Det här ritandet och målandet.

 Just nu är det liksom provtid för en trött högstadielärare. Eller prövotid, kanske man ska säga, för det är en prövning (utan corona också) att nå vårmånaderna. Eleverna är som en flock vildhästar och vi personal samlar oss för att göra nationella prov även om inte skolverket begär det i pandemitid. Men vi, vi får bara sån ohämmad lust att göra som vi alltid gjort: P R O O O V, suckar vi bara vällustigt och anordnar situationer där vi svettas med genomförandet och sen efterarbetet och eleverna svettas även de med genomförandet och sen inför resultaten som vi sliter med att bedöma bland allt annat som vi ska bedöma i provtider. Eller just ja, prövotider.

När fan ska man rita? Mitt huvud är fullt av bilder och tankar och färgstämningar och det brukar gå att klämma in. Bara för att det är en sån återhämtning. Återhämtning, det är inne, det. Och mitt sätt är inte bara att vara i skogen, det är att sitta vid ritbordet. Ja, det är ett vanligt skrivbord fullt med pennor, men jag kallar det ritbord. Jag ser ändå en ljusning nu då jag ska förvandlas till deltidspensionär och få mer tid till allt jag har inom mig som ska komma ut genom en penna. 

När jag var liten hade vi inte bara böcker att förlusta oss med, mamma satte även ritblocket och kritorna i nävarna på oss. Jag ritade hellre än bra. Men i 6-7årsåldern lekte jag mycket med Christina som var 8 år och en baddare på teckning. Hon var så pass driven att det var rent orättvist. Jag älskade att rita med henne, för då kunde jag glatt härma henne och förstå hur man ritade en naken dam med rätt schyssta proportioner. Hon var snäll och generös med tipsen.  Ritblocket hade jag med överallt och en teckning var alltid en uppskattad present av de vuxna i familjen. 

Som vanligt är minnet av dofter något som påverkar mig mycket. Jag kan när som helst minnas hur en nyöppnad ask oljekritor eller en välanvänd vattenfärgslåda luktade. Och luktar, för all del. I min skrivbordslåda har jag en gammal ask oljepasteller bara för att ta fram och lukta i när behov uppstår.  Vattenfärgerna heter akvareller nu när jag blivit vuxen, men de luktar nästa lika gott och står framme jämt. Jag har ett sjukt behov av att samla pennor, kritor och annat ritmaterial, vare sig jag använder allt eller inte. Det ingår i ritandet och målandet - tro det eller ej. 

Vad ska jag göra med alla bilder då? Ja, mina favvisar har jag på väggen. Annars har jag de flesta i  en pärm i väntan på någon form av happening. Någon gång har jag gjort något ryck - det vill säga lagt ut bilder på Printler, vilket faktiskt leder till en del försäljning. Men att marknadsföra sig, nä, jag är urkass på sånt. Kanske är det det som ska hända när jag får mer tid vid ritbordet? 

Nåväl, faktiskt har jag ju ett instagramkonto där det jag är nöjd med finns. Det har faktiskt lett till en del intressanta förfrågningar helt utan att jag gjort större väsen av mig. Så nu tror jag att jag får lite nystart igen. Det är sådant som behövs. Men det kommer inte av sig självt, jag vet det, vill man nåt får man kämpa. Men jag kämpar som sagt vidare just nu i lärarnas prövotid och längtar hett till ritbordet. Snart!

Bilder för minnet - så här hade vi det.

Bilder som bara är gjorda för något rann ur pennan.

Alla mina älskade träd - en källa till fantasi och drömmar.

Troligen klass 4. Favoritmotiv då som nu.

Specialbeställning

Fyllde ut ett A3-papper med blommor runt en tomte. Häpp.

Skiss till en beställning. Jag kan inte låta bli att tänka på vilka som bor under blommorna...

Beställningsarbete

Provar nytt papper inköpt i makalös affär i Malmö. Där fanns det grejer!

Ibland får stenarna jag samlar på make up.

/E.

Då blev jag tretton igen

I eftermiddags, efter att ha diskat undan allt, städat köket och förberett veckan, skulle jag ta ett glas vatten och blev fast där vid diskbänken. Det var så tyst, som om stan sov, och som om allt förvandlats till en ljum sommarkväll. Då kändes det plötsligt som om jag var 13-14, ungefär. Det var så tydligt att jag inte vågade röra mig under några sekunder, liksom för att se vad som hände. Ifall tiden verkligen på riktigt vreds tillbaka. Den typen av flashbacks som kommer utan förvarning, men som innehåller både lukt, smak och ljud. Det kanske var vårljuset, det där första sneda solljuset som man undermedvetet läser av som en klocka: nu är det snart försommar. 

Det är något med både ljuset och tystnaden som jag minns. Det var så tyst ibland i mitt barndomshem, på sommarkvällarna när middagen var äten, disken avklarad och det var bara nattvilan som återstod. Men inte riktigt natt, ändå, för solen lyckades smita in i köket några sista strålar från väst innan det var läggdags. I den där tystnaden satt ofta mamma vid köksbordet, långsamt masserande händerna med Gahns handbalsam medan hon tittade ut på sommarkvällen med ett drömmande ansiktsuttryck. Av någon skum anledning kände jag då en blandning av obehag och förväntan. Jag har aldrig hittat nån förklaring, men när jag tänker på det får jag samma känsla igen.

Sommarkvällar i ett tyst och varmt trähus där en ständig svag doft av kaffe ligger kvar och där det kluckar lite i diskhon efter sista diskningen. Det enda ljud som hörs. Kan det bli bättre? Men det där obehaget - kanske berodde det på att det kändes som om morsan skulle försvinna ut i sommarkvällen för hon såg ut som om hon var på väg, på något sätt. Förväntan för att en sommarkväll kunde innebära så mycket: vara ute lite till, ta en promenad runt byn, plocka lite styvmorsviol, gå ner till sjön... Ja , ni hör ju själv. Fjorton år, alldeles innan dansperioden började, nöjena var enkla. Trots det gjorde de intryck på mig som sitter i än. 

Ja, morsan försvann aldrig, så klart. Hon kunde i bästa fall ta en promenad och bad oftast mig följa med. Vi lämnade det tysta huset och gick Såårundan, vår favoritsträcka. Först gamla vägen långt bort mot vägskälet, sen tillbaka längs "nyvejn" eller E75an med Åreskutan för ögonen, en sidensvart Indalsälv och gröna ängar och massor av kossor och får. Höfläkten hos bonden surrade och då visste man det var sommar på riktigt. 

- Ooooh, nu är det för ljuvligt, suckade alltid morsan, och så påminde hon om att man aldrig kunde se sig mätt på Åreskutan och att sjön var vacker och att man inte borde sova bort sommarnatten. 

Konstigt att detta bara dök upp, men ögonblicket var så starkt att jag för någon sekund undrade om jag skulle slå mamma en signal och höra hur kvällen hemma var. Ja, nu är det ju mer än 25 år sen morsan fanns kvar i barndomshemmet. Lilla mamma sitter på en plats hon aldrig velat vara på: ett äldreboende med en rullator i hallen. Hon har tappat tiden och det som var viktigast för henne: barn och barnbarn. Men faktiskt, sist jag hälsade på henne, vände hon huvudet mot eftermiddagssolen som anades bland tegelväggarna och suckade över hur vackert det var på himlen. Hon beklagade att hon inte hunnit vara ute nåt ännu den dagen, men att hon skulle ta sig en promenad till kvällen. 

-Få si nu, vart ere du bor nu igen, ere på anner sia lägdan bäre?

Japp, säger jag, det är på andra sidan lägdan. Följ stigen bara, du hittar, säger jag, för det har jag lärt mig att säga. Jag vet inte riktigt var hon är i sin värld men troligen hemma i sitt första barndomshem några hus från det som hon som sjuåring flyttade till när morfar byggde eget. Ja, ja, det är en annan historia. Men som sagt, när solen plötsligt smiter in från "sommarhållet" händer det något - kanske är det inte obehag blandat med förväntan, det kanske bara var och är vemod? 

Nå, våren är på gång, jag har gått på skaren idag och jag har druckit kaffe i skogen. Lyckligt!

/E.

Försommarkväll, säkert före eller efter Såårundan.