Vad lovet gick ut på

Jag kom att tänka på en gång mina småkillar promenerade ner till sjön, samma väg som jag gått så många gånger. Ja, jag upptäckte att jag tänkte på det när jag hade doppat penseln i gult och irrat omkring på papperet tills jag såg en skog. Fiberpennor, akvarell som mest och lite akryl och plastiga poscapennar. 

Där emellan kom en hund som skulle passas ett dygn. 
Vi är farmor och farfar åt en kille i Malmö. Men mormor och morfar åt en hårigare variant som bor granne. Han är ett år, vild och vacker och alldeles odräglig ibland och lika gosig. Han är rätt stor, liksom. Om man ligger och sover, som maken gjorde medan jag som är morgonpigg glatt gick ut med doggen, och den nyrastade och leriga  hunden galopperar raka spåret in i sovrummet med en tjurrusning upp i sängen, några jämfotahopp på den stackars sovande och sedan hundra knyck runt köket så parketten fått fartränder, då är allt vad husdjur heter billiga! Familjeprinsessan kom och hämtade sin kelgris och vi återgick till hundannonserna för att skaffa en egen. Som INTE galopperar in i sovrummet i hundra knyck utan snällt väntar på mig. Jämt. Överallt. 

Ja, vi har tittat på hund, det lutar åt svensk-dansk gårdshund. Känns helt rätt.

Det här var dagen då jag ständigt doppade penseln i kaffet. Kanske det påverkat färgtonerna?

Tjugotre färgskisser senare bestämde jag mig för att göra en tavla och se var jag hamnade. (Kaffetavlan) Jag vet inte varför, men efter några björkar hamnade jag i en skogsbacke bakom barndomshemmet. Det kom ett stråk av vinterlukt från fjällvärlden till mig samtidigt. Skumt. Jag kom att tänka på plåttefat nedför en sluttning bakom huset, taggtrådsstängsel för sommarkossor och en torrgran. Varm choklad och limpmacka. Ja, det var det, det. 

Nu är man på jobbet igen. Som om inget hänt. Penseln har torkat, hundhåren uppsopade och skrivbordet fullt av orättade prov.

/E