Jag har alltid varit en skrivare. Jag har skrivit dagbok sedan jag var tolv år, haft anteckningsböcker i väskan och har jobbat upp ett imponerande bibliotek av olika typer av skrivböcker (som jag för övrigt alltid MÅSTE köpa så fort jag ser en som tilltalar mig, oavsett planer på användningsområde). Alla mina skrivböcker är spridda i huset. Tre skrivböcker med recept, en femårsdagbok, sju böcker med målarvänliga sidor, delvis fyllda, två böcker för att skriva av vacker poesi med kalligrafi och en bok om mitt liv och elva tomma skrivböcker-som-bara-väntar-på-bokstäver.
För att inte tala om alla noveller och berättelser som skrivits genom åren. En novell publicerad, en bok med flera texter från skrivarkollektivet och stora brevboken som jag och min syster använder för att vi gillar att just skriva. Men nu då?
Varför blogg? Ja, det började ju för att helt plötsligt fanns en plattform att berätta på för de som inte fanns i min närhet. Brevskrivandet blev liksom till ett enda gemensamt brev till den som flyttat utsocknes. Samt för dem som jag ville ha kontakt med utan brevskrivaren. Och skrivklådan fick sitt. Men nu då? Varför detta motstånd? Kan ju inte skylla på jobbet, direkt.
Jag funderar mycket på olika saker som jag verkligen känner att jag skulle behöva skriva om. Det är småsaker i sammanhanget. Men ofta stoppas jag i tanken av allt destruktivt som sker omkring oss i världen och som vi dessutom hela tiden får information om utan att vi ber om det ibland. Jag är mycket väl medveten om allt elände. Men att det tar över min hjärna när jag vill ventilera småsaker… nej tack. Vi måste leva också. Känna lite julstämning medan vi kan. Känns lite skämmigt, men ändå. Se där. Så håller jag på. Skriva om några jävla goa tomtar när jorden brinner upp, egoismen och extremismen växer värre än en pandemi och folk har fullt upp med att fundera ut hur man ska förgöra varandra. Fan.
Jag hämtar en kopp kaffe och tar nya tag. Jag har nåt att säga om Den Gamla Goda Tiden igen. Snart.
Minne från en resa utan elände. //E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar