Några tankar och lösryckta fraser om julen

 Att man får sällskap av utflyttade barn under juldagarna är nog ingen självklarhet. Vi har faktiskt inte heller tjatat hem nån unge när de börjat prova på att vara nån annanstans under årets största högtid, trots att julen på nåt vis förknippas med samling av familj och släkt. När jag tänker på vad man pratar om när man möter gamla grannar och vänner, såna man känner rätt hyfsat men inte träffar så ofta, så är det samma fras som studsar runt så snart man börjat sätta upp stjärnor och stakar:

- Jaha, får ni hem nån till jul?

Sen är samtalet igång när man berättar och jämför jular med och utan barn, barnbarn och även gamlingar om det finns.

En gång då vår förstfödde var i äventyrsåldern och just hade flyttat 70 mil bort upplyste han oss glatt  om att han skulle bo i Australien ett år. Coolt, tyckte vi förstås. Men det han uppenbarligen tyckte var viktigast att pränta in i oss var att han skulle bli borta över jul. Jo, det hade vi ju fattat. 

- Över jul, morsan! Så du vet.

Jaha, uppenbarligen har julen ett visst familjevärde även hos äventyrliga tonåringar som rycker på axlarna när man frågar om de ser fram emot julmys. 

En annan unge stack iväg till Sydamerika. När planerna gjordes upp och resan var spikad hörde jag:

- Vi blir nog borta över julen. Det kommer att bli konstigt, sa han eftertänksamt sen. Vi svarade att det går nog bra. Och tänkte även då att tuffa tonårsgrabbar innerst inne anser att våra familjetraditioner vi skapat är viktiga. 

Efter att några ungar testat att jula på annan ort har det inte alltid varit självklart att alla ska lyckas samlas hos oss föräldrar just för att det är jul. Av naturliga skäl. Ingen big deal för oss, även om det så klart alltid är bäst när alla är här. Oavsett högtider.

Den här julen har nästan alla varit här. 

 -Var är julmaten? Jansson? (Hemvändande mycket glad son, knappt hunnen över tröskeln.)

- Har ni ätit grönkål? (Telefonsamtal från icke-hemvändare med darr på rösten. Jodå, det hade han visst. Darr på rösten, alltså. Uppenbarligen jul utan grönkål...)

- Finns det kakor? (Standardfråga från samtliga julmyssoffhängare.)

- Must! Var är musten? (Ytterligare standardfråga när matbordet börjar fyllas.)

- Jag gör som vanligt. Jul med er och sen åker jag. (En som vill fira julafton hos mor och far och sedan åka till pojkvän 7 mil bort. Som vanligt.)

- INTE TITTA!!! (Mycket vanligt förekommande åthutning under lackarkvällen. Den kväll som den mer trendige kallar uppesittarkväll.)

Jag ska inte sticka under stol med att det är det här som är julen. Jag känner mig rik för de som vill och kan vara här. De som inte är här firar en mysig jul på annat håll, också gott att veta. Men jag älskar att laga mat, baka, fixa myset…. Och hemvändarna har nog koll på det. Annars skulle ingen fråga efter Jansson och kakor. 

Under hundpromenaden kommer jag att möta vänner och bekanta jag stannar och pratar med. 

- Jaha. Fick ni hem nån över jul?

Och så byter vi jul med varandra. Vardagligt härligt. För det mesta slutar det med att vi konstaterar att jularna var bäst förr. Med de menar vi att tomten och kom och ungarna var för små att vara nån annanstans och gamlingarna levde allihop och höll ställningarna i bakgrunden. Sen säger vi god fortsättning och hoppas på en lika fin jul nästa år. 

Lite bildminnen från Tegelbruksvägen:

Han som vill lägga ner julklapparna kom med den roligaste: alla fick målargrejer och uppmaningen att måla en tavla var som han kunde ta med sig hem sen. Varför kommer inte jag på så roliga idéer?
Annandagskvällen ägnades åt konstnärsarbete. Mottagaren låg i soffan och njöt.

Julaftonsmarkörer.

Äppelmusten från Öland sprättades julen till ära och gick åt direkt trots konkurrens från 10 liter must.

Jag erkänner att damen längst bak också är involverad i julfixet. Varje gång hon är på affären i juletid ringer hon: (Suck först) - Vad ska jag köpa när jag ändå är på affärn?
Damen mitt emellan är också involverad: vad kan jag bita på och vad kan jag äta på i dessa dagar då chanserna är som störst att något hamnar inom räckhåll?

Lackarkväll. Inte uppesittarkväll.

Sorry, ungar, för att jag hade den här julbonaden på ert rum när ni var små....
Vissa detaljer i den undgick oss päron.

Invigning till julafton av vår nya Vita Värld som under julen går mer i rött. Ett helt nytt rum, som gjort för många och långa middagar. Känslan att få ta fram furubordet efter många år igen. Det som innehåller en tonårsfamiljs vedermödor och glädjeämnen. Hurraaaaa!

/E

Utan hyacinter stannar julen.

 

När jag var i elvaårsåldern fick jag en egen hyacint i namnsdagspresent av min mamma. Min namnsdag firades alltid då jag bodde hemma. Och förresten även i vuxen ålder ifall jag besökte urhemmet en julafton. ”Man håll ju ändå på ma presentan då, så…” sa morsan lite skämtsamt urskuldande när jag blev högtidligen uppvaktad på julaftonsmorgon. (Min bror hade namnsdag i början av juni. Han fick vara glad om han fick tårta). Att äga en egen hyacint kändes mycket vuxet och ansvarsfullt. Nu var jag också en som hade julen i mina händer. Annars låg det ansvaret mest på de vuxna. 

Hyacinten var blåare än dagens blå. Den doftade redan innan blompapperet vecklades upp och där var den i en näverkruka med mossa och små röda svampar som dekoration runt stammen.  Jag var lycklig! Inte hade jag ägt en krukblomma förr och definitivt inte en hyacint. Mamma ställde den på en bokhylla i vårt gemensamma sovrum och där stod den sen alldeles under taket och spred juldoft. Jag fick (och jodå, även min bror) fika på säng, dels för att det var julafton, dels för att jag som sagt hade namnsdag. Sen minns jag mycket klart och tydligt att jag lutade mig ner i sängen igen och tittade länge på min hyacint. Den fyllde hela rummet med jul och körde över julgranen som också stod inklämd i vårt lilla rum. Känslan av att den bästa dagen var inne var överväldigande. Kanske är det därför jag minns allt så tydligt - för att jag riktigt ville suga på den känslan så länge det gick. 

Ja, sen blev det säkert som det brukade. En evigt lång dags väntan mot kväll. Tomten kom efter att våra magar lyckligen fyllts med skinka och lutfisk och så levde vi lyckliga i alla våra dar.

Idag händer det att jag letar efter julkänslan. Det började när barnen flyttat ut, något som så gott som alla föräldrar råkar ut för. Därmed kan jag kanske också skriva under på ”att julen hör barnen till”, vem som nu myntade det uttrycket. Nu skulle man ju naturligtvis önska att det alltid också var så där man firar jul. I mitt arbete ser jag tyvärr av och till ungdomar som skruvar olustigt på sig när högtider och lov kommer på tal. Det finns även den andra varianten (dom tycker jag också synd om), som anser att allt är en självklarhet med tjugo paket i prisklasser man bara kan drömma om, som aldrig skulle ha tid att glo på en hyacint efter morgonfikat eller som inte heller har tid (dvs ork) att bry sig om andra än sig själv. Jag minns i julhandeln för några år sen, en sliten mamma som letade bland reakläderna på Kappahl efter en julblus. Hon pratade med sin sura dotter i 15-16-årsåldern för att få lite råd om vad som passade. 

- Spelar ingen roll vad du sätter på dig, du ser ut som en hösäck ändå! 

Det var vad hon sa, skitungen. Mamman bara lät det passera. Men inte jag. Den här gången höll jag mig från att säga nåt. Som tur var, kanske. Den scen jag skulle kunna ställt till hade nog lockat publik. Men jag stod alldeles intill och det räckte med att sno runt, stirra den där skitungen argt i ögonen tills hon backade och suckande drog sig mot dörrarna. Mamman bläddrade vidare bland blusarna. Jag räckte henne den jag hade plockat på mig och sa att jag ångrat mig, men att den var snygg. Hon tog den och synade den. Hur det slutade vet jag inte, men jag fick i alla fall tillfälle att än en gång se surt på ungen som stod vid dörrarna när jag gick ut. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur julen var i det hemmet. Hade jag haft en hyacint i en påse hade jag gett den till mamman där och då.

Men åter till mitt letande efter julkänslan. Nu har jag lite tidigare än förr börjat pimpa husets insida med stjärnor, röda toner och ljus i mängder. Jag har redan köpt fyra hyacinter, två som blommar och två som väntar. Och när det är de två väntandes tur att stå i tomtefönstret kommer jag att köpa två till, för att försäkra mig om att inte bli utan. Julgranen kommer också på plats allt tidigare, i år en hel vecka innan julafton… Ibland smyger sig en liten elak fråga in i mitt inre: varför och för vem håller man på? Jag tränger naturligtvis undan den. Det vore ju förödande att strunta i röda färger, ljus och tomtar och låtsas att det bara är mitt i vintern. Nej, det går inte. Jag vill ju ha jul. Vi vill ju ha jul. Än kommer det vuxna ungar hem till oss gamlingar och vill äta god mat och hänga i soffan evigheter. Tack och lov. Och om det inte luktar hyacint och gran tror jag dom skulle bli oroliga. 

/E.

                                                                                       

Att inte skriva.

 Jag har alltid varit en skrivare. Jag har skrivit dagbok sedan jag var tolv år, haft anteckningsböcker i väskan och har jobbat upp ett imponerande bibliotek av olika typer av skrivböcker (som jag för övrigt alltid MÅSTE köpa så fort jag ser en som tilltalar mig, oavsett planer på användningsområde). Alla mina skrivböcker är spridda i huset. Tre skrivböcker med recept, en femårsdagbok, sju böcker med målarvänliga sidor, delvis fyllda, två böcker för att skriva av vacker poesi med kalligrafi och en bok om mitt liv och elva tomma skrivböcker-som-bara-väntar-på-bokstäver.

För att inte tala om alla noveller och berättelser som skrivits genom åren. En novell publicerad, en bok med flera texter från skrivarkollektivet och stora brevboken som jag och min syster använder för att vi gillar att just skriva. Men nu då?

Varför blogg? Ja, det började ju för att helt plötsligt fanns en plattform att berätta på för de som inte fanns i min närhet. Brevskrivandet blev liksom till ett enda gemensamt brev till den som flyttat utsocknes. Samt för dem som jag ville ha kontakt med utan brevskrivaren. Och skrivklådan fick sitt. Men nu då? Varför detta motstånd? Kan ju inte skylla på jobbet, direkt.

Jag funderar mycket på olika saker som jag verkligen känner att jag skulle behöva skriva om. Det är småsaker i sammanhanget. Men ofta stoppas jag i tanken av allt destruktivt som sker omkring oss i världen och som vi dessutom hela tiden får information om utan att vi ber om det ibland. Jag är mycket väl medveten om allt elände. Men att det tar över min hjärna när jag vill ventilera småsaker… nej tack. Vi måste leva också. Känna lite julstämning medan vi kan. Känns lite skämmigt, men ändå. Se där. Så håller jag på. Skriva om några jävla goa tomtar när jorden brinner upp, egoismen och extremismen växer värre än en pandemi och folk har fullt upp med att fundera ut hur man ska förgöra varandra. Fan. 

Jag hämtar en kopp kaffe och tar nya tag. Jag har nåt att säga om Den Gamla Goda Tiden igen. Snart.

Minne från en resa utan elände. //E.