesta sammanhang?

Hur ska jag förmedla att det är ok att ha tyst och tråkigt ibland? 

Jaja, ständigt dessa frågor. För övrigt ska jag som vanligt säga att det ska bli skönt med vardag igen, om man nu kan kalla detta tillstånd vi lever i för vardag. Men för oss i grundskolan har det varit just som vanligt. Den som lever får se hur det blir nu. Jag kommer i alla fall att fortsätta fundera över ovan nämnda frågor som vanligt. 

Vi dristade oss till att ge eleverna en läsutmaning under julen. Inte läxa men ändå. Läs så mycket du kan, typ. Och så skickade vi med en bingobricka med olika situationer då man läst en lite längre stund. Det var vanskligt att dela ut sista dagen då alla bara tittade på klockan och ville ha lov. Men vi som är gamla bokrävar stod på oss. Underligt nog kom inga hurrarop över vår genialiska idé (ironi, det är fult men skönt ibland) men däremot ett antal frågor:

- Räcker det om man läser fem minuter?

- Går det bra om man läser ett knäckrecept?

- Ifall jag ser en film med svensk text..?

Eller mer indignerade utrop:

- LÄSA över LOVET?!  Det är ju LOV! Då ska man inte behöva läsa.

- Ja, jag läser då bara när nån tvingar mig. 

Jag förvånades inte över dessa utbrott, faktiskt. Men det är ju också så att i en del fall finns det inte i ungens värld någon som helst vinning med detta. Sedan länge tillbaka. Det är den som säger:

- Läsa vaddå? Hos oss finns inte en bokjävel...

Det är klart, i dessa dagar kanske man inte har nån bokhylla, direkt. Till och med några av mina närmsta vänner har slängt ut böckerna och berättar att sånt lånas på biblan, där passar de bättre att stå och samla damm än i hemmets ( dammfria?) vrå. Andra lyssnar bara på böcker och tycker det är toppen. Då kan man göra annat samtidigt. Jodå. Så kan det vara. Men det är inte heller där ungarna saknar en "bokjävel".

Ja, det är tankar som surrar i huvudet just nu. Plus att göra en årskrönika med bilder från detta konstiga år. Utan att gräva allt för djupt i det som gnager i huvudet hela tiden: sjukdom, kris, elände. 

Tacksam ( för att det är vardag) ska jag återgår till skolkorridorerna och trängas som vanligt med ungar som till största del är glada över att återse sina kompisar och hemliga kärlekar. Men också hoppas på att jag just denna termin ska lyckas bidra till ett större antal läsande, källkritiska och uthålliga medmänniskor som bryr sig om varandra.

/E.