Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Det här ritandet och målandet.

tisdag 20 april 2021

Det här ritandet och målandet.

Just nu är det liksom provtid för en trött högstadielärare. Eller prövotid, kanske man ska säga, för det är en prövning (utan corona också) att nå vårmånaderna. Eleverna är som en flock vildhästar och vi personal samlar oss för att göra nationella prov även om inte skolverket begär det i pandemitid. Men vi, vi får bara sån ohämmad lust att göra som vi alltid gjort: P R O O O V, suckar vi bara vällustigt och anordnar situationer där vi svettas med genomförandet och sen efterarbetet och eleverna svettas även de med genomförandet och sen inför resultaten som vi sliter med att bedöma bland allt annat som vi ska bedöma i provtider. Eller just ja, prövotider.

När fan ska man rita? Mitt huvud är fullt av bilder och tankar och färgstämningar och det brukar gå att klämma in. Bara för att det är en sån återhämtning. Återhämtning, det är inne, det. Och mitt sätt är inte bara att vara i skogen, det är att sitta vid ritbordet. Ja, det är ett vanligt skrivbord fullt med pennor, men jag kallar det ritbord. Jag ser ändå en ljusning nu då jag ska förvandlas till deltidspensionär och få mer tid till allt jag har inom mig som ska komma ut genom en penna.

När jag var liten hade vi inte bara böcker att förlusta oss med, mamma satte även ritblocket och kritorna i nävarna på oss. Jag ritade hellre än bra. Men i 6-7årsåldern lekte jag mycket med Christina som var 8 år och en baddare på teckning. Hon var så pass driven att det var rent orättvist. Jag älskade att rita med henne, för då kunde jag glatt härma henne och förstå hur man ritade en naken dam med rätt schyssta proportioner. Hon var snäll och generös med tipsen. Ritblocket hade jag med överallt och en teckning var alltid en uppskattad present av de vuxna i familjen.

Som vanligt är minnet av dofter något som påverkar mig mycket. Jag kan när som helst minnas hur en nyöppnad ask oljekritor eller en välanvänd vattenfärgslåda luktade. Och luktar, för all del. I min skrivbordslåda har jag en gammal ask oljepasteller bara för att ta fram och lukta i när behov uppstår. Vattenfärgerna heter akvareller nu när jag blivit vuxen, men de luktar nästa lika gott och står framme jämt. Jag har ett sjukt behov av att samla pennor, kritor och annat ritmaterial, vare sig jag använder allt eller inte. Det ingår i ritandet och målandet - tro det eller ej.

Vad ska jag göra med alla bilder då? Ja, mina favvisar har jag på väggen. Annars har jag de flesta i en pärm i väntan på någon form av happening. Någon gång har jag gjort något ryck - det vill säga lagt ut bilder på Printler, vilket faktiskt leder till en del försäljning. Men att marknadsföra sig, nä, jag är urkass på sånt. Kanske är det det som ska hända när jag får mer tid vid ritbordet?

Nåväl, faktiskt har jag ju ett instagramkonto där det jag är nöjd med finns. Det har faktiskt lett till en del intressanta förfrågningar helt utan att jag gjort större väsen av mig. Så nu tror jag att jag får lite nystart igen. Det är sådant som behövs. Men det kommer inte av sig självt, jag vet det, vill man nåt får man kämpa. Men jag kämpar som sagt vidare just nu i lärarnas prövotid och längtar hett till ritbordet. Snart!