Nytt år - nya möjligheter

 Jullov. Mitt sista.

Känns som när man gick i skolan? Nej, jag hade aldrig den känslan, kanske visste jag att det skulle bli fler skolor under livet redan som tonåring. 

Det finns nog några i min omgivning som tänker att det måste vara skönt med jullov och sommarlov och sånt. Bra jobb, läraryrket. Men i dagsläget kan jag säga att tröttheten är så stor när det där lovet kommer att man inte har så stor glädje av det förrän det är dags att jobba igen. Jag talar som en åldring, tycker du kanske, man har ju rätt och lätt att bli trött vid den här åldern (= pensionsåldern). Det stämmer inte. I allt för många fall tycker jag det är tvärtom. Mina yngre kollegor, till och med mina yngsta kollegor som just lämnat universitetet efter att spikrakt ha gått mot en drömutbildning utan andra arbetslivserfarenheter tycker det är till och med jobbigare än jag. Det ger mig ett visst perspektiv på det hela och dessutom på  min trötthet. Jag har inte jobbat i hela mitt liv i skolan, bara tjugo år, men jag har definitivt sett hur yrkets förutsättningar förändrats under den tiden. Trots det skulle jag inte ha gjort något annat val när jag bestämde mig för att arbeta med ungdomar. 

Jag brukar tänka mig för när jag säger att det var bättre förr, för det är verkligen ingen allenarådande eller vetenskaplig sanning. Men det finns ändå  saker som visst var bättre förr. Till exempel var det ett något högre antal elever i klassen som trodde att läraren hade kunskaper som man borde ta del av för att kunna använda senare. Skolan är inte så viktig längre som lärplattform. Allt går ju ändå att googla. Eller..?

Inför varje terminsstart ställer jag mig frågorna:

Hur ska jag övertyga en grupp unga människor att det är viktigt att kunna och orka läsa längre texter?

Hur ska jag övertyga samma grupp att vara källkritiska?

Hur ska jag övertyga gruppen att uthållighet är källan till att klara sig rätt bra i de flesta sammanhang?

Hur ska jag förmedla att det är ok att ha tyst och tråkigt ibland? 

Jaja, ständigt dessa frågor. För övrigt ska jag som vanligt säga att det ska bli skönt med vardag igen, om man nu kan kalla detta tillstånd vi lever i för vardag. Men för oss i grundskolan har det varit just som vanligt. Den som lever får se hur det blir nu. Jag kommer i alla fall att fortsätta fundera över ovan nämnda frågor som vanligt. 

Vi dristade oss till att ge eleverna en läsutmaning under julen. Inte läxa men ändå. Läs så mycket du kan, typ. Och så skickade vi med en bingobricka med olika situationer då man läst en lite längre stund. Det var vanskligt att dela ut sista dagen då alla bara tittade på klockan och ville ha lov. Men vi som är gamla bokrävar stod på oss. Underligt nog kom inga hurrarop över vår genialiska idé (ironi, det är fult men skönt ibland) men däremot ett antal frågor:

- Räcker det om man läser fem minuter?

- Går det bra om man läser ett knäckrecept?

- Ifall jag ser en film med svensk text..?

Eller mer indignerade utrop:

- LÄSA över LOVET?!  Det är ju LOV! Då ska man inte behöva läsa.

- Ja, jag läser då bara när nån tvingar mig. 

Jag förvånades inte över dessa utbrott, faktiskt. Men det är ju också så att i en del fall finns det inte i ungens värld någon som helst vinning med detta. Sedan länge tillbaka. Det är den som säger:

- Läsa vaddå? Hos oss finns inte en bokjävel...

Det är klart, i dessa dagar kanske man inte har nån bokhylla, direkt. Till och med några av mina närmsta vänner har slängt ut böckerna och berättar att sånt lånas på biblan, där passar de bättre att stå och samla damm än i hemmets ( dammfria?) vrå. Andra lyssnar bara på böcker och tycker det är toppen. Då kan man göra annat samtidigt. Jodå. Så kan det vara. Men det är inte heller där ungarna saknar en "bokjävel".

Ja, det är tankar som surrar i huvudet just nu. Plus att göra en årskrönika med bilder från detta konstiga år. Utan att gräva allt för djupt i det som gnager i huvudet hela tiden: sjukdom, kris, elände. 

Tacksam ( för att det är vardag) ska jag återgår till skolkorridorerna och trängas som vanligt med ungar som till största del är glada över att återse sina kompisar och hemliga kärlekar. Men också hoppas på att jag just denna termin ska lyckas bidra till ett större antal läsande, källkritiska och uthålliga medmänniskor som bryr sig om varandra.

/E.