I eftermiddags, efter att ha diskat undan allt, städat köket och förberett veckan, skulle jag ta ett glas vatten och blev fast där vid diskbänken. Det var så tyst, som om stan sov, och som om allt förvandlats till en ljum sommarkväll. Då kändes det plötsligt som om jag var 13-14, ungefär. Det var så tydligt att jag inte vågade röra mig under några sekunder, liksom för att se vad som hände. Ifall tiden verkligen på riktigt vreds tillbaka. Den typen av flashbacks som kommer utan förvarning, men som innehåller både lukt, smak och ljud. Det kanske var vårljuset, det där första sneda solljuset som man undermedvetet läser av som en klocka: nu är det snart försommar.
Det är något med både ljuset och tystnaden som jag minns. Det var så tyst ibland i mitt barndomshem, på sommarkvällarna när middagen var äten, disken avklarad och det var bara nattvilan som återstod. Men inte riktigt natt, ändå, för solen lyckades smita in i köket några sista strålar från väst innan det var läggdags. I den där tystnaden satt ofta mamma vid köksbordet, långsamt masserande händerna med Gahns handbalsam medan hon tittade ut på sommarkvällen med ett drömmande ansiktsuttryck. Av någon skum anledning kände jag då en blandning av obehag och förväntan. Jag har aldrig hittat nån förklaring, men när jag tänker på det får jag samma känsla igen.
Sommarkvällar i ett tyst och varmt trähus där en ständig svag doft av kaffe ligger kvar och där det kluckar lite i diskhon efter sista diskningen. Det enda ljud som hörs. Kan det bli bättre? Men det där obehaget - kanske berodde det på att det kändes som om morsan skulle försvinna ut i sommarkvällen för hon såg ut som om hon var på väg, på något sätt. Förväntan för att en sommarkväll kunde innebära så mycket: vara ute lite till, ta en promenad runt byn, plocka lite styvmorsviol, gå ner till sjön... Ja , ni hör ju själv. Fjorton år, alldeles innan dansperioden började, nöjena var enkla. Trots det gjorde de intryck på mig som sitter i än.
Ja, morsan försvann aldrig, så klart. Hon kunde i bästa fall ta en promenad och bad oftast mig följa med. Vi lämnade det tysta huset och gick Såårundan, vår favoritsträcka. Först gamla vägen långt bort mot vägskälet, sen tillbaka längs "nyvejn" eller E75an med Åreskutan för ögonen, en sidensvart Indalsälv och gröna ängar och massor av kossor och får. Höfläkten hos bonden surrade och då visste man det var sommar på riktigt.
- Ooooh, nu är det för ljuvligt, suckade alltid morsan, och så påminde hon om att man aldrig kunde se sig mätt på Åreskutan och att sjön var vacker och att man inte borde sova bort sommarnatten.
Konstigt att detta bara dök upp, men ögonblicket var så starkt att jag för någon sekund undrade om jag skulle slå mamma en signal och höra hur kvällen hemma var. Ja, nu är det ju mer än 25 år sen morsan fanns kvar i barndomshemmet. Lilla mamma sitter på en plats hon aldrig velat vara på: ett äldreboende med en rullator i hallen. Hon har tappat tiden och det som var viktigast för henne: barn och barnbarn. Men faktiskt, sist jag hälsade på henne, vände hon huvudet mot eftermiddagssolen som anades bland tegelväggarna och suckade över hur vackert det var på himlen. Hon beklagade att hon inte hunnit vara ute nåt ännu den dagen, men att hon skulle ta sig en promenad till kvällen.
-Få si nu, vart ere du bor nu igen, ere på anner sia lägdan bäre?
Japp, säger jag, det är på andra sidan lägdan. Följ stigen bara, du hittar, säger jag, för det har jag lärt mig att säga. Jag vet inte riktigt var hon är i sin värld men troligen hemma i sitt första barndomshem några hus från det som hon som sjuåring flyttade till när morfar byggde eget. Ja, ja, det är en annan historia. Men som sagt, när solen plötsligt smiter in från "sommarhållet" händer det något - kanske är det inte obehag blandat med förväntan, det kanske bara var och är vemod?
Nå, våren är på gång, jag har gått på skaren idag och jag har druckit kaffe i skogen. Lyckligt!
/E.
 |
| Försommarkväll, säkert före eller efter Såårundan. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar