My baby grew up

 ... in a kolsvårt PV sport.

Den har ni väl hört?

Jag var på konsert för några dagar sen. Äntligen Hep Stars, Ola & Janglers och Shanes. Den som väntar på nåt gott... Jag har väntat sen -66. Skam den som ger sig.

Helt plötsligt satt jag i en fullsatt teatersalong på tredje raden och skulle få se min barndoms idoler lajv. Jesses! Andakt, förväntan och massor av flashbacks där jag såg mig själv sittande vid fönstret på vårt rum, utsikt över grannhuset och Tio i topp skrålande på morsans transistor. Penna och spiralblock i högsta hugg för att skriva upp resultatet. Kommer Hep Stars att toppa listan med "Sunny Girl"? Varför ligger inte "Lets Dance" med Ola & Janglers bättre till? Ja, det var mycket jag funderade över, men viktigast var att lista resultaten. Jag önskar faktiskt att jag hade kvar nåt block.

En gång var det nära att jag såg Shanes på riktigt. Vi var i Boden på semester och det var festival i Björknäsparken som vi fick gå en sväng på. Jag hade hört att Shanes skulle spela där, sent, så det var nog inte tänkbart för en elvaåring att vara med på. Jag drömde om Lennart Grahn och trodde (eller låtsades så mycket att jag trodde) att jag råkade stöta på honom och han pratade med mig. Vad han sa minns jag inte men jag var övertygad om att nu kunde allt hända - JAG hade pratat med Lennart Grahn i Shanes! I Boden - platsen där solen aldrig ler? Nog log den alltid - ända upp till öronen.

Jaha. Lite nostalgi. Hur det nu varit genom tiderna så har jag aldrig lyckats se mina barndomsidoler, popbanden som var så viktiga. Svenne var viktigast och jag hade en elefantbild på garderobsdörren. Svenne i nån sorts kaftan och sin eviga polotröja hållande i en tecknad krona som krönt popkung, som jag minns det. Klart man ville se honom i verkligheten nån gång. 

Men tiden har liksom bara gått och Bildjournalen, 60-talets viktigaste källa till det som var värt att veta om pop- och filmvärlden, levererade plötsligt en dag med stora, feta bokstäver att popen nu skulle dö ut i Sverige. Alla band var på väg att lösas upp och allt hopp var ute för folkparkerna och mänskligheten. Det var -68, ungefär samtidigt som jag tappade förmågan att leka och låtsas. Alla band försvann eller löstes upp och återuppstod i någon ny, märklig konstellation som inte stämde in i popbubblan och ingenting var längre som förut.

Sen dess har jag tänkt att någon gång i livet borde jag i alla fall få chansen att se resterna av min popperiod i verkligheten. Och som sagt, för några dar sen hände det. Jag köpte två biljetter och ringde dottern. 

"Du ska få gå på konsert. Jag bjuder på biljetten. Och jag bjuder på middag innan."

Ungefär så gick det till. Dottern sa okej. Hon råkade vara ledig och som alltid glad och snäll och tillmötesgående. Undrade lite försynt vad hon skulle gå på.

"Opera. Mästersångarna av Wagner. Lite tung, men sånt man får stå ut med en fredagkväll".

Två sekunders paus, sen sa hon ok igen och undrade vad hon skulle få att äta.

Vi hade en mycket trevlig kväll. Över bibimbapen på Sammurai berättade jag i en timme om idoler, 60-tal, långhåriga killar, viktiga poplåtar och tioitopplistor på spiralblock. Dottern lyssnade vänligt och tålmodigt och suckade att det blir nog kul. Och kul blev det nog först för henne då Clabbe klev upp på scenen och hon sa att "den där gubben ser ju ut som han i Idoljuryn". 

Det var ju "bara" tre äldre herrar, Lennart, Clabbe och Svenne, som representerade sina band och sitt 60-tal. Men det var mer än nog för mig. Det var mycket bra musik, det är klart. Många fler minnen och stämningar passerade genom både mig och publiken, som för övrigt landade på 60 plus, med få undantag. Dottern skymtade en klasskamrat sen högstadiet i ett hörn. 

Som sagt - en trevlig kväll. Bra musik. Clabbe såg till att hålla tempot på scenen och Lennart hade faktiskt sångröst kvar han med. Publiken skrålade med (jo, pensionärer kan skråla, verkligen!)  i "Cadillac" och "Chris-Craft No.9" och när hela tillställningen avslutades med "I natt jag drömde..." stod alla upp och sjöng för full hals och det är ju en låt som alltid känns lika angelägen att sjunga. 

Jag undviker att säga nåt om Svenne. Det mest diplomatiska jag kan dra till med är väl att ibland är det bättre att minnas sina rosa drömmar och idolerna kanske ska hålla sig hemma... typ. Men ändå, kvällen var värd biljetten och känslan av att ha sett något jag tänkt se, om än inte i den fason jag drömt om, var på något sätt mättad. Och vi två kärringar på vift - bäst! 

Nästa uppdatering kommer inom kort. Det är ju snart jul. Vet ni hur viktigt det är med hyacinter?

/E.