Rapport från livet den 11 mars

 Jag har sportlov.

Tre år i rad har det inneburit resa till vårväder. Det här året resa i mitt inre.

Jag är ofrivilligt avskuren från att direkt åka till närmsta vän och röja runt på roligheter, kan inte heller planera för middagsgäster, gå på damlunch på stan eller eventuell dagsresa till havet i öst eller väst. Sådant som brukar stå högt på listan för ledighet på hemmaplan. Förr i tiden skrevs omdömen om elever varenda dag på lovet, innan andra system tog över och förenklade processen. Nu är jag i det närmsta "järalaus" vilket jag faktiskt också sett fram emot som ett experiment.

Vad ska du göra? undrade maken när han åkte på jobbet i måndagsmorse.

Jag ska rita, måla, sy och kanske städa pannrummet, sa jag.

Städa pannrum? Skit i det nu när du kan ägna dig bara åt det du gillar, sa han.

Nä, jag måste ha nåt andningshål och TÄNKA också, sa jag, vad jag nu menade med det. Antagligen det där gamla att man ska "göra nytta också" mellan varven. Men efter litet eftertanke tror jag egentligen att jag menade nåt helt annat. Just det där att tänka hör inte hit, det handlar mer om att jag blir så uppslukad av det jag gör och jag hamnar i ett meditativt tillstånd och ibland måste jag bryta för att greppa verkligheten. Det går inte att förklara, jag känner att jag är ute på hal is nu. Men det är något jag alltid känt, jag kan kanske jämföra med en känsla jag upplevde som barn. Det var den där julaftonen. Alla hade fått sina julklappar, säkert hade vi barn fått det vi önskat och mer därtill och stämningen var så där magisk som den var när man bodde i ett gott hem med snälla människor. Magen full av must och skinka och bordet fullt av kakor och godis. Prassel av papper och mumlande nämen ooh, och tusen tack. Det var då jag smet ner i pannrummet för att se om allt var som vanligt. Höra oljepannan och känna lukten av damm och gamla skomakargrejer sen morfars tid. Det kändes konstigt att allt var som vanligt där fast det var årets höjdardag, men också skönt att liksom bada hjärnan i vardagsintryck mitt i all fest.

Kanske är det ingen bra jämförelse, men ändå. Mitt i allt det roliga som liksom helt slukar mig måste jag ta mig loss och se om min vardag finns kvar. Jag uppskattar den och har alltid gjort, mer eller mindre förstås i perioder. 

Blev bara lite filosofisk på morgonkvisten då jag villrådigt stod i dörren till mitt rum och tittade på röran: två halvsydda dockor, en flintis, en med hippiefrilla, avklippt sparkdräkt, saxar och garndammtussar, mormors knapplåda, vattenfärger och penslar och pennor överallt, verkligen överallt, och foton och dagböcker och urklipp i en enda röra som inspirationsmaterial och under detta min dator och fem skriv-och ritböcker som väntar på behandling. Jag kan göra vad jag vill, VAD JAG VILL, sa jag till mig själv och kände på det en stund. Tänkte på den stundande pensionstiden. Hur är det då? Vi kan ju inte bara resa hela tiden. Med tanke på kassan blir det nog inte så mycket resande. Vi brukar se oss i rundturen Lofoten, Bergen, Skagen, Skåne, Öland, Östersund, Lofoten, Bergen.... Men all annan tid, är det då jag alltid ska få tid att göra VAD JAG VILL? Detta andrum jag längtar efter hela tiden, varje ledig minut.

Så under en vecka snart har jag haft tid för bara mig. I början av veckan kastade jag mig över ritblocken, städade fram gamla bilder, gjorde klart andra, provade om vattenfärg var roligare än tusch, gick tillbaka till tusch, blandade sen båda. Lyssnade på ljudböcker som färgat mina bilder i vartenda penn- och penseldrag. Blandat med P1. Klippte till dockkläder, sydde hår och ögon på dockor, färdigställde bokmanus, fyllde skissböcker med halvfärdiga bilder. Nu sitter jag här och funderar över vad jag håller på med. Märkligt. Rastlösheten som jag alltid haft inom mig kommer krypande igen. Till vardags får den utlopp för allehanda händelser, även oförutsedda, då jag har det jobb jag har. Nu, under pestens tid, trycker jag undan den med våld. 

Jag inser att jag inte är en person som kan sitta ner och grotta ner mig i det jag längtar efter varenda dag: rita och måla. Jag måste ha ett andrum från andrummet, se vardagen, t ex stryka eller städa pannrummet, för att fungera. Eller jobba. Det är det som eldar under min inspiration, mina ideer och min lust att göra. Bara att inse - drömmen om att ständigt få ägna sin tid åt ritblock och pennor är inte all den fullständiga lyckan. Det är att lyssna på och gilla min rastlöshet. Skönt. Check på den. 

Jag delade tanken med min livskamrat här om dagen. 

Jag inser att jag mår som allra bäst då vi är på väg, sa jag till honom. På väg.

Han fattar vad jag pratar om, det gör han ju alltid. Han känner mig irriterande nog bättre än jag själv gör ibland. Det finns dagar då jag sagt att vi ska sälja allt och flytta in i husbilen och bara dra runt när vi blir gamlingar. Nej, säger han då. Och skulle han säga ja skulle jag nog bli rädd. Inte vill jag stå utan hus och trädgård jag som vill nosa på vardagen lite då och då. Men tanken på att dra runt till nya platser vid lust och behov tilltalar mig. Jag nöjer mig vid tanken. Så länge vi har råd med drivmedel är vi ju nästan i den situationen ändå. 

Nu är frågan den om jag ska lägga det här inlägget till mina inlägg eller arkivera det. Vad handlade det om? (Nejdå, jag har inte käkat nån svamp eller så i min ensamhet, jag bara tänker högt, som det så populärt heter.)

1. Jag är ensam en hel vecka med alla mina penslar - gör vad jag vill.

2. Det är inte så fantastiskt som jag tänkt.

3. Jag behöver gråvardag för att fungera.

4. Jag är rastlös och mår bra av att vara på väg.

Jag tänkte ifall du undrar vad jag sysslar med just nu eftersom jag inte skriver nåt. Ja, det händer väl för lite. Det är då jag funderar över livet. Och vem man är och blev, så jag kan förmedla mina tankar om att ta vara på livet. 

Nästa gång, snart, ska jag skriva om en bild eller två som jag gjort. 

/E

Som jag helst vill se mig själv - glad och till freds framför alla mina prylar i mitt ritrum med gardiner från gårdfarihandlarn och anslagstavlan med foton på minnen från Såårevyn och älskade ungar och dikt av mormor och idolbild på Hep Stars. Drömläget.

Det är som så att jag ofta doppar penseln i kaffekoppen men hittills har jag inte allt för ofta druckit av färgvattnet, vilket en del kanske kan tro efter detta svammel.

De könlösa. Väntar på mysdräkter.