Oppå graven

 När man var liten, eller inte så jätteliten men lagom, var det inte mycket som behövdes för att man skulle livas upp. Det kunde t ex vara att åka ”oppågraven” i Åre. Herregud, du hör ju, liva upp kvällen med ett gravbesök. Mer behövdes inte, alltså. Men saker skulle hända - allt gillades.

Ärligen var det väl så att ”gravturen” kunde i bästa fall även innebära besök på kiosken och en Starlet eller   Mitt livs novell och kanske en glass. Men också att åka en liten biltur var välkommet, trots den futtiga halvmilen. Morsan skötte graven med omsorg, min mormor och morfar skulle alltid ha fräscha blomster i hår, ogräsfritt, lyktor och ljus och och allt vad det var.  När mamman flyttade till Östersund, sent om sider, fick andra familjemedlemmar ta över de mer glesa gravbesöken. Men blommor och lyktor skulle det vara. I dagsläget försöker jag leva upp till mammas kvalité på gravvård men lyckas nog inte helt. Ändå får jag en sällsam känsla varje gång jag besöker Åre kyrkogård, vilket jag nyligen gjorde i sann allhelgonaanda.

Jag struttar runt där bland minnesstenarna över min barndoms alla snälla tanter och farbröder. Min mormor och morfar var naturligtvis också snällast i världen och jag har gräsliga minnen från morfars död, eftersom jag minns hur han liksom föll ihop i sin TVfåtölj och sen hur förtvivlad mamma var. Jag minns också mormors död, hur jag hade gruvat mig i förväg för att hon skulle dö, vilket jag insåg att hon nog snart skulle göra då jag var i tidiga tonåren. Mormor, hon var ju Huset och Hemmet. Ja, morsan fanns ju där, men hur tomt skulle det inte bli ifall mormor försvann? Det var väl hon som var chef? Tänkte jag.

Jag tänkte extra mycket på mormor här om dagen. I skolan där jag jobbar försöker man minimera matsvinnet genom att helt enkelt inte ha något utrymme för att slänga kompost, mer än möjligen en halv potatis. Helt rätt. Eller så kan man göra som mormor, hon som alltså var chef i barndomshemmet enligt min fasta övertygelse, hon kunde ta en åt sidan ibland och fostra en lite extra utom morsans hörhåll.

Mormor, hon berättade en hiskelig historia om en flicka som inte ville äta upp sitt bröd. Flickan hade slängt sin brödbit och stampat på den för att den inte skulle märkas så väl. Det hade straffat sig omedelbart. Flickan blev nämligen uppslukad av marken där hon stampade.

Skräckslagen lyssnade jag och rannsakade mig själv noggrant ifall jag hade råkat tappa en liten brödbit nånstans när jag nån gång gått ut med en tunnbrödstut i handen och gud förbjude kanske skulle jag råka trampa på nån kvarglömd smula. Våndan över att bli  slukad av marken varade något år. En gång minns jag att jag frågade mormor var detta hemska hade skett, eftersom det inte var någon annan som pratade om det.

- Under Anaris, svarade mormor mystiskt, efter en halv minuts eftertanke.

Då fick Anarismassivet en ny innebörd i mitt unga liv och jag var glad att det inte syntes hemifrån stugan. Vem fasen ville dit? Aldrig jag, i alla fall. Jag kan också tala om att det var med stor försiktighet jag deltog i elvafikat utomhus på somrarna.  Ifall nån bullbit skulle råka slinka ur greppet…

Mormor kunde ramsor och hemliga språk, hon hade pratat med en döing i telefon och hon berättade att när man drömde om svarta hästar skulle någon granne dö.  När hon inte berättade sjöng hon. Särskilt minns jag den om en liten flicka som tvingades dricka brännvin ur en kopp så att hon dog. Den satt, den. Särskilt tänkte jag på den visan när vi hade magsjuka och brännvinsflaskan kom fram. Det var en hiskelig sörja med malört i botten och en brunaktig vätska ovanpå. En stor matsked så spydde man inte. 

Ärligt talat minns jag bara att man spydde. Särskilt sen malörten kom fram.

Jag saknar mormor. Hon var fantastisk. Sydde alla mina examensklänningar, gjorde julgodis så man grät av lycka och kokade en härlig sursöt sås till korven, recept direkt från ”Amirka”. Luktade vitlök och medicin, hade ständig värk men orkade ändå linka upp för trappan för att stoppa om oss när mamma någon enstaka gång åkt på dans. Hon sjöng inte bara skillingtryck om ensamma, sjuka barn utan också ”I låga ryttartorpet…” som inte var så hemsk. Hon satt kvar tills vi somnade efter att ha försäkrat oss om att mamma skulle komma hem sen hon dansat klart. Det var mest jag som oroade mig. Och så talade hon ofta om att hon älskade oss ungar över allt annat.

Ja, det var mormor, det. En liten blomma på graven är hon allt värd, så även morfar, så klart. Han hade gärna kunnat få leva lite längre, han skulle ha varit en motvikt när jag våndades över tappat bröd, jordslukningar och brännvin. 

Här vilar mormor och morfar. Och ja, jag vet att stenen ska skuras. Sånt man gör till våren? Är det såpa och skurborste? Så att de ska känna sig som hemma när såpvattnet doftar och rinner ner i deras huvuden?

Ja, det återstår att se.

Här är mormor och jag i vår trädgård. Antagligen på den tiden det inte fanns några sorger och bekymmer, annat än möjligen ifall man trampat på en brödbit. Men hallå, som ungarna säger, jag har inte kastat bort bröd som jag inte velat ha. I alla fall inte när jag var liten… om man trampat på den då, och det var ett misstag, hade man då också blivit slukad? 

Tyvärr får jag inte veta det. Men jag älskade i alla fall mormor. Det gjorde jag.

/E.