Snart jul enligt almanackan. Tomtar hos morsan. Saknar lukten av papper och sågspån.

 Någon som använder ordet almanacka nu för tiden? Jag gör det i alla fall. Det är sen gammalt. Det verkar vara mer poppis att säga kalender. Men nej, jag kör envist med almanacka.

Jag har vänt blad sen ett par veckor tillbaka och ser nu en glad liten Finn med gullig mössa i vagnen, på åktur i Folkets park i Malmö. Lite konstsnö är sprejad på buskarna. Så det ska se juligt ut. Men fotot i almanackan är fint och fyller sin funktion: farfar och farmor lyfter blicken från mikron varje gång vi värmer en kopp eller en tallrik och ser en leende prins. Då blir inte bara koppen varm.

Jag har långsamt börjat fatta att det blir jul snart. Terminen (ja, jag räknar tiden i terminer och lov) har gått extra fort sedan jag blev deltidspensionär. Jag är på jobbet tre dagar i veckan och gullar med hunden de andra dagarna. Och ja, just det ja, planerar lite slött julkakor och julbord. 

Jag tänker på jularna när jag var en unge. När luciadagen var inne och alla luciafester avklarade var det så man eventuellt kunde vädra julen. Det jag direkt kommer att tänka på är dofter. Jag kan alltid frammana minnet av hur det luktade när man klev in vårt hus. När det närmade sig jul luktade det hyacint, kakbak och hade man tur - mormor Esters chokladgodis. Närmare jul, ett par dagar innan luktade det ännu mer hyacint, skinka och alldeles säkert chokladgodis. Och kvällen innan julafton luktade det bonvax, grankåda, sågspån och papper. 

Papper, den lukten är lika speciell som hyacinterna för mig. Det luktade faktiskt något särskilt av kartongerna som togs ner från vinden ("tredjevinn" - ett paradis med spåntäckt golv, spindlar och spöken) i ett lätt moln av sågspån. Kulor och pynt packades upp och det luktade just papper när man borstat bort lite sågspån från lådorna och knutit upp papperssnörena.  Allt var nogsamt paketerat i tidningspapper, silkespapper, kartonger och askar och så mammas julanteckningar som låg i någon låda. Sen ska vi inte glömma att vi även slog in alla julklappar i finaste julpapper som luktade lyx.

Idag packade jag upp jullådorna, stack ner näsan djupt ner och kunde förnimma något av jullukt. Kanske för att vi har tryckt in lådorna i en garderob i stugan i Solberg. Det har läkt lite sågspån på golvet där det har jag nog sett. Tomtarna kom fram och på plats och jag tryckte med våld undan den där smygande lilla tanken att det här var ju bara kul när ungarna var små. Naturligtvis vill jag aldrig vara utan tomtar, gran, smällkarameller i dörröppningen och revbensspjäll och skinka och Jansson och långkål, och....

Jag gick till mamma efter att tomtarna var på plats. Hennes tomtar måste också fram. Hon borde även ha en gran som är mycket större och massor av pynt så hon nästan inte tar sig fram. Jag vet inte riktigt varför jag tänker det. Hon har inte koll, längre. Kanske är det det. Att mamma inte vet om att det är jul och att jag accepterat detta till slut. Ju juligare det blir runt henne ju mer kanske hon känner av stämningen som hon månade om när hon var sig själv och när vi var ungar och när vi kom med barnbarn.

Stårsa fick följa med till mamma. Det brukar vara medicin för alla åkommor - hundplåster.  Jag satte på kaffevatten, dukade upp saffransbullar och saffranskakor och skumtomtar. Mamma suckade och sa att jag skulle sätta mig fem minuter. Det säger hon alltid. Jag ska bara... sa jag och tog fram tomtelådan. Luktade diskret i den, men kände inget speciellt. Öppnade en annan låda med gamla julgranskulor som är heliga. (Det var dom redan när vi var små: "n'dänn kula hadd n'morfar") och si där - det luktade jul!

- Sätt dig. Fem minuter kan int va för mycke! sa mamma strängt.

Pricken över iet var hyacinten jag hade med. Ingen jul utan hyacinter! Helst blå. Jag reste mig igen och flyttade blomman till soffbordet för att ha doften under näsan.

-Minns du hyacinten jag alltid fick i namnsdagspresent på julaftnarna? sa jag fast jag vet att hon inte minns.

- Sitt! röt mamma för säkerhets skull innan jag fick veta att hon minsann minns hyacinterna. Stårsa hoppade upp och ner i soffan, demolerade en tomte, åt en halv kringla som hon hittade under ett skåp, bet mamma i fingret så hon skrek FY elaka katt! och hade sen svansdans en stund som fick morsan att skratta. Trots fingret. Sen sa hon åt Stårsa att sätta sig fem minuter. Också.

Jag pratade på om sågspån, bonvax, jullådor och granar. Satt stilla, drack kaffe, luktade på hyacinten. När Stårsa fick för sig att hon nog kunde hoppa upp på bordet och döda ytterligare en tomte och mamma röt åt mig att sätta mig ytterligare en gång insåg jag att jag skulle gå hem för dagen. En timme är mycket för lilla mor. Och det var länge sen hon kände lukt. Men tomtarna gillar hon och hyacinten är blå och hon ska få en stor gran. 

Nu ska jag sitta i soffan snart med en god bok. Och leta efter julen. Den brukar dyka upp, det gör den. 

Antingen är det ett överfall eller ett försök till kel. 

Innan tomtedemoleringen. Var finns haren?

Leopardkakor till barnbarnet.

/E

 

My baby grew up

 ... in a kolsvårt PV sport.

Den har ni väl hört?

Jag var på konsert för några dagar sen. Äntligen Hep Stars, Ola & Janglers och Shanes. Den som väntar på nåt gott... Jag har väntat sen -66. Skam den som ger sig.

Helt plötsligt satt jag i en fullsatt teatersalong på tredje raden och skulle få se min barndoms idoler lajv. Jesses! Andakt, förväntan och massor av flashbacks där jag såg mig själv sittande vid fönstret på vårt rum, utsikt över grannhuset och Tio i topp skrålande på morsans transistor. Penna och spiralblock i högsta hugg för att skriva upp resultatet. Kommer Hep Stars att toppa listan med "Sunny Girl"? Varför ligger inte "Lets Dance" med Ola & Janglers bättre till? Ja, det var mycket jag funderade över, men viktigast var att lista resultaten. Jag önskar faktiskt att jag hade kvar nåt block.

En gång var det nära att jag såg Shanes på riktigt. Vi var i Boden på semester och det var festival i Björknäsparken som vi fick gå en sväng på. Jag hade hört att Shanes skulle spela där, sent, så det var nog inte tänkbart för en elvaåring att vara med på. Jag drömde om Lennart Grahn och trodde (eller låtsades så mycket att jag trodde) att jag råkade stöta på honom och han pratade med mig. Vad han sa minns jag inte men jag var övertygad om att nu kunde allt hända - JAG hade pratat med Lennart Grahn i Shanes! I Boden - platsen där solen aldrig ler? Nog log den alltid - ända upp till öronen.

Jaha. Lite nostalgi. Hur det nu varit genom tiderna så har jag aldrig lyckats se mina barndomsidoler, popbanden som var så viktiga. Svenne var viktigast och jag hade en elefantbild på garderobsdörren. Svenne i nån sorts kaftan och sin eviga polotröja hållande i en tecknad krona som krönt popkung, som jag minns det. Klart man ville se honom i verkligheten nån gång. 

Men tiden har liksom bara gått och Bildjournalen, 60-talets viktigaste källa till det som var värt att veta om pop- och filmvärlden, levererade plötsligt en dag med stora, feta bokstäver att popen nu skulle dö ut i Sverige. Alla band var på väg att lösas upp och allt hopp var ute för folkparkerna och mänskligheten. Det var -68, ungefär samtidigt som jag tappade förmågan att leka och låtsas. Alla band försvann eller löstes upp och återuppstod i någon ny, märklig konstellation som inte stämde in i popbubblan och ingenting var längre som förut.

Sen dess har jag tänkt att någon gång i livet borde jag i alla fall få chansen att se resterna av min popperiod i verkligheten. Och som sagt, för några dar sen hände det. Jag köpte två biljetter och ringde dottern. 

"Du ska få gå på konsert. Jag bjuder på biljetten. Och jag bjuder på middag innan."

Ungefär så gick det till. Dottern sa okej. Hon råkade vara ledig och som alltid glad och snäll och tillmötesgående. Undrade lite försynt vad hon skulle gå på.

"Opera. Mästersångarna av Wagner. Lite tung, men sånt man får stå ut med en fredagkväll".

Två sekunders paus, sen sa hon ok igen och undrade vad hon skulle få att äta.

Vi hade en mycket trevlig kväll. Över bibimbapen på Sammurai berättade jag i en timme om idoler, 60-tal, långhåriga killar, viktiga poplåtar och tioitopplistor på spiralblock. Dottern lyssnade vänligt och tålmodigt och suckade att det blir nog kul. Och kul blev det nog först för henne då Clabbe klev upp på scenen och hon sa att "den där gubben ser ju ut som han i Idoljuryn". 

Det var ju "bara" tre äldre herrar, Lennart, Clabbe och Svenne, som representerade sina band och sitt 60-tal. Men det var mer än nog för mig. Det var mycket bra musik, det är klart. Många fler minnen och stämningar passerade genom både mig och publiken, som för övrigt landade på 60 plus, med få undantag. Dottern skymtade en klasskamrat sen högstadiet i ett hörn. 

Som sagt - en trevlig kväll. Bra musik. Clabbe såg till att hålla tempot på scenen och Lennart hade faktiskt sångröst kvar han med. Publiken skrålade med (jo, pensionärer kan skråla, verkligen!)  i "Cadillac" och "Chris-Craft No.9" och när hela tillställningen avslutades med "I natt jag drömde..." stod alla upp och sjöng för full hals och det är ju en låt som alltid känns lika angelägen att sjunga. 

Jag undviker att säga nåt om Svenne. Det mest diplomatiska jag kan dra till med är väl att ibland är det bättre att minnas sina rosa drömmar och idolerna kanske ska hålla sig hemma... typ. Men ändå, kvällen var värd biljetten och känslan av att ha sett något jag tänkt se, om än inte i den fason jag drömt om, var på något sätt mättad. Och vi två kärringar på vift - bäst! 

Nästa uppdatering kommer inom kort. Det är ju snart jul. Vet ni hur viktigt det är med hyacinter?

/E.